Barnvagnen släppte hon till sin kompis innan hon rusade mot de beväpnade männen med polisen i ena örat. En annan gång, på semester i makens hemland Tunisien, började hon skrika på arabiska åt en man som precis hade lappat till en kvinna. Säkerhetsvakter ingrep och försökte lugna henne, men Cicilia vägrade godta deras: ”Ça va madame, ça va” (reds. anm. ”det är lugnt”).
– Det är klart att det inte var ”ça va”!, utbrister hon i soffan i den centrala Västeråslägenheten där vi ses över en kaffe. Här har hon utsikt över Botaniska trädgården dit hon flera gånger har rusat ner och avvärjt slagsmål inför ögonen på sina döttrar.
– Gör jag ingenting så signalerar jag ju inför dem att det är okej att folk far illa.
Vi återkommer ofta till temat att vara en bra vuxen. Helst en sådan hon själv skulle ha velat ha.
Cicilia berättar om barndomen i Gimo, det lilla samhället utanför Uppsala (”som är så lätt att köra förbi”), som hölls levande av sina industrier och många jobbtillfällen. Pappa Sedvall syntes och hördes mycket vilket gjorde att precis alla visste vem hans dotter var. På gott och ont.
”Han bröt ner mig”
Cicilia kände sig ofta utanför och förvirrad. När nedläggningen av industrin och invandringen från Serbien och Bosnien sammanföll förändrades atmosfären i samhället. När de fina kolonilotterna skulle försvinna till förmån för ett migrationsverk visste vreden inga gränser, och Gimo blev alltmer rasistiskt. Som tonåring var det svårt att navigera i det som hände.
Att vara populär innebar att gå med sverigeflaggan i öronen och ställa upp på en ”bevara Sverige svenskt” jargong. Cicilia bestämde sig snart för att sticka. Efter att ha varit barnflicka ett år, när hennes kompisar började gymnasiet, flyttade hon till Skåne. Här blev hon kär i en man som – möjligtvis – har bidragit till hennes urskillningslösa mod.
– Det dröjde inte länge förrän han blev aggressiv. Han knuffades och bröt ner mig psykiskt. Ibland gjorde han det öppet, framför sina föräldrar, men det var aldrig någon som hjälpte mig. Till slut började jag tänka att det var mig det var fel på, för annars skulle väl någon ha gjort något?
Slagen blev hårdare och fler. Cicilia fick söka sjukhusvård och fly för sitt liv.
Startade nätverk för att hjälpa
I dag är livet betydligt tryggare. Nu handlar allt i stället om att rädda andras. Hösten 2015 fick Cicilia en ny roll för oss västeråsare. Vi som sedan 2001 har sett henne i en mängd olika roller på teatern, fick se henne agera som privatperson. I spåren av flyktingkatastrofen startade hon nätverket Tillsammans gör vi Skillnad. Människor strömmade till nätverket och snart var Cicilias lägenhet full av klädkartonger klara att doneras till olika flyktingboenden. Sedan nätverkets uppstart har TGVS arrangerat träffar mellan asylsökande och svenskar, blivit bokade på föreläsningar och drivit flera mångfaldsfrågor.
Av samma drivkraft att hjälpa utsatta människor har hon tillsammans med ”tvillingsjälen” Vicktoria Bagi ställt upp i höstens kyrkoval. Kyrkan har spelat en stor roll i flyktingmottagandet och de båda vill att kyrkans nuvarande värderingar ska skyddas och att verksamheten ska utvecklas och nå fler.
– Skulle kyrkan förändras och bli mer stängd och ojämlik, då skulle människor märka det. Det är jätteviktigt att rösta, får man rättigheter innebär det också skyldigheter, säger Cicilia.
Under hösten ska hon också hinna med att axla huvudrollen i uppsättningen av ”Broarna i Madison County”. Motspelare är bland andra Samuel Fröler och Kajsa Ernst.
Varför blev du egentligen skådespelare?
– Jag blev det aldrig för att bli känd och vinna Oscars. Min drivkraft har alltid varit att förändra världen. Och det genom att skaka om människor, få dem att känna saker. I bästa fall blir det som ringar på vattnet och saker börjar hända.
