Till sin kusin och nära vän Jenny Vanhapiha hade hon skickat bilder på skador hon fått efter att pojkvännen misshandlat henne. 

Emma och pojkvännen hade varit ett par i lite mer än ett år och Jenny och Zandra be­skriver hur Emma blivit en annan person sedan hon träffat pojkvännen. Hon gick från att vara trygg, levnadsglad och stark till att allt mer sällan dyka upp på kalas med familjen. Hon förklarade bort skadorna de kunde se på hennes kropp. Ett jack i pannan sa hon att hon fått när hon ramlade, en blåtira hade hon fått av en okänd person på väg hem från en klubb.

Men familjen och vännerna förstod nästan från början att det var pojkvännen som slog henne. Och någon gång berättade Emma också som det var.

 – Hon berättade i oktober 2017 att han slagit henne. Hans kompis hade suttit och ­hejat på när han slog henne. Hon berättade för hela familjen men gjorde ingen anmälan vad jag vet. För han lovade att inte göra det igen. Familjen ville att hon skulle lämna honom, men hon sa att han är bra egentligen. Det klassiska, säger Jenny Vanhapiha.

Zandra Hansson säger att hon kände sig maktlös.

– Hon visste ju vad vi tyckte. Men man ville inte vara för på henne heller, för vi ville inte att hon skulle ta avstånd och backa från oss, säger hon.

Misshandlades öppet på en buss

I mitten av augusti året därpå gjorde Jenny en anmälan om grov kvinnofridskränkning mot Emmas pojkvän. Poliserna som tog upp an­mälan sa att hon snart skulle kallas till förhör. Men så blev det aldrig. Emma dödades av pojkvännen med en chinsstång, ett träningsredskap, bara två veckor efter att Jenny anmält honom.

– Jag vaknade av att mamma ringde. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka att Emma skulle vara död. När mamma sa att hon finns inte mer, att han har slagit ihjäl henne, då skrek jag rakt ut bara. Det är något av det värsta jag varit med om i hela mitt liv, säger hon.

Då hade våldet eskalerat. I början av ­augusti gjorde en medpassagerare en polisanmälan efter att pojkvännen skallat Emma på en buss. Men den anmälan lades ned. Och Emma ­mördades innan polisen hade börjat jobba med anmälan om grov kvinnofridskränkning. 

Mordet på Emma ledde till en intern utredning hos polisen, och förra året kom rapporten som kritiserar hur hennes ärende hanterades på flera punkter, bland annat att anmälan blev liggande. 

Enligt Marianne Karstorp, sektionschef för brott i nära relationer i Storgöteborg, var belastningen på hennes arbetsgrupp så hög den sommaren som Emma mördades att de bara hade tid att hantera ärenden där den misstänkte satt frihetsberövad, vissa barnärenden och kontaktförbud. 

– Vi var för få. Då hade vi dubbelt så många ärenden som vi har i nuläget som låg öppna under sommaren, säger hon.

Efter några år med extra pengar till utredningar med särskilt utsatta brottsoffer är ­Marianne Karstorp återigen orolig att inte hinna utreda i tid.

– Det är alltid en oerhörd farhåga att vi inte ska hinna utreda i så nära anslutning till ­brottet som möjligt. Att vi inte ska kunna fånga upp brottsoffret. När jag säger att jag inte är tillräckligt bemannad då innebär det att vi inte klarar av att arbeta med nyinkomna ärenden. Det är inte samma utmaning nu som vid det ärendet du nämner, men man kan aldrig veta, säger Marianne Karstorp.

”Snälla, gör någonting”

Ytterligare en svårighet i Emmas fall var att hon inte ville medverka i polisutredningarna mot pojkvännen. Jenny Vanhapiha tror att det berodde på att Emma inte litade på polisen. Vid ett tidigare tillfälle hade polisen knackat på Emmas dörr för att de letade efter en person.

När de såg Emma blåslagen frågade de om den som hade gjort det var kvar i lägenheten.

– Hon sa ”ja, han ligger och sover i sängen”. Där försökte hon enligt min mening signalera till polisen ”han är här, snälla, gör någonting.” Men de bara struntade i det. Om de ser på henne att han har slagit henne eller förstört hela lägenheten så har de rätt att gå in och plocka med honom. Men de bara gick.

Berättade Emma det här för dig i efterhand?

– Ja, hon berättade att det var en av de ­gånger hon försökt signalera väldigt diskret. Och hon blev bara lämnad åt sitt öde. Hon sa till mig att hon inte litade på polisen, för de gör ingenting ändå.

Miranda Pedersen, åklagare vid utvecklingscentrum i Göteborg, säger att det kan vara ett problem att kvinnan själv inte vill medverka. Om hon backar innan polisen hunnit hålla ett ordentligt förhör med henne. 

– Men har man väl fått ett förhör och fått namn på eventuella vittnen, och fått med­givande att hämta in sjukvårdsjournaler så behöver det inte vara ett problem. Om brottsoffret inte vill medverka får man öka fokus på andra utredningsåtgärder, till exempel dörr­knackning och kriminalteknik, säger hon.

Bara var fjärde leder till åtal 

Men även i de fall som kvinnan vill medverka, är det sällan en anmälan leder till åtal. Bara drygt 20-30 procent av anmälningarna om brott i nära relation gör det, enligt Miranda Pedersen. Utredningarna försvåras bland annat av att anmälningarna kommer in lång tid efter att brottet begicks. 

– Brottsoffrets egna minnesbilder för­sämras ju längre tid som går, och även vittnes minnesbilder försämras. SMS och bilder kanske raderas och spår i lägenheten kan ha försvunnit, säger hon.

– Det ligger i brottets natur att det tar tid för ett brottsoffer att ta steget, eller att inse vad man varit med om. Men konsekvensen blir att det blir svårare att bevisa, säger hon.

En annan svårighet är att det ofta handlar om upprepad utsatthet. 

– Förutom att händelserna ligger långt tillbaka i tiden och därför är svåra att minnas, kan det också vara så att de liknar varandra och flyter ihop och då kan det vara svårt att få fram detaljer om varje händelse. För att kunna väcka åtal måste vi ha vissa preciserade gärningar, säger hon.

När en kvinna mördas av en närstående man är det inte ovanligt att han eller hon, eller båda två, fått insatser från myndigheter av olika anledningar innan mordet sker. Det visar bland annat Socialstyrelsens dödsfallsutredningar. Ing-Marie Larsson, avdelningschef på socialtjänsten i Nordost i Göteborg säger att personalen ställer frågan om våld i alla ärenden. Samtidigt är socialtjänstens nät inte så finmaskigt att alla fall av våld kommer att fångas upp, säger hon. 

– Berättar du ingenting så berättar du ingenting. Och får vi inga indikationer är det svårt att veta hur och när vi ska agera. 

Man pratar om en nollvision när det gäller mäns våld mot kvinnor. Men vi är inte där ännu. Vad är det som gör att kvinnor ­fortfarande mördas?

– Det är oerhört tragiskt när det händer. Men jag tror på tidiga insatser och att jobba med barn och unga. Att vi jobbar ­förebyggande i skolan kring hur vi är med varandra, att våld inte löser någonting. Det kan te sig som ett långt perspektiv, men att bryta trenden handlar om att hela samhället måste vara aktivt i ett tidigt skede, säger Ing-Marie Larsson.

Även Marianne Karstorp på polisen säger att det förebyggande arbetet är viktigt för att stoppa våldet.

– Jag är övertygad om att det måste vara ett framgångskoncept att jobba förebyggande med kunskap om genusperspektiv. Det står i läroplanen. Man kanske måste hantera det på ett annat sätt än man gör i nuläget. Vi har en socialsekreterare på vår sektion som jobbar mot våldsutövare. Att försöka få dem att förstå sitt handlande och konsekvenserna, säger hon.

”Få grannar att reagera”

Emma är en av många kvinnor som mördats av sin partner efter att först ha blivit misshandlad, hotad och kränkt under en period. Det är inte ovanligt att den som till slut mördar har anmälts för misshandel och hot tidigare, eller att kvinnan har ansökt om kontaktförbud. 

Men Marianne Karstorp framhåller att det inte alltid är så.

– Den erfarenheten vi har är att det kan vara förstagångsförbrytare. Och inte sällan har det föregåtts av en separation, och att det bryter ut någon typ av psykisk ohälsa. Vid några tillfällen har det naturligtvis funnits en brottshistorik, men det är inte ovanligt att det inte gör det, säger hon.

Hur kan man komma åt de fallen?

– Det är ju beteendeförändringar som krävs. Att man jobbar med genusperspektiv och förstår att det är ett samhällsproblem. Att man som granne blir medveten om att någon far illa i grannbostaden. Att man reagerar, man behöver inte rusa in i lägenheten men man kontaktar polisen.

Emma var på väg att lämna honom. Det tror både Jenny och Zandra. Kanske var hennes tanke den där dagen då hon blev mördad i pojkvännens lägenhet att hon skulle hämta sina jobbkläder och sedan aldrig mer komma tillbaka.

– Jag tror att hon var väldigt trött på det livet och ville gå vidare. Få ordning på sitt liv och verkligen leva det, säger Jenny.

När de får frågan om de tror att det finns något som samhället kunde ha gjort för att hjälpa och skydda Emma Tikka kommer svaret snabbt. 

– Absolut. Det finns så mycket, det känns som att myndigheterna inte samarbetar, säger Zandra.

Sekretess mellan myndigheter kan inte stå i vägen när det gäller att rädda någons liv, menar Jenny. Hon tycker att polisen, socialtjänsten och sjukvården ska ha ett gemensamt system där de direkt kan se om någon av de andra myndigheterna får in uppgifter om våld.

– Gäller det någons liv så ska det finnas ett sådant system. Så att man ser att en anmälan kommit in och tillsammans kan hjälpa personen, säger hon.

Hon säger också att hon tänker på alla de kvinnor som lyckats lämna en våldsam ­relation och måste leva gömda.

– De kan knappt ha ett jobb. De har ingen inkomst och inga pengar. Jag tycker att männen som anklagas borde sitta på ett hem istället. Håll dem inspärrade ett år eller något och låt kvinnorna få en chans att gå vidare, säger Jenny.

Zandra säger att hon förstår att det behöver vara hårda beviskrav för att fälla någon för misshandel. Samtidigt tror hon att det gör att många drar sig för att anmäla.

– För det händer ingenting, och det blir inga långa straff. Det ska till ett mord liksom, för att någonting ska hända. •