– Det finns många föreställningar om hur kvinnor och män med smärta förväntas bete sig. Jag vill utforska normer om kvinnor och män med långvarig smärta, och vilken roll genusnormerna har i mötet mellan patient och personal, säger hon.
Hittills har hon bland annat sammanställt en översikt över hur män och kvinnor beskrivs i forskningsartiklar. Förutom föreställningarna om känsliga kvinnor och tåliga män har hon hittat tecken på att kvinnors smärta riskerar att inte tas på allvar.
– Det finns ett mönster av att kvinnor blir psykologiserade när de söker hjälp för smärta. Vissa har också fått höra att deras smärta sitter i huvudet, säger Anke Samulowitz.
Män får smärtlindring
Forskningsstudier har också visat att fler kvinnor än män får psykofarmaka i stället för smärtlindring. Det är också vanligare att kvinnor med långvarig smärta får remiss till en psykolog. Anke Samulowitz tror att det kan bero på att det finns en föreställning om att fler kvinnor lider av psykisk ohälsa.
– Psykisk ohälsa är kvinnonormerat på något sätt. Det skulle kunna vara därför som kvinnor oftare får psykofarmaka. Jag tror att vi missar många män som söker hjälp för smärta, men som egentligen skulle behöva få frågor om sin psykiska hälsa. Kvinnor har kanske lättare att prata om psykisk ohälsa, men då finns också en risk för att deras smärta avfärdas som någonting psykiskt, även när det kan finnas andra förklaringar.
En annan skillnad mellan könen är vad personerna ser för anledning till smärtan. Det finns ett mönster där fler män söker orsaker utanför sig själva och tror att smärtan exempelvis beror på gener eller arbetet. Fler kvinnor ser anledningen till smärtan hos sig själva och tänker att de själva måste ändra på sig, till exempel att lära sig att sätta gränser. Att så många av samhällets genusnormer återspeglar sig inom smärtvården tror Anke Samulowitz beror på att smärta är en subjektiv upplevelse. Det finns inga labbprov eller röntgenbilder utan allting bygger på hur patienten berättar om sin smärta och hur personalen uppfattar berättelsen.
– Det gör det väldigt känsligt för inflytande av sociala faktorer. Det jag förväntar mig om män och kvinnor kan påverka hur jag uppfattar deras berättelser om smärta, säger hon.
Smärtkuben hjälper till
Parallellt med sin doktorandtjänst jobbar Anke Samulowitz på Västra Götalandsregionens Kunskapscentrum för jämlik vård. Deras uppgift är att stötta hälso- och sjukvårdspersonal att jämna ut omotiverade skillnader. Anke Samulowitz har bland annat tagit fram den så kallade Smärtkuben som syftar till att få personal inom smärtvården att reflektera över genusfrågor. Det är en färgglad kub full av frågor och påståenden som ska hjälpa till att sätta igång diskussionerna på sjukhusen och vårdcentralerna. Personalen ska bland annat reflektera över om de upplever mäns berättelser om smärta som mer trovärdiga. De uppmanas också fundera över vilken typ av egenvård de rekommenderar patienter – har de lättare att föreslå medicinsk yoga till kvinnor och gymträning till män?
När Anke Samulowitz har använt smärtkuben tillsammans med vårdanställda blir det snabbt livliga diskussioner. De pratar om vilka mönster de känner igen från sin egen arbetsplats och hur de bemöter manliga och kvinnliga patienter. Syftet med att göra just en papperskub, och inte en föreläsning eller webbutbildning, var att hålla diskussionerna levande.
– Det är inget man lär sig en gång och sedan är medveten om i hela livet, säger Anke Samulowitz.
Svårt att ändra sig
Ändå är det svårt att ändra invandra beteenden. Anke Samulowitz nämner till exempel en kurator som arbetat med kuben och reflekterat mycket kring hur hon bemötte manliga och kvinnliga patienter. Ändå frågade hon en kvinnlig patient om hennes man hjälpte till hemma, och återspeglade förväntningen om att kvinnor tar huvudansvaret för hemmet. Hon sa själv att hon lika gärna hade kunnat fråga ”hur delar ni på hushållssysslor hemma?”
Anke Samulowitz hoppas att Smärtkuben både ska leda till reflektion och förändring inom hälso- och sjukvården. För att smärtvården ska kunna bli mer jämlik krävs det att personalen blir mer medvetna om hur de bemöter och behandlar patienter utifrån deras könstillhörighet. Hon önskar också att långvarig smärta som medicinskt område ska få en högre status så att det tas mer på allvar.
– Smärta har blivit en slags slasktrattsdiagnos. Många inom hälso- och sjukvården tycker att det är svårt att bemöta och behandla patienter med långvarig smärta. Om statusen höjs så kommer det att ske helt annan forskning på området. Det kommer att hjälpa både patienter och personal.
Tror du att vi är på väg mot ett samhälle med mer jämlik vård?
– Jag måste ändå tro att det håller på att bli bättre. Men generellt går samhällets inställning till genus och normer lite upp och ner. Det finns ett väldigt stort intresse och många inom hälso- och sjukvården vill jobba med det här frågorna. Samtidigt finns det motströmningar som kallar det för flum. Jag utgår ändå från att de som arbetar inom vården vill hjälpa patienterna, och för att kunna ge rätt vård till rätt patient så behöver det vara jämlikt, säger Anke Samulowitz.
