Hon är från västkusten från början men har levt utomlands i över 25 år. När hon för några år sedan blev gravid och separerade från barnets pappa flyttade hon tillbaka till Sverige. Redan från start var bostad svårt att ordna, men så småningom fick de en lägenhet med ett rivningskontrakt.
Men i somras blev de av med den och sedan dess har Giuliana och hennes barn, som är i förskoleåldern, bott på vandrarhem och härbärgen.
Skulle söka hundra bostäder
Med drygt tre år i kön på Boplats hade Giuliana ingen chans att hitta något nytt utan vände sig till socialtjänsten. Men det visade sig att hon inte kunde få hjälp med boende förrän hon tömt sitt eget bankkonto. Hennes kassa var dock redan så skral att det inte tog mer än två nätter.
När hon sedan började få stöd från socialen var motkravet att hon skulle söka hundra bostäder i hela Sverige – varje vecka, berättar Giuliana. Det var inte möjligt, förklarade hon för sin handläggare, eftersom hon samtidigt måste söka jobb för att få fortsatt försörjningsstöd. I och med att hon var arbetslös kunde hon dessutom bara ha sitt barn på förskolan på halvtid, och pendlingstiden dit låg på en timme. Hur skulle hon hinna söka hundra bostäder? Sök så många du kan, blev det nya kravet.
Svårt att ha koll
I början fick hon pengar för att bo på vandrarhem. Som hemlös utan en kombination av andra sociala problem som missbruk eller psykisk ohälsa hade socialen ingen skyldighet att erbjuda henne mer långvarigt boende.
Men efter att ha överklagat fick Giuliana och hennes barn bo på vad socialtjänsten kallar för boende utan stöd, på härbärgen. De är huvudsakligen obemannade och personalen som kommer förbi ibland har svårt att ha koll på vem som går in och ut. Ensamstående mammor och deras barn, ensamkommande ungdomar, personer som befinner sig i kriminalitet eller missbruk – Giuliana beskriver en salig blandning människor.
– Det är en annan värld. Det känns som att leva på en öppen anstalt, fast man har sitt barn med sig. Man vet inte när man kommer ur situationen, man måste anpassa sig till flocken, passa sig för hur man pratar, visa respekt och inte ha några värdefulla föremål. Man får låsa rummet när man går på toa och man kan inte ens lämna sitt toalettpapper på toan, för då försvinner det.
Saknar resurser
Som ETC Göteborg rapporterade i onsdags skär nästan alla stadsdelar ner i socialtjänsten i år. Det är tydligt att socialen saknar tillräckliga resurser, anser Giuliana. Redan i somras bad hon en handläggare om en arbetsplan, något som är rutin för de som söker bostad. Men under fyra månader byttes hennes handläggare ut flera gånger och hon kallades inte till några möten, berättar hon. En arbetsplan fick hon till slut i oktober.
Boendet hon bor på nu är smutsigt, köksluckorna fuktskadade, en trasig dusch tog tio dagar att reparera och en pajad torktumlare är inte lagad trots att hon gjorde en felanmälan för tre månader sedan. Personalens främsta uppgift är att coacha de boende i att söka bostäder, men Giuliana tror att med mer resurser hade de kunnat vara ett större stöd till de boende.
Stor påfrestning
Påfrestningen av att försöka skapa en trygg tillvaro för sitt barn under de här omständigheterna går inte att beskriva, menar Giuliana. Men hennes kropp bär vittne om den; hon tycker det känns som att hon åldrats tio år under det här halvåret.
En dag under hösten vaknade hon av att det brände bakom ögat och ner för nacken. Hon tappade känseln i ena sidan av ansiktet. Det var dock ingen stroke, konstaterade den medicinska personalen som undersökte henne, utan troligtvis ett symtom på stress. Så småningom diagnostiserades hon med utmattningssyndrom och får numera behandling för det.
– Jag märkte precis innan jag fick min diagnos att min känsla av hopp var så dött. Jag kunde försvinna iväg i andra tankar även när jag var med mitt barn. Det gör mig så ledsen när mitt barn säger, ”Åh nej, mamma är ledsen.”
Fått förstahandskontrakt
Både Giuliana själv och människor omkring henne brukar beskriva henne som stark. Hennes tro har också varit något hon hittat kraft i.
– Men alla kommer till slutet av sina resurser. Numera bär jag en ledsenhet inom mig.
Men hennes situation kommer snart att förändras drastiskt. Bara ett par veckor innan ETC Göteborg träffar Giuliana har hon fått ett förstahandskontrakt och inflytt blir om någon vecka. Det är genom den nystartade privata bostadskön HomeQ som hon lyckats hitta en lägenhet. Den är på promenadavstånd från förskolan och Giuliana har svårt att ta in att det är på riktigt. Det kommer ta tid att komma tillbaka till den hon en gång varit. Känslan av att vara ovärdig, att vara livegen, sitter i hårt.
Hade Giuliana från början fått hjälp med en lägenhet hade hon kunnat ha ett deltidsjobb medan hon sökte något permanent, menar hon. Det hade kostat mindre än de 10 000 kronor i månaden som hon säger att socialen nu lägger ut på hennes rum på härbärget.
– Allt handlar om politiska beslut, säger Giuliana och börjar direkt räkna upp sätt att påverka dem som medborgare: skicka in medborgarförslag, kontakta politiker, göra namninsamlingar.
– Tillsammans kan vi göra mycket mer.
Barn har rätt till ett hem, inte minst enligt FN:s barnkonvention som ska bli svensk lag nästa år, poängterar Giuliana. Oavsett om hemlösheten grundar sig i missbruk, psykisk ohälsa eller den allmänna bostadsbristen så ska inte barn behöva drabbas, anser hon.
– Det finns ingenting bra i det här, överhuvudtaget. Det måste ändras.
Förutom politiker riktar hon sig också till föräldrar.
– Har du barn, se till att aldrig hamna i den här situationen.