MP:s botten verkar vara nådd

Det råder kris inom Miljöpartiet. Partistyrelsen har suttit i krismöte hela helgen och majoriteten verkar anse att Socialdemokraternas val att runda MP för att förhandla om volymmål och strypt familjeåterföreningsrätt med de borgerliga partierna var droppen som fick bägaren att rinna över. På Facebook kommunicerar partiets migrationspolitiska talesperson att det ”alltid måste finnas en beredskap att lämna det samarbete man ingår i”.

Frågan vi ställer oss är naturligtvis om inlägget är att betrakta som ett taktiskt inlägg i en hård förhandling gentemot S, eller som ett tecken på att partiet verkligen förbereder ett utträde ur regeringen.

Det är inte första gången MP har körts över av sina regeringskompisar. Vi minns alla Åsa Romsons tårar på presskonferensen om den tillfälliga asyllagen. Vi minns Vattenfalls kol och vapenexporten. Men tongångarna är, som MP-kännaren Maggie Strömberg har uttryckt det, annorlunda denna gång. Partiet har fått nog. Det finns visserligen partister som tycker att en plats i regeringen väger tyngre än prestigen, som anser att partiet behövs för att påverka regeringen om viktiga beslut kring bland annat Preem och Arlandas utbyggnad. Kanske höjs även en och annan röst som hävdar att det vore oansvarigt att kasta ut Sverige i en regeringskris mitt under coronapandemin. Men majoriteten verkar hålla med partiets grundare Per Gahrton när han på Facebook skriver att S ”försöker förolämpa MP till döds”.

Miljöpartiet är i grunden ett utpräglat gräsrotsparti. Visserligen har partiet sedan start varit villigt att kompromissa och har ofta valt det pragmatiska spåret före prestigens. Men med dagens dåliga opinionssiffror har nog även de flesta av partiets så kallade ”realos” – alltså den falang inom partiet som dragit mest åt det pragmatiska hållet – insett att de möjliga MP-sympatisörerna i väljarskaran undrar var partiets själ tagit vägen. Det kan kanske vara klokt att börja lyssna på partiets missnöjda ideologiska kärna.

Nu ligger bollen hos S. Det finns fortfarande möjlighet för det största regeringspartiet att bjuda in MP till samtal. Det är såklart även möjligt att S rundning av MP enbart är ett maktpolitiskt spel: om MP ska få vara med är det på S villkor. Alla som kan sin socialdemokrati vet att partiet historiskt sett har haft lika mycket gemensamt med M inom migrationspolitiken som med MP. Men de senaste åren har migrationspolitiken kantrat, vilket väckt missnöje även inom det egna partiet, trots att partipiskan regisserar dem till tystnad. En eventuell regeringskris är därför alls inte enbart ett miljöpartistiskt verk, utan är i högsta grad även socialdemokraternas ansvar.