Paulas vän säger att hon måste hålla sig undan, hon måste hålla sig ifrån Christian. Sandras dotter ber sin mamma att inte gå tillbaka till Martin. Ginas chef försökte få henne att söka sig till ett skyddat boende. För Claudia, en av Ginas vänner och kollegor, berättar hon hur hon har det.
– Till en början var hon väldigt privat med Robin, men ganska snart förstod jag. Sedan pratade vi mycket om det. Jag tror att hon tyckte det var en lättnad att någon visste.
Av de sju kvinnor som dödats eller misstänks ha gjort det förra året har det i de flesta fall funnits människor i deras närhet som vetat vad som pågått. I flera fall har de försökt få kvinnan att lämna. Men vad ska man göra när hon ändå inte gör det? Markus Antonsson, tidigare polis och nu fristående expert på mäns våld mot kvinnor, säger att det viktigaste är att bygga upp ett förtroende mellan dig själv och den som utsatts, vare sig det är en nära vän, en arbetskompis eller en anställd.
– Om man har byggt ett förtroende för någon och en tillit, då finns det inte ett visst antal gånger du kan fråga. Utan du får fortsätta att bry dig och fortsätta att fråga. Sen förstår jag att anhöriga och kollegor kan känna en tröstlöshet ibland. För att hon aldrig lämnar, eller för att hon lämnar och sedan går tillbaka. Men då måste man ha en förståelse för hur svårt det är att lämna en våldsam relation, säger han.
Får inte ge sig
Det handlar nästan alltid om att ge det tid. Finnas kvar och förstå hur jobbigt det är.
– Att inte ge sig. Man får vara en jobbig jävel, göra det av kärlek, säger han.
Våld är läskigt. Men ännu jobbigare är känslan att man kunnat rädda sin grannes liv men inte gjorde något
Olga Persson, ordförande för Unizon som samlar en stor del av kvinnojourerna i Sverige, håller med.
– Det viktiga är att man agerar, visar att man är orolig och att man finns där. Stöd finns alltid att få på Unizons jourer, är läget akut ska man alltid ringa polisen, säger hon.
Ofta vet grannar och kollegor, eller misstänker. Varför tror du att man ändå inte larmar?
– Våld är läskigt. Men ännu jobbigare är känslan att man kunnat rädda sin grannes liv men inte gjorde något, med det hoppas jag att fler faktiskt larmar för det räddar liv. Det värsta som kan hända är att du hade fel, och det är ju egentligen det bästa som kunde hända.
I flera av de fall där en kvinna dödades förra året har grannar eller vänner agerat. De har polisanmält, uppmanat den utsatta kvinnan att lämna, ringt kvinnojourer för att få stöd. Men det har inte hjälpt.
Vad krävs för att kvinnor ska våga berätta om sin situation?
– Att kvinnor blir trodda, får ett bemötande som bygger på kunskap och empati, får akut skyddat boende och helhetsstöd på kvinnojourernas skyddade boenden och att samhället håller förövarna ansvariga. Det behöver också få information om hur planen ser ut framöver och garantier på att deras barn ska slippa träffa våldsamma pappor.
Markus Antonsson tror också att många som utsatts för våld under lång tid behöver bli påminda om det självklara: Det är inte ditt fel.
– Många våldsutsatta personer lägger på mycket skuld och skam på sig själva, vilket är helt fel. Som anhörig tror jag att man behöver säga så, ”vet du vad, det är inte ditt fel”.
Finns det situationer då man ska gå till polisen och anmäla trots att hon inte vill?
– I vissa fall om det verkligen går lång tid kan man behöva gå och anmäla mot personens vilja, för att man är så orolig. Men problemet med det är att då får man inte med sig den här personen, och det kan i värsta fall bli kontraproduktivt. Samtidigt kan det vara bra att misstankarna finns registrerade.
