BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Sedan var det inviten till Sverigedemokraterna. Ett såväl ideologiskt som strategiskt felbeslut, säger en intervjuad vars absoluta krav på nästa partiledare är att den ska bedyra att Jimmie Åkesson tvingas kvar i isolering. En annan hävdar bestämt att det parlamentariska dödläget måste brytas, att det är ofrånkomligt att åtminstone samtala med ett av landets största partier, men att Anna Kinberg Batra inte kunde ta den efterföljande debatten, kanske för att hon lät sig pressas – av partifalanger, av ledarsidor, av näringslivet – till ett utspel som hon själv aldrig fullt ut trodde var riktigt.
Det råder delade meningar. Men bilden av vad som har hänt och vad som väntar är samtidigt delvis gemensam. Moderaterna ska i september 2018 försöka kliva upp på en så stabil sten att den kan fungera som avstamp mot den verkliga nystarten. 20 procent? Sämre än senast, men bättre än vad många inom partiet fruktar. ”Vi kan inte blöda mer till Centerpartiet och Sverigedemokraterna”, säger en intervjuad.
Hantera katastrofen. Samla sig. Fösa in alla i den moderata fållan, även de mest bokstavstroende liberaler och styvnackade konservativa. För att sedan kunna höja blicken igen.
Alliansen är vårt regeringsalternativ, anser alla. Men med det sagt kommer skarpa invändningar mot Jan Björklund och Annie Lööf som bara kan grunda sig i en farhåga att Liberalerna eller Centerpartiet kan komma att bryta sig ur, för att istället söka sällskap hos Socialdemokraterna. ”Vi måste kunna lita på varandra!” säger en moderat som nog helst skulle vilja skicka berörda partiledare till familjeterapeuten.
Moderaterna lider av ett tillitsproblem. Känslan av att inte längre kunna förstå väljarna. Frustrationen när Alliansen – som fyller 13 år imorgon – börjar bete sig som en upprorisk tonåring, där ingenting längre är vad det har varit, där Annie Lööf nu knappast bryr sig om att låtsas annorlunda när hon utmanar det moderata företrädet.
Kan de ens lita på varandra, Moderaterna? Partiledaren har just avsatts. Det gick inte kliniskt tillväga. Det som hände förra veckan var mer omskakande än att distrikten röstade om hennes framtid. Moderaterna grälade, valde sida, konspirerade, övertalade, bröt sina löften, ställde ultimatum. Anna Kinberg Batra kategoriserar partiets processer som ”skoningslösa”. Det finns många moderater som farit illa senaste månaderna, bekräftar en källa. Upproret har inte varit varsamt mot den som kommit hamnat i dess väg. Det gäller även för den grupp som skyndat till Anna Kinberg Batras försvar.
”Min syn på partiet har förändrats”, säger en västsvensk moderat. Flera håller med. De säger att de kommer att fortsätta, att de ska lägga det här bakom sig. Kunde socialdemokratin glömma en Juholt, kan Moderaterna läka såren efter Kinberg Batra. Men så enkelt är det väl inte. Politik är engagemang, att kunna lita på sin plattform och på de människor du har närmast dig för att sedan kunna ingjuta förtroende i väljare. ”Det är en personlig utmaning att gå vidare till extrastämma och sedan valrörelse”, säger en besviken moderat i Stockholm.
Om drygt en månad har Moderaterna en ny partiledare. Sannolikt heter han Ulf Kristersson, även om Carl Bildt också nämns – trots att Lundin Oil utreds för inblandning i folkrättsbrott. Oavsett vem det blir så har den att hantera djupa konfliktlinjer och kapade lojalitetsband.
Särskilt om positiva opinionsmätningar inte bidrar till läkeprocessen.
