Morgonen efter är ­nyheten överallt. En man har blivit ­skjuten till döds. En ung polis, dödad under sitt arbetspass.

Två föräldrar har förlorat sin son. En partner sin ­livskamrat, mängder av människor en ­kollega och vän. Ännu ett mord, ännu en gång just här, i en stadsdel som redan är sargad, där våldet långsamt kväver det andra, allt det som är bra.

Dagen efter pratar statsminister Stefan Löfven till svenska folket. Med eftertryck säger han:

– Ett angrepp mot en polis är ett angrepp mot såväl vår rättsstat som hela vårt demokratiska, öppna samhälle. Mitt i sorgen och chocken så kraftsamlar nu polisen för att gripa den eller dom som är skyldiga till detta avskyvärda dåd.

Övriga partiledare uttrycker också sin bestörtning. Moderaternas Ulf Kristersson skriver att ”Dessa inhemska terrorister måste besegras”, och Centerpartiets Annie Lööf menar att ”vi måste göra mer för att trycka tillbaka gängvåldet och lagföra de skyldiga”.

Häktad i fyra månader

Poliser landet över visar sitt stöd, och i Biskopsgården samlas mängder av människor vid den plats där mordet skedde. Den gemensamma känslan är att det måste vara nog nu. Sommarens lättja byts ut mot en kollektiv tyngd. Monas väninna beskriver hur hon inte kunde låta bli att gråta:

– Det kändes jättejobbigt att det var just en polisman som mist livet. Jag grät när jag tittade på nyheterna. Alla mord är jättehemska, men att det var en person som försöker se till att vi är trygga och har det bra… jag kände en tomhet.

Fyra månader senare sitter hon i en annan del av Biskopsgården med en hand på Monas axel. För de flesta har de här fyra månaderna haft den effekten som tid brukar ha – allting bleknar. Hösten har visserligen präglats av en debatt om gängvåld och kriminalitet, men för de allra flesta finns avståndet där igen. Livet är det samma som innan. För den skjutna polisen, Andreas Danmans, anhöriga är det förstås inte så. Och inte heller för Mona. Hon har blivit den som en del av höstens debatt kretsat kring – en förälder till vad polisen menar är en gängkriminell. Och mer än så: en mamma till en son som misstänks ha skjutit en polis till döds. Det var på hennes dörr ­insatsstyrkan ringde den andra juli, bara ett dygn efter att Stefan Löfven höll sitt tal där han lovade att polisen ska göra allt för att gripa den skyldige.

– Jag skulle gå och tvätta och tittade först ut genom fönstret. Då ser jag att det står mängder av militärer där nere, säger Mona.

Strax därefter ringer det på dörren. Amin grips direkt. Och även Mona och en av hennes döttrar får följa med till polis­huset. Mona försöker få svar.

– Jag frågar, vad gör ni här, varför ska ni gripa honom? De säger till slut att de bara ska ta Amin på förhör, att han kommer tillbaka om två timmar.

Det blir inte så. Nu har det gått fyra månader. Amin har fort­farande inte kommit hem. ­Kanske kommer det dröja länge till. Än vet ingen om Amin ­kommer att dömas för mordet eller inte. Mona själv vet bara att den son som kom hem natten när Andreas Danman dog var precis som vanligt.

– Jag frågade vad han hade gjort och han sa att han varit på en fest. Sättet han tittade på mig, sättet han svarade mig på, han var som vanligt. En person som skjutit någon för första gången, det borde ju märkas.

”Samma samtal hela tiden”

Men oavsett om Amin är skyldig eller inte kommer livet aldrig bli det samma. Och bredvid oron och ångesten gnager känslan av att det inte hade behövt gå så här långt. Det är det Mona vill berätta om. Sin frustration. Hur hennes år av kamp inte har lett någonstans. Hur hon känner att ingen har lyssnat. Hon vill ha en förändring. Kanske kan hennes historia leda till det, leda till att stadsdelen, till att Göteborg, till att andra städer i Sverige, blir bättre på att hantera unga killar som så uppenbart är på väg in i kriminalitet. Och inte minst – till att en mammas rop på hjälp tas på allvar.

Mona suckar, samlar kraft:

– Jag har ringt och ringt, polisen, socialen, skolan. Jag har bett om hjälp. Det har varit massa möten, men alltid bara samtal. Samma samtal hela tiden. Jag har sagt att det behövs något mer, men ingenting har hänt.

På sätt och vis har hon redan fått ett erkännande av kommunens politiker – efter att Amin häktats och det framgått hur Mona larmat och kämpat under flera år, tillsattes en haverikommission.

– Här handlar det om en mamma som desperat sökt hjälp från flera håll, men ändå händer det här. Det är ett haveri för samhället, sa Karin Pleijel, kommunalråd i opposition för Miljöpartiet i Göteborg, till Dagens ETC i somras.

Men Mona vet att det finns fler mammor som hon. När det offentliga samtalet mest handlar om hårdare straff, när Moderaterna föreslår högre böter för föräldrar vars barn begår brott, när Liberalerna menar att familjer måste kunna vräkas om barnen är inblandade i kriminalitet, när Socialdemokraterna vill kunna avlyssna samtal utan att det finns någon misstänkt, och när allt fler tycks peka på föräldrarna, tycks mena att det är deras misslyckande som orsakar våldet, deras bristande kontroll och engagemang som är felet, ser Mona något annat. Hon ser myndigheter som inte agerar, tjänstemän som inte lyssnar. Hon ser mammor som hon själv. Som gör allt för att deras barn ska hamna rätt.

– Jag har gjort allt i min makt. Det är inte så att vi inte bryr oss.

Monas väninna bryter in:

– Många kämpar, men det finns ingen förälder som har kämpat som hon. Det känns som att de inte vill hjälpa den som verkligen behöver hjälpen.

Slutade prata som fyraåring

Det finns inte ursäkter, men kanske finns det förklaringar. Redan när Amin är fyra år får han själv uppleva brutalt våld. En vanlig dag hemma i Mogadishu hör Mona ljudet av flera skott som går av. Hotet från Al-shabab är ständigt närvarande, och Mona tänker att något kan ha hänt hennes man. Ljudet kom från samma håll som butiken där han jobbar ligger. Hon tar Amin i handen och springer dit.

– Vi ser det direkt. Han ligger på golvet och har svårt att andas, det forsar blod ur honom.

Amins pappa överlever inte. Efter händelsen tystnar Amin. Det dröjer två år innan han börjar prata igen. Under den tiden har Mona lämnat landet och flyttat till Sverige, där hennes mamma bor. Barnen stannar kvar hos sin morfar och kommer till Sverige efter några år.

Amin får en tuff start.

– Det var jättesvårt när dom kom, svårt att anpassa sig. Allt var nytt och dom hade inte gått i skolan i Somalia. Det var svårt med språket. Amin tyckte det var jobbigt. En del retade honom när han sa fel eller inte förstod, säger Mona.

Det är som att Amin aldrig riktigt hittar sin plats. När han börjar sjuan växer oron.

– Han umgicks med andra killar som inte var så bra, och han skolkade. Jag kontaktade läraren och rektorn och ville att dom skulle sätta in stöd, att han skulle få hjälp. Dom sa jag skulle kontakta socialen.

Mona vet att Amin mår dåligt. Och hon säger att skolan vet, att hon berättat om vad Amin varit med om som liten.

– Då hände inget, men en gång senare när han börjat bli stökig var det ett möte där en kurator var med och flera andra vuxna. Han satt där, ett ensamt barn med sju vuxna, det är klart att han inte öppnade sig då. Jag kan inte minnas att han ­någonsin haft ett samtal med en kurator där han själv fått komma till tals, där han fått prata om vad han varit med om.

I en utredning från Sis, Statens institutionsstyrelse, konstateras att Amin lider av grav PTSD – posttraumatisk stress. ­Utredarna skriver att det har präglat hans liv, och att han är i behov av ­massiva insatser. Men några sådana har Amin aldrig fått.

Tiden går. Mötena fortsätter. Mona har begärt ut anteckningar från dem – pappren fyller en hel platskasse. På sida efter sida, i tre års tid, har Mona uttryckt sin oro. Försökt få något att hända.

– Det kändes hopplöst att det aldrig hände något, att ingenting ledde någonstans. Jag var så trött på att bara prata. Hela tiden sa jag till socialen att min son är i riskzon. Jag undrade vad dom kunde göra, vad det finns för planer, vad vi kan göra för att hjälpa min son.

Mona föreslår att familjen ska flytta. Men för att kunna göra det behöver hon hjälp med att hitta boende. Det får hon inte, och i november 2019 händer det som Mona har varit så rädd för. Polisen stormar in i lägenheten. Amin, som då bara är 15 år, misstänks ha knivhuggit en annan ungdom på spårvagnen. Ungefär fyra ­månader senare döms han. ­Straffet blir ett års sluten ungdomsvård. Nu kommer han äntligen bort från Biskopsgården, nu görs ordentliga utredningar.

– Men jag ville ju haft det innan! Jag kan inte förstå att man måste begå ett brott innan någonting görs.

Larmade inför skjutningen

Sommaren 2019, innan knivdådet, ber Mona socialtjänsten att de ska placera Amin någonstans så att han kommer bort från området.I domen från knivskärningen framgår att socialen då menar att det inte finns något underlag för LVU – alltså för att tvångsomhänderta Amin. Att även polis och skola i över ett år också har gjort orosanmälningar förändrar inte bedömningen. Det är först när Amin grips efter knivdådet som han placeras på ett så kallat Sis-hem, och därefter på ett HVB-hem. När rättegången sedan sker i mars 2020 framkommer det att socialtjänsten inom några månader kan tänka sig en frivillig vård. Men tingsrätten tycker inte att det är lämpligt, och Amin döms till sluten ungdomsvård. När straffet avtjänats blir Amin familjehemsplacerad i en annan stad. Efter bara några veckor lämnar han hemmet där och är tillbaka i Biskopsgården igen.

– Han sa att han inte kunde bo där, att han inte trivdes. Jag ringde till socialen och berättade att han är tillbaka, vi är på ruta ett, han är här och härjar runt igen. Vad ska vi göra? Ni måste hjälpa mig. Det är sommarlov, jag kommer inte kunna ha någon kontroll på honom. Finns det något vi kan göra för att få bort honom härifrån?

Ingenting händer. Mona ringer flera gånger. Hon är orolig att Amin kommer dras in i något han inte vill vara en del av. Amin har berättat att det finns personer som vill att han ska utföra en hämndattack åt dem. Att han som ännu inte är 18 år ska skjuta en person. Allt detta säger Mona till socialtjänsten. Hon ringer dem den fjärde juni, den sjunde juni, den 22 juni. Budskapet är det samma varje gång: äldre killar vill att Amin ska mörda åt dem. I det sista samtalet säger Mona att en svart moped jagat Amin några dagar tidigare. Hon är rädd att han ska bli skjuten. Enligt socialtjänstens anteckningar görs bedömningen att ”behovet av omedelbart skydd inte finns”.

Men Mona är säker, Amin måste bort från stan. Mona, hennes syster och mamma lägger ihop pengar och köper en flygbiljett till Somalia för 16 000 kronor. Den 16 juli ska flyget lyfta. Precis två veckor innan ringer insatsstyrkan på familjens dörr.

– Han hann aldrig komma iväg.

Fotnot: Mona och Amin heter egentligen något annat