– Det är klart att det blir svårt att tillgodose allas behov när det är så.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hennes dotter har ett jobb inom daglig verksamhet och hittar dit själv. Hon kan laga mat, städa och gå ut. Men inte utan påminnelser, hjälp och stöd. Det får hon genom anställda på den servicebas som är knuten till hennes bostad. De behövs för att hon ska kunna leva sitt liv så självständigt som möjligt, och garanteras genom Lagen om stöd och service, LSS. Men Kerstin Bolin anser att rättigheterna i LSS inte längre uppfylls. Flera av de behov som hennes dotter har av fritidsaktiviteter, social samvaro och trygghet uppfylls inte längre.
Från sex till fyra personer
I april fick de anhöriga reda på att basens anställda skulle minska från sex till fyra personer. Beslutet hade fattats redan i januari, men det var inte förrän det verkställdes som Kerstin och de andra anhöriga fick reda på vad som skulle hända. Kommunens företrädare förklarade att beslutet byggde på utlåtanden från biståndsbedömare, som hade klockat hur mycket personalen jobbade med varje person. Hjälpen skulle nu vara dimensionerad efter individuella behov. Men när Kerstin fick ut beslutet som man hade fattat om hennes dotter tyckte hon att den beräknade tidsåtgången för olika uppgifter var för liten.
– Jag tycker att de har försummat att alla uppgifter tar mer tid när man har en intellektuell funktionsnedsättning.
– Det går inte så fort för den här gruppen. Det är inte bara att säga att "okej, nu ska vi gå och handla", och sedan ska det ta en halvtimme. Det är mycket annat som ska göras och förklaras och gås igenom för att man ska kunna gå iväg. Och där tycker jag att de överskattar min dotters förmåga på en del punkter.
Kerstin pekar på några faktorer som tydligt har blivit sämre för hennes dotter. Dels handlar det om hälsoaspekter som mat och motion, dels om fritidsaktiviteter och umgänge.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
På helgen ska dottern ordna med sin egen mat i lägenheten där hon bor, men personalen har ingen tid att laga den, utan det blir djupfrysta, ibland färdigköpta maträtter. Eftersom dottern som många andra med Downs syndrom har problem med övervikt tycker Kerstin att det är olämpligt. Särskilt eftersom det inte längre erbjuds samma tillfällen att motionera.
– Förut gick de ut och tog promenader mycket oftare. Hon får inte friskvård, motion och rörelse på samma sätt, för personalen hinner eller orkar inte med.
På vardagarna jobbar dottern inom daglig verksamhet fram till klockan 15, och äter sedan middag i ungefär en halvtimme med andra boende. Men resten av tiden är hon ofta ensam, även om det går att vistas i baslägenheten tillsammans med de andra på kvällstid. Vid dessa och andra tillfällen behöver personalen nämligen ha mer beredskap för oväntade situationer. De behöver också ha god kännedom om de boende för att ge stöd i sociala situationer och få de boende att trivas tillsammans.
– Det finns en förening som ordnar danser en gång i månaden, och en gång blev min dotter så ledsen så hon kom hem och storgrät. Det hade blivit bråk med några andra på dansen och då finns ingen personal där som kan hjälpa dem att reda upp situationen. Så de blir ju väldigt utlämnade.
– Det är ju inte så lätt för min dotter att förklara varför hon blir ledsen. Ibland är det svårt också för en helt normal person. Men när du inte har orden att uttrycka det själv är det ännu svårare. Blir det sådana konflikter i gruppen är det inte så lätt att reda ut när man är ensam personal. Det finns ingen beredskap längre.
Har fått ta större ansvar själv
Kerstin Bolin säger att hon har fått ta ett större ansvar själv efter neddragningen. Under sommaren har hon tagit hem dottern i flera veckor och hon har fått ett större ansvar för att hjälpa henne ut på aktiviteter.
Skulle du säga att kommunen tar ansvar för de personer som har de här behoven?
– Nej, det gör de inte längre på samma goda sätt. Förut har det varit mycket bra, och att det fortfarande fungerar beror på att personalen känner de boende. Min dotter har bott där i tolv år, och flera av de som jobbade där då jobbar nu också. Men när de pensioneras kan det inte fungera på samma sätt.
– De säger att den här förändringen inte har gjort att något blir sämre. Det är klart det blir sämre när man drar ner så mycket på personalen. De har behövts för att ge de boende goda levnadsförhållanden, så som LSS är avsedd att fungera.
