En leende Mohamad* öppnar dörren till den ljusa och luftiga ettan, som än så länge ser närmast obebodd ut.

Det är inte konstigt. Än så länge har han bara hunnit bo här i tio dagar. Solen strömmar in genom stora fönster över en bordsmöbel, en säng och en sekretär i hallen. Loppisfynd som Mohamad har fått hjälp att hitta av sin svenska fadder Johan.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Han erbjuder oss besökare ett par gästtofflor och börjar tillreda arabiskt kokkaffe medan Amil Sarsour från föreningen SIU – Samarbetsorganisationen för invandrarföreningar i Uppsala – småpratar en stund på arabiska. Det är också Amil som översätter när vi pratar om situationen i Syrien, asylprocessen och den framtid som Mohamad hoppas på.

– Jag är så glad och så tacksam över att jag har fått den här möjligheten. Den här lägenheten är så fin. Den går inte att jämföra med boendet i Norrköping, säger Mohamad stolt och visar runt i de lättöverskådliga 30 kvadratmetrarna.

Hunnit bo i fyra städer

Uppsala är en ny stad för ­Mohamad. Han kommer från Damaskus i Syrien och har hunnit bo både i Malmö, Västerås och Norrköping innan han slutligen blev utvald till det här pilotprojektet och fick komma till Uppsala.

Genom ett samarbete med fastighetsägaren Atrium Ljungberg, Uppsala kommun och SIU erbjuds han nu boende, praktik och utbildning i samhällsorientering i yrkessvenska.

Amil Sarsour, som sedan tidigare arbetar med att få näringslivet att bidra till integration genom olika projekt, är nöjd med satsningen.

– Det är viktigt att näringslivet bidrar, möten mellan människor sker ofta ute på arbetsplatserna, säger han.

I Västerås hade Mohamad ett tag jobb på en kemtvätt som han ordnade genom egna kontakter, men den anställningen fick upphöra när Migrationsverket flyttade på honom. Ännu har han inte erbjudits någon riktig svenskundervisning och uppehållstillståndet är fort­farande bara tillfälligt, så Mohamad är orolig för att inte få stanna i slutändan.

Han oroar sig också för sina föräldrar och släktingar, som är kvar i Syrien och Turkiet. Mohamads pappa är svårt sjuk och han skickar ned så mycket pengar han kan för att han ska få medicin. Släktingarna kan inte få komma till Sverige och Mohamad kan inte hälsa på dem, inte ens tillfälligt.

– Det är svårt. Men det är också viktigt för mig att tänka positivt, säger han.

– Nu är jag så glad att jag ska få börja skolan i november, jag kan knappt vänta.

– Jag vill ge tillbaka till det svenska samhället för att jag har fått komma hit och för att jag får den här chansen. Så jag vill gärna börja jobba snart.

Talar gott om sin fadder

I Damaskus studerade Mohamad juridik samtidigt som han också jobbade lite med dataprogrammering, som försäljare och med att reparera mobiltelefoner.

– Men till slut blev det så farligt att bo i Syrien att jag inte kunde fortsätta. Den som gick utanför dörren en dag kunde inte vara säker på att få komma hem igen.

– Det är inte så viktigt vilket jobb det blir. Jag skulle förstås gärna vilja bli jurist, men jag förstår att det är svårt här i Sverige. Men jag kan tänka mig att jobba med något annat också – kanske reparera mobiltelefoner. Det är inte så viktigt.

Mohamad pratar gott om sin fadder Johan, som hjälper honom med praktiska saker och att förstå allt som är nytt – både i Uppsala och Sverige.

– Har jag en fråga så ringer jag bara upp honom och han har lovat att svara så ofta han kan. När vi gör saker tillsammans lär jag mig svenska samtidigt. Det är väldigt bra.

Fadderverksamheten är en av SIU:s viktiga uppgifter i samarbetsprojektet. Det sköts helt ideellt, medan Atrium Ljungberg har lovat att hjälpa till med praktikplats när det är dags för Mohamad att återigen komma ut i arbetslivet. Företaget tillhandahåller också bostaden, som kommunen betalar för.

Fientlig underton

Men alla är inte lika nöjda med pilotprojektet. I en tråd på nätforumet Flashback har en diskussion redan uppstått om Atrium Ljungbergs och Uppsalas gemensamma ”välkomstprogram”, som med fientlig underton undrar om Atrium Ljungberg skulle göra samma sak ”för svenskar”. Den kommer bara dagar efter att SVT:s nyhetsredaktion har rapporterat om att nyanlända tränger undan behövande svenskar på bostadsmarknaden.

Från början bestämmer vi därför att inte skriva ut Mohamads efternamn eller publicera några bilder på hans ansikte. Jag frågar hur det känns att främlingsfientliga krafter kan reagera negativt på att Mohamad har fått den här sortens hjälp.

– Jag har nog haft tur, för jag har inte träffat några sådana människor i Sverige, svarar han.

* På grund av risken för hot har vi valt att inte publicera hela Mohamads efternamn eller bild i tidningen.