– Man är ju aldrig ett svart får om det inte är i förhållande till utrymmet. Man hade kunnat vara en enhörning eller ett svart får bland en massa andra svarta får. Hur annorlunda får man lov att vara, vad får man lov att drömma om?
”Fanns inget att hämta”
Som exempel ger hon ett möte hon själv haft med en studievägledare. Kanske ville hon bli konstnär, hade hon sagt till studievägledaren, och mötts av skratt. Själv skrattade hon tillbaka, en reaktion hon brukar ha på situationer hon inte förstår, förklarar hon.
– Jag skrattade ut och sedan gick jag därifrån. Vi sade inget mer, för jag kände mig färdig. Jag förstod redan då, att den här personen hade inte sett världen. Hon var reducerad till sin roll som studievägledare, i den här skolan, i det här landet. Sedan vet jag inte hur mycket hon har rest eller vad hon har sett, men jag kände verkligen att hon var begränsad i sina egna drömmar. Och då fanns det ingenting för mig att hämta.
Uppvuxen i matriarkat
Segal Mohamed har varit med om liknande händelser hela livet. Numera har hon hittat en trygghet i att vara det svarta fåret. Hon har stor tillgång till sin egen fantasi, säger hon, vilket har varit ett sätt för henne att hantera de här situationerna.
– För mig har fantasin alltid varit en tillflykt, för där är allting möjligt. Jag började göra nej till ja, började tänka att, okej, den här personen tror inte på mig, men jag tror på mig själv.
Trots att hon ser trygghet som något man alltid behöver jobba på säger Segal Mohamed att hon har en grundtrygghet, som hon delvis fått av att ha omgetts av starka kvinnor under sin uppväxt i Angered. Hon är uppfostrad i ett matriarkat, bestående av mormor, mamma och moster – personer som inte väntat på andras bekräftelse innan de skrider till handling.
– De har liksom inte haft tid att ifrågasätta sig själva eller sina val. Det har gjort att jag känt att det är en självklarhet för mig att göra det jag gör och ta det utrymmet jag tar.
Egen diktsamling
Hon jobbar bland annat som skådespelare, senast i Fanna Ndow Norrbys ”24 timmar svart kvinna”, som Riksteatern satte upp under våren. Men nu fokuserar hon främst på sitt eget skrivande. Dels siktar hon på att arbeta som dramatiker, men hon är även en diktare. Hon var finalist i 2016 års upplaga av Ortens bästa poet, har lett poesiskolan Qalam tillsammans med Johannes Anyuru och varit med och arrangerat Göteborgs poesifestival. Nu jobbar hon på en egen diktsamling, ”Elefanten och betonghuset”.
Vandrar med föregångare
Diktsamlingen knyter bland annat an till tidsresor och vandring. Elefanter strövar längs med samma rutter som tidigare generationer gått, och passerar platser där släktingar och förmödrar har begravits, berättar Segal Mohamed. På liknande vis tar boken avstamp, inte bara i hennes minnen från sitt eget liv, men även i minnen av personer som gått före.
– Jag leds av dem som har funnits innan mig. Deras berättelser är mina berättelser.
Det är inte bara matriarkerna i hennes egen familj hon har som förebild. I skrivandet är det bland annat poeter och författare som Audre Lorde, Maya Angelou och Toni Morrison.
”Egna organismer”
Men hon tar också inspiration från konst- och kulturrörelsen känd som The Harlem renaissance, som hade sin storhetsperiod i de amerikanska storstäderna under mellankrigstiden.
– På grund av segregering och diskriminering fanns inte utrymme för svarta kroppar på dans- och teaterscener. Därför förenades dansare, skådespelare och andra i egna institutioner, skolor och teatrar, berättar Segal Mohamed.
De fungerade autonomt, utan behov av statliga medel, som ”egna organismer”, som hon beskriver det.
Vill förena förortskonst
I Sverige spirar en liknande rörelse. Ett av Segal Mohameds mål är att så småningom arbeta som konstnärlig ledare och på så vis driva på utvecklingen.
– Min dröm är att bygga och förena förortskonsten. För det finns en rörelse som växer sig starkare, med allt ifrån Ortens bästa poet till Ortens konstfestival och Göteborgs poesifestival. Det finns en oerhörd kraft i berättelserna som växer ur förorterna. Att skapa utrymme för dem men också kunna generera något till lokalsamhällena är viktigare än någonsin.
Måste dela utrymme
Men hon understryker att det svenska sammanhanget skiljer sig från USA. Hon vänder sig även mot det flitigt använda begreppet, ”kulturens finrum”, eftersom hon menar att de i Sverige huvudsakligen utgörs av statliga institutioner som drivs av gemensamma skattemedel.
– Min vision för framtidens kultur är att den inte längre ska vara fördelad utifrån vilka som har möjlighet att köpa sig kulturen. Medvetenheten om att vi alla betalar för den ska vara så pass stark att utrymmet fördelas utifrån det.
Det är naturligt att separatistiska rum och plattformar växer ur de gräsrotsrörelser som nu frodas, men gemensamt finansierade rum måste vi alla dela på, anser hon.
– Ser man på symtomen av kulturen som har odlats i de här så kallade finrummen, så ser man bland annat ett stort patriarkalt härjande. Det är också en konsekvens av vilka som har tilldelats det utrymmet.
