Mer än två år har passerat sedan de västallierade kurderna i Syrien besegrade jihadiströrelsen Islamiska staten i krig. Sedan dess har tiotusentals människor som rekryterades till IS – många av dem utländska medborgare – varit instängda i kurdiskkontrollerade läger i nordöstra Syrien. Där befinner sig också ett 30-tal svenska barn och 20–25 kvinnor med svenskt medborgarskap.
Sveriges regering verkar inte idag för att ta hem några svenskar och säger sig avvakta brottsutredningar och eventuella rättsprocesser, som syrienkurderna tidigare sagt att man ska initiera.
Men regeringspartierna är oense i frågan. Inga kurdiska rättsprocesser mot utländska kvinnor har påbörjats och Miljöpartiet anser att det förflutit alldeles för lång tid, särskilt för de svenska barnen.
– Sverige har ett ansvar mot sina medborgare och vi måste se till att de här barnen kan komma tillbaka. Det är inga bra förhållanden i lägren och det är inte en miljö som oskyldiga barn ska vara i. Men det handlar också om en säkerhetsaspekt. Ju längre tid barnen är där, ju svårare kommer det bli att rehabilitera dem i Sverige. Vi riskerar också att barnen blir radikaliserade, säger Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Rasmus Ling till Dagens ETC.
Sveriges utrikesdepartement uppger att inga svenska mödrar i lägren velat skiljas från sina barn, varför UD inte försöker föra hem endast barnen. Det kurdiska självstyret i Syrien följer barnkonventionen och vill inte heller skilja barnen från mödrarna.
– Då måste vi för barnens skull acceptera det, och se till att mammorna kommer med barnen tillbaka till Sverige, säger Rasmus Ling.
”Radikaliserades i hemländerna”
FN har riktat kritik mot Sverige och flera andra länder som arbetar långsamt med frågan, trots att det rör sig om egna medborgare. Miljöpartiets syn är att de utländska IS-resenärerna de facto har radikaliserats i sina hemländer, och att de hamnat i kurdernas händer på grund av krigets utkomst. Kurderna har inte bett om att hantera människorna.
– Jag har stor förståelse för FN-kritiken, även för att det här inte är något man önskar på plats. Kurderna har varit avgörande för att besegra IS, men efteråt vill inte länder som gärningsmännen kommer ifrån ta sitt ansvar för sina medborgare. Och Syrien ligger ju i ruiner till stora delar så kurderna har mycket annat att ta itu med, säger Rasmus Ling.
Kritik har också riktats mot att så många länder förlitar sig på att det kurdiska självstyret, en icke-statlig aktör i ett område där det fortfarande råder väpnad konflikt, ska ta ansvar för rättsprocesser och eventuell frihetsberövande. I synnerhet som kurderna sedan 2019 förlorat stora delar av de territorier man tidigare styrt över, och därmed har ännu mindre infrastruktur.
Under den senaste tiden har kurderna också slutat tala om rättsprocesser mot tiotusentals människor och istället, så sent som i mars, offentligt uppmanat alla länder att repatriera sina medborgare.
– Men det har hittills inte haft någon påverkan på debatten i Sverige. Jag tycker vi ska lyssna på kurderna. Hela världen står i tacksamhet till dem för att de var så avgörande för att besegra IS, säger Rasmus Ling.
”Kan man lita på Sverige?”
Utöver de här aspekterna är frågan om svenskarna i IS-lägren också viktig för Sveriges integrationsarbete, enligt säkerhetskonsulten Magdalena Lind Robertsson, verksam i säkerhetsföretaget Metis Services. Hon agerar rådgivare till barnrättsorganisationen Repatriate the Children, som Dagens ETC skrev om tidigare i veckan, och hon menar att regeringens långsamma arbete med svenskarna i Syrien riskerar att slå undan benen för förtroendeskapande insatser i Sverige.
– Det är kontraproduktivt och går inte ihop med vår strategi om att komma åt utanförskap och parallella strukturer. När vi har en situation med framför allt barn som inte får tillgång till konsulära tjänster, som inte får samma hantering som andra svenska barn, då kan blir det ett narrativ som återspeglas hos olika grupper, säger Magdalena Lind Robertsson.
– Om man vill vara mer konkret, så finns det en syn ute i olika förorter och i bubblor som poppar upp, att det är barn från en viss etnicitet som inte hämtas hem.
En viktig princip i medborgarskapet är rätten att kunna återvända hem. Att ett 30-tal svenska barn nekas detta, i väntan på rättegångar som aldrig kommer i det krigsdrabbade Syrien, innebär ett avsteg från denna princip. Magdalena Lind Robertsson ser att det finns en risk för att även andra grupper än bara de familjer som har anhöriga i IS-lägren, kan översätta Sveriges agerande till en policy som kan drabba även dem. Vad skulle hända dem, om de åkte till det gamla hemlandet? Kan man lita på att få assistans från Sverige om något skulle hända där?
– Den typen av känslor finns redan. Det spelar mindre roll att det här inte behöver vara den svenska strategin, för det går ändå att tolka på det sättet. Så vad jag tror man bortser från, är att det inte bara är de familjer som berörts av rekryteringen till IS som tittar på det här. Det gör även andra, som ser en pusselbild som passar in i vad man redan tycker är en orättvisa, säger Magdalena Lind Robertsson.
Hon tror att en anledning till Sveriges långsamma agerande, är att vårt land med vår långa historia av fred saknar andra länders erfarenhet av krig och av att hantera barnen till fiendesidan.
– Går man tillbaka i historien har vi ju ”tyskbarnen” som en möjlig parallell. Men det här är egentligen en situation som Sverige inte varit inblandat i förut. Vi har inte haft fienden hos oss på det sättet, eller behövt återintegrera varken vuxna eller barn. Det har inte funnits den typen av medvetande och det visar sig också att det är ett scenario som det inte har varit så enkelt att mejsla fram redskap till.
