– Det var inte direkt riktat mot mig, men jag minns att jag visste att det får man inte rita.
Idag arbetar Mira Kelber mot rasismen genom att sprida information om antisemitism historiskt och i nutiden.
En viktig röst
Varje år delar Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, ut Elsa-priset den 9 november, i samband med minnesceremonin för Novemberprogromen, Kristallnatten, 1938. I år gick priset till Mira Kelber, för sitt arbete med att synliggöra och motverka antisemitismen.
– Det känns helt otroligt, SKMA är en organisation som jag verkligen ser upp till, det är väldigt stort för mig att få ett pris av dem, säger hon.
Efter att hon börjat föreläsa och ställa upp i intervjuer har hon fått många meddelanden och kommentarer från människor som skriver att de inte förstått hur illa det är än idag.
– Trots att vi pratar om det mycket idag så har vi lång väg kvar att gå. Vi måste belysa problemet och visa att rasism är ett problem för hela samhället, inte bara för de utsatta.
”Gasa henne”
När Mira Kelber blivit äldre har hon ställts inför fler situationer. Det vanligaste är att någon skämtar. På en resa i Asien mötte Mira Kelber och hennes vänner ett gäng tjejer som också var från Sverige, och de började prata. När Mira Kelber berättade att hon är judinna började de skratta. Sedan sa en av dem ”är hon jude så gasa henne för fan”.
– Hon sa det som ett skämt. Jag blev helt ställd.
Händelsen var på inget sätt unik, Mira Kelber berättar om flera liknande händelser. På en tågresa hem från Köpenhamn möter hon och två av hennes vänner ett gäng som också skrattar åt henne. När hon frågar vad de skrattar åt svarar de ”inte åt några jävla judar”. Vid båda tillfällena har Mira Kelber samlat sig och förklarat att hon blir sårad, att skämten normaliserar rasism och att det är viktigt att förstå vad förintelsen handlade om.
– Det värsta är nästan att det krävs att en jude hör dem för att de ska förstå hur fel ”skämtet” är. Jag undrar ibland hur många gånger det fått passera innan de träffat mig.
Mördades i Treblinka
Mira Kelbers pappa och hans föräldrar var de enda i släkten som överlevde Förintelsen. Hans far- och morföräldrar, Mira Kelbers farfars fem syskon, hennes pappas kusiner och farmors bror mördades under Förintelsen, de flesta i förintelselägret Treblinka.
– Jag ärvde den här berättelsen genom min pappa, en berättelse jag bär idag men som mina släktingar berövades.
När Mira Kelbers pappa dog 2015 skrev hon ner hans berättelse. När hon lade ihop bitarna i pusslet om sin pappa började hon reflektera över hur han varit. Hon pratade med sin mamma om pappans mardrömmar, att han ibland duschade tre gånger på en dag, om hans klaustrofobi och hur mycket han värnade om att veta var han skulle sova varje natt.
– När jag var liten förstod jag inte riktigt att min pappa var annorlunda, men när jag skulle skriva hans historia förstod jag vilket oerhört trauma han bar på. Han blev född för att bli dödad egentligen, han fick sitt liv med att det skulle tas ifrån honom. Det är svårt för mig att greppa hur mycket hat, hot, trauma och förtryck min familj har fått utstå, men när jag hör de där skämten om judar hör jag också var det kommer ifrån.
En plikt att berätta
Händelsen i Asien slutade med att Mira Kelber gick därifrån, och när hon kommit bort från tjejerna satte hon sig ner och grät.
– Jag tvingas ta de där samtalen, fast jag ibland inte alls vill det. Jag blir så oerhört besviken. Jag kan berätta att mina släktingar dog i ett koncentrationsläger och förklara att de skämtar på ett sätt som under Andra världskriget blev ett tankesätt, att de måste förstå allvaret i att deras jargong är en del av vad som ledde till Förintelsen där mina släktingar mördades. Jag kan ta upp det som argument, men det tar också oerhört hårt på mig.
Mira Kelber kommer aldrig sluta ta samtalen. Hon säger att det är hennes plikt, för att hon kan och för berättelsen hon ärvt.
– Om jag satt tyst, vad skulle hända då? Ingenting. De här skämten mot judar, men också mot andra folkgrupper, det normaliserar det här sättet att vara på och det tar lika hårt som något direkt antisemitiskt. Det gör ont, och det gör att judar döljer sina Davidsstjärnor, inte vågar vara med i våra organisationer eller inte berättar att de är judar. Det kan leda till att vi blir tysta, och då kan inte vi längre förlita oss på vår religionsfrihet. Jag kommer fortsätta så länge det finns antisemitism. Jag vill att mina framtida barn ska få växa upp utan att behöva vittna om hatbrott. För att nästkommande generation inte ska ha en berättelse om förföljelse.
”Kan påverka människor”
För en vecka sedan när Mira Kelber föreläste för en grupp ungdomar sa en tjej att hon var rädd för att om hon säger ifrån hela tiden så uppfattas hon som den där jobbiga tjejen.
– Jag förstår henne verkligen, jag känner igen mig jättemycket. Jag har alltid varit den där jobbiga tjejen, för att jag tvingas säga ifrån.
Antisemitismen kan komma från vem som helst, säger Mira Kelber. Det är svårt att förutse vem som ska dra ett sådant ”skämt”. Samtidigt känner hon sig hoppfull, hon tror på styrkan i att berätta.
– Att höra en riktig person berätta en verklig berättelse. Att möta min blick när jag säger att jag blev ledsen. Att höra mig berätta att min pappa flydde och överlevde. Han fanns, och han bar på den här berättelsen. Det tror jag kan påverka människor.
