Berit Larsson växte upp på en av de så kallade solgårdarna i Kålltorp. Husen var byggda för barnrika arbetarfamiljer och hon beskriver uppväxten där som allt annat än solig, med en mamma som var sjuk och grannar som missbrukade. De flesta kvinnor var hemmafruar och många av dem var olyckliga.
– Jag såg att de hade önskat sig något annat. Därför förstod jag tidigt att jag behövde kunna försörja mig själv. Det skulle inte bli min roll att be om pengar.
Blev en löpartalang
Hon var fast besluten om att ta sig långt därifrån och hon gjorde det bokstavligen genom att börja springa. Det visade sig snabbt att hon hade talang och så småningom kom hon med i landslagen för skridskoåkning, höjdhopp och basket. Genom idrotten kom hon i kontakt med kvinnor som var mycket annorlunda från dem hemma på gården.
– Flera av dem hade utbildning och jobb och var ganska självständiga. De blev förebilder för mig, säger Berit Larsson.
Ändå var idrottens värld allt annat än jämställd. Den längsta distansen för kvinnliga löpare var 800 meter så Berit Larsson fick aldrig utlopp för sin uthållighet. Flera hoppgrenar var inte tillåtna för tjejer och att spela fotboll fanns inte på kartan eftersom ”det fanns så många föreställningar om vad som skulle hända om man fick en boll på brösten”.
Ville hjälpa mammorna
Så småningom lade Berit Larsson idrottskarriären bakom sig och började studera på folkskollärareseminariet. Hon var engagerad inom politiken och kvinnorörelsen och tyckte mest om att arbeta med ungdomar som hade det svårt i skolan. Genom de struliga eleverna kom hon i kontakt med mammor som var lika olyckliga som hemmafruarna på solgårdarna. Berit Larsson tänkte att barnens liv skulle kunna bli bättre om deras mammor fick göra någonting helt annat ibland.
– Om du är hemma och mår dåligt blir barnen bärare av sorgen. Jag kände igen det från min egen uppväxt, säger hon.
Ville hjälpa mammorna
Hon ville åstadkomma en förändring och engagerade sig i en arbetsgrupp för en kvinnofolkhögskola. De började ordna studiecirklar, byggkurser och språkutbildningar för korttidsutbildade kvinnor. Samtidigt låg de på riksdagspolitikerna om att det behövdes en kvinnofolkhögskola. Efter tio års av påverkansarbete kom äntligen telefonsamtalet de väntat på – om de hade pengar och var redo så fick de lov att köra igång. Kvinnorna lånade ihop de 20 000 kronor som krävdes, skaffade en lastbil och frågade runt på bankkontoren om de hade några överblivna möbler. Med bilen full av brandgula plyschfåtöljer körde de till sin nya lokal på Nordostpassagen.
– Vi nådde ut genom att hänga lappar i tvättstugorna och spela på gator och torg. Vi körde runt i en blommig folkvagnsbuss som hela tiden blev demolerad eftersom det var så provocerande att det stod kvinnofolkhögskolan på den. Det som gjorde det möjligt för kvinnorna att komma var att vi hade gratis förskola. Annars hade nog flera av deras män sagt nej, säger Berit Larsson.
Hjäper många vidare
Hösten 1985 startade de första kurserna. Sedan dess har Kvinnofolkhögskolan haft över 10 000 deltagare som har studerat alltifrån naturvetenskap till hiphop och dokumentärfilm. Den populäraste utbildningen är den allmänna linjen som kan ge behörighet till yrkeshögskolor och universitet. Berit Larsson jobbar fortfarande som lärare på skolan och har sett hur mycket den har betytt för många genom åren.
– Tack vare skolan befinner sig många på platser i samhället som de aldrig hade trott. De är jurister, akademiker, sjuksköterskor eller socionomer.
Själv har hon tagit sig långt ifrån de trånga lägenheterna på solgårdarna. Vid sidan om arbetet på folkhögskolan har hon studerat filosofi och doktorerat i genusvetenskap. Hon har också suttit i styrelsen för Göteborgs universitet och varit ersättare i riksdagen under en kort period. Berit Larssons mamma lever inte längre, men hon tänker på henne ibland och undrar om livet hade kunnat vara annorlunda för henne. Tänk om hon fått möjlighet att studera på en folkhögskola för kvinnor?
– Det hade hon tyckt var jätteroligt. Då hade nog livet blivit annorlunda även för mig.
