Men begreppet har missförståtts och banaliserats genom åren, menar Mulinari, professor vid Genusvetenskapliga institutionen i Lund.
– Diskussioner som vi har hört om att ”är det klass eller är det ras eller är det kön eller...” förflyttar fokus, säger Mulinari.
– Det grundläggande är att vi som intellektuella och aktivister måste försöka förstå det sociala. Osynliggörandet av rasismen som en av de grundläggande sociala relationerna hjälper oss inte att förstå det sociala. Det är fel empiriskt att säga att det handlar om kvinnor och män. Istället behöver vi förstå hur bosättningskolonialism är grundläggande för den framgångsrika svenska välfärdsstaten – och att vi på olika sätt har ett ansvar för den assimileringspolitik och det folkmord som den svenska staten bedrivit mot samer. Vi behöver förstå att den rikedom som skapades i början av 1960-talet är grundat i exploateringen av migrantkvinnors kroppar. Det här är inga politiska banderoller, det är bara empiri: så här är världen.
Denna internationella kvinnodag är speciell, menar Diana Mulinari. Dels på grund av de starka auktoritära strömningarna i Sverige, som enligt henne även märks på platser som Sveriges radio, som tystat de medarbetare som i ett offentligt brev pekade på rasistiska strukturer på arbetsplatsen. Men den konservativa samhällsvågen påverkar också den feministiska debatten, och hur en del feminister spelar med i förtrycket mot transpersoner.
– Transfobi i Sverige är ingenting att leka med. Detta behov av att definiera handlar i grund och botten om ett ett historiskt svenskt behov av ”ordning och reda”: de som har vaginor är kvinnor, de som inte har det är män; män är onda, kvinnor är snälla, och så vidare. Det är den formen av förenklad förståelse av kön och sexualitet som ligger till grund för transfobiska attacker.
Men Diana Mulinari är också ovanligt hoppfull inför 8 mars i år – och det beror främst på vad som händer utanför Sverige.
– I behandlingen av transpersoner sticker Sverige ut jämfört med andra länder, inte minst Argentina och Chile, där de har en väldigt intersektionell feminism som har haft förmåga att kunna fånga olika typer av erfarenheter, förtryck och exploatering – vilket har lett till massor med bra grejer.
Hon påpekar att nya samarbeten tar form mellan feminister i Latinamerika, Spanien, Polen och andra delar av världen. Tillsammans håller de på att skapa en feminism som kan omstöpa hela samhället.
– De visar att det är möjligt att skapa en feminism som ett historiskt subjekt som inte handlar om kvinnor och män och jämställdhet utan som har en politisk och ekonomisk vision kring hur vi ska leva, och hur vi ska låta naturen leva med oss, säger Mulinari, som kallar detta för en transnationell feminism.
– Den sätter åter fokus på frågor om ekonomisk och social reproduktion men med helt andra lösningar än på 1970-talet. Den transnationella feminismen har en väldigt stark agenda kring frågan: hur ska vi leva?
För Diana Mulinari återknyter det till vad hon ville åstadkomma när hon lanserade intersektionalitetsbegreppet i Sverige för 20 år sedan.
– Syftet är att identifiera multipla ojämlikheter för att kunna tänka andra världar. Hur kan vi organisera världen så att dessa migrantkillar inte behöver cykla genom stan för att leverera till medelklassen. Kan vi leva på ett annat sätt? Kan vi organisera världen på ett annat sätt?
– Vi har så fantastiska fina modiga nya generationer som arbetar med dessa frågor. Om det är nåt att fira den 8 mars är det att den nya generationens feminism har tagit dessa frågor på allvar, och som något självklart.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
