Ända sedan min tid som miljöaktivist på 70-talet har Miljöpartiet (MP) varit ett tveksamt politiskt projekt. Plötsligt övergavs folkrörelsearbetet för ett tvivelaktigt partibygge utan klassperspektiv. Även om Miljöpartiet har en klok civilisationskritik kring konsumism, resursplundring och klimatförstörelse blir det moralism mot den fattige och marknadsliberalism för den rike – en konsekvens av att inte ta ställning i klasskampen. Det är lätt att hålla sig med goda värderingar när de kan köpas för pengar.
Om MP är ett vänsterliberalt parti per definition, så kör för det. Men då måste de vid varje tillfälle pressas att välja sida. Hittills har vi sett allt för mycket av en antifacklig inställning till våra krav på makt över vårt arbete och produktionsmedel. Visst finns det skäl att ta till sig Miljöpartiets tillväxtkritik – det mest sympatiska draget hos dem, enligt min uppfattning. Samtidigt är det viktigt att alltid ta kampen mot det som sticker industrins fackföreningar mest i ögonen, för att MP av tradition inte gjort upp med kapitalets rovdrift och vinstmaximering.
Jag brukar säga att man alltid ska låta en kyrkklocka ringa i örat på den sosse som säger att vi måste öka vår konkurrenskraft. Det är det mest idiotiskt ounderbyggda mantra som en socialist kan häva ur sig. Uttalanden av den typen är bevis på bristande kunskap om kapitalismens inre logik, konkurrensen om arbetskraften och konkurrensen om naturresurserna, när jakten på profit leder till krig, fattigdom och massförstörelse. Den fråga socialdemokrater i solidaritetens namn måste ställa sig är vem som är konkurrensens förlorare.
Miljöpartiets logik är tyvärr inte mycket bättre – mer kapitalism är receptet för dessa marknadskramare. MP skulle med sin tillväxtkritik i stället kunna göra gemensam sak med de radikala krafter som vill ersätta marknadsekonomi med ekonomisk hushållning underställd folkets behov.
Men MP profilerar sig inte och verkar sakna en arbetsrättslig politik som bryter med företagens makt att leda och fördela arbetet. Deras företagarvänliga förslag som undantag i Las för småföretagare är självklart exempel på sådant som vi aldrig kan acceptera och som provocerar stora delar av den fackliga rörelsen. Klart är att MP har gått bort sig i sin antifackliga praktik, som bottnar i att de saknar förankring – lever inte våra liv – varken i vardag eller i arbete.
Är det då så att socialdemokratins samarbete med MP är ett problem? Ja, det är det, ur mitt fackliga perspektiv, vilken säkert skiljer sig från den ”konsensusuppfattning” som klistras på oss fackligt aktiva gräsrötter från medierna, men framför allt från våra fackliga ledare – att MP hotar jobben, energin etecetera. Vi i fackföreningsrörelsen har större egna problem än Miljöpartiet, vars civilisations- och tillväxtkritik jag kan respektera.
Jag har gjort tydligt att jag inte är en vän av blocköverskridande lösningar. Men samtidigt är inte samarbetet med MP fackens största belastning. Det är vår egen avsaknad av en trovärdig miljöpolitik och konsekvens av att inte kunna föra en arbetarpolitik, varken i regeringsställning eller i opposition.
Är Miljöpartiet ett sänke eller ett flöte för fackföreningarna? I normala fall behövs bägge delarna för ett lyckat fiske, men nu handlar det inte om röstfiske bland väljarna utan om att överordna motsättningen mellan arbete och kapital för att kunna forma en hållbar miljöpolitik. Solidariteten arbetare emellan och kampen för rättvisa villkor kräver ett slut på plundring och exploatering av både människor liksom natur.
Ska det finnas en gemensam valplattform för MP och Socialdemokraterna så behöver vissa fundamenta ligga som grund. Till exempel ska plattformen ta strid för fackets medlemmars krav på förändrade maktförhållande mellan arbete och kapital. Avsaknaden av kollektivavtal på arbetsmarknaden hotar solidariteten arbetare emellan och företagen kan härja fritt.
Arbetslivet och arbetsmiljön påverkas av osäkra anställningsförhållanden, bemanningsföretag gör arbetarna till utbytbara förbrukningsvaror och slit- och slängmentaliteten råder i svenskt arbetsliv. Det här borde förstås av de miljöpartister som i största allmänhet kritiserar samhället slöseri.
Den som har råd att vara solidarisk arbetare till arbetare, har också råd att vara solidarisk generation till generation. Det är dags att arbetarrörelsen och fackföreningarna formulerar ett fackligt miljölöfte för hållbarhet, för kommande generationers rätt till en jord att leva på. Ett fackligt löfte som ger oss möjlighet att förverkliga våra drömmar, välfärd.
Låt vidden av hela tragedin släppas fram, från vår maktlöshet mot jakten på vinster som hotar och tar våra liv, till den kvarlämnade sorgen över allt och alla som offrats. Om det politiska samtalet handlar om våra livsavgörande frågor idag och imorgon så kan ett rödgrönt samarbete bryta med den förödande marknadsliberala återvändsgränd som tillåtit rasism, krig, kolonialism och klimatkris att växa och gå ut över den arbetande befolkningen.
