BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Ännu lättare är det att vara nostalgisk över den guldålder då vi inte alls hade något rasistiskt parti i riksdagen – när man kunde slå sig för bröstet och vara stolt över att Sverige höll sig utanför de rådande tendenserna i Europa. Eller tänk på den period då Sverige var det enda land i Europa som gav asyl till alla syrier som tvingats på flykt.
Ännu starkare kan längtan bli efter den tid Göran Greider nyligen reflekterade över på denna tidnings ledarsida (24/2): ”Svenska folket är svältfött på idépolitik, ja, på den demokratiska socialism som Olof Palme stod för.” Vem håller i dag så lysande uppriktiga tal om situationen i landet som Olof Palme gjorde? Lyssna bara på den korta samplingen av honom i början på Kartellens låt ”Underklassmusik” – det tas för extremistisk vänsterretorik i dag. Inte ens vänsterpartister talar så om de rika.
Men allt detta är alltså länge sedan nu. Det är inte bara ett faktum att SD har kommit in i riksdagen och på bara några år vuxit sig större än någon annat parti i Sverige i modern tid: förskjutningen har varit så total att de andra stora partierna nu dansar efter Jimmie Åkessons pipa. Under början av hösten förra året (ständigt all denna tid som flytt!) spred sig en löpeld av solidaritet med människor på flykt över landet. Folk som aldrig tidigare varit engagerade blev aktivister som samlade in kläder och donerade blöjor och skjutsade flyktingar. Men trots signalerna om att vi medborgare gärna öppnar vårt land och våra hem krävde Moderaterna inre gränskontroller. Någon vecka senare gick Stefan Löfven och Åsa Romson ännu längre och serverade inte bara stängda gränser utan också tillfälliga uppehållstillstånd. Hur långt, undrar man, hade de besluten gått om vi INTE sett något uppflammande gräsrotsengagemang? Om Stefan Löfven inte släpats till talarstolen i den där demonstrationen på Medborgarplatsen och sagt ”I mitt Europa byggs inga murar” – hade han måhända kunnat gå ännu längre i sitt murbyggande?
Nu har de sensommarvindarna vänt. Till den grad att Jimmie Åkesson spricker av självsäkerhet, när han kommenterar sitt partis nya krav på totalstopp för utfärdande av medborgarskap och reducerade välfärdstjänster till de som inte är medborgare: ”Ingenting är omöjligt längre”.
Nej, ingenting är omöjligt längre.
Taggtråd rullas ut
Det är med utvecklingen i hela västvärlden i ryggen som Jimmie Åkesson så tryggt kan uttala de orden. De senaste månaderna har som bekant land efter land i Europa täppt till sina gränser: murar byggs, taggtråd rullas ut, beväpnade poliser motar bort barn. Grekland – med en så kallad vänsterregering vid makten – håller i skrivande stund på att utfärda lagar som ska kriminalisera hjälp till flyktingar. Nato lägger resurser på att pressa tillbaka enkla båtar på Medelhavet och USA:s nästa möjliga president Donald Trump tycker att man ska skjuta muslimer med kulor doppade i grisblod. Ja, du läste rätt – ingenting är längre omöjligt.
Sällan har saknaden efter massdemonstrationer för solidaritet varit så stark som nu. Motkrafterna behövs mer än någonsin, och de måste gå djupare än vad uppsvinget i september gjorde – djupare kanske till och med än Palme. Antifascister behöver påminna sig om de historiska förhållandena som lagt grunden för dagens extremhögervåg. Vänsterpartisten Ali Esbati påminner oss i en text han skrev i ”Högerns svarta bok” år 2010, några månader innan SD trädde in i riksdagen: ”När klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern samla folk runt andra konfliktlinjer. (...) När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ’värderingsbaserad’ politisk retorik och handlingsstrategi går bollen över till motståndarna.”
Så en gnutta nostalgi är allt vi har råd med innan denna samhälleliga rubbning måste återställas.
