– Vi skulle bara stanna för att byta mössa. Precis när vi skulle byta så trillade en vägskylt. Då vände vi oss om och såg bara hur hus och lera kom emot oss. Husen började glida, säger Annelie Hammar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

En av grannarna öppnade dörren för att ta in sin hund och tog även in flickorna. Snart reste sig huset upp ur marken och gled ungefär 200 meter på leran. De skrek och försökte hålla sig uppresta, men huset rörde sig som en segelbåt.

– Alla var hysteriska. Man är inte precis van vid att ett hus reser sig och börjar glida iväg och det gick rätt snabbt. Jag kommer bara ihåg att det var kaos.

Föräldrarna oroliga

När flickorna kom ut igen såg de hur asfalten hade brutits upp i flak och husen låg huller om buller. Efter några minuter började allt röra sig igen och Annelie slängde sig på ett litet staket för att hålla sig fast, men flickorna fick återigen söka skydd i grannens hus.

– Jag var helt säker på att jag skulle dö, säger Annelie Hammar.

När skredet var över hämtades de av räddningspersonal. Annelie hamnade i en ambulans tillsammans med en jämnårig kompis som blivit av med ett halvt finger. Det var först flera timmar senare som hon lyckades ta sig hem till sitt hus i ett annat område och som hennes oroliga föräldrar fick veta att hon överlevt.

När ETC Göteborg ringer Annelie Hammar 40 år efter skredet så känns det fortfarande overkligt och hon vet inte vem räddaren var.

– Det var jäkligt tur att hon öppnade dörren, annars hade vi inte överlevt, säger hon.

Dubbla armeringsjärn

Fast när ETC Göteborg kontaktar Leif Nordh klarnar mysteriet. Hans mamma Ulla Nordh visste att huset var extra stabilt eftersom det slumpade sig så att det fick dubbla armeringsjärn när det byggdes. Så när hon skulle dra in schäfern Lucas i huset och fick syn på de två små flickorna utanför måste hon fattat ett snabbt beslut om att dra in dem i huset också.

I vardagsrummet stod då 11-åriga Leif Nordh som fastnat med blicken på gräsmattan utanför altanen.

– Jag ser ett kaos. Gräsmattan var uppdelad som i ett schackmönster och rörde sig upp och nerpå olika höjder. Min enda tanke var att vi flöt uppe på en vulkan.

Han försökte instinktivt ta sig ut genom att dra i och sparka på altandörren, för han ville bort från vulkanen. Men i chocktillståndet lyckades han inte använda handtaget.

– Det var overkligt, som en dålig dröm, säger Leif Nordh, som nu är 51 år.

Efter leran stannat tog familjen sig ut på gatan och möttes av andra som klarat sig, totalförstörda hus och en gata formad som en berg-och-dal-bana.

Familjen Nordhs hus stod fortfarande upp, även om det flyttat sig, och Leif klättrade tillbaka in tillsammans med sin pappa för att hämta varma kläder till chockade grannar.

Leif Nordh kommer ihåg de två flickorna som hans mamma drog in och som skrek när huset flyttade på sig.

– När vi tittade ut genom dörren efteråt så var det bara ett stort hål framför. Hade de stått kvar där så hade de nog inte klarat sig. Vårt hus var väldigt stabilt, men huset tvärsöver var bara kaffeved.

Lät som åska

I 40 år har han och hans systrar undrat vilka flickorna var och vart de tog vägen sedan. Nu ska han kontakta Annelie.

Annelie Hammar och Leif Nordh gick på samma skola och har gemensamt att ingen i klassen förolyckades och att de själva klarade sig utan fysiska skador. Men båda två kommer ihåg att Tången, som skolan hette, låg precis vid avspärrningarna mot raset. Leif Nordh minns stämningen efteråt, med en nyutexaminerad lärare och tillfälliga lokaler, och med flera barn på skolan som förlorat sitt hem, vänner eller anhöriga.

Både Annelie Hammar och Leif Nordh minns också ljudet, mullret som lät som åska. Minnet sitter i kroppen än i dag.

– I många år efteråt blev jag livrädd om det åkte en lastbil förbi, till och med nu ibland. Vart jag än gick så frågade jag om huset stod på berg, säger Annelie Hammar.