En maskinoperatör, svetsare eller lagerarbetare måste nu jobba i mer än ett decennium för att samla ihop vad en storföretags-vd inkasserar på en månad. Och de bäst betalda direktörerna tjänar mer på en timme än vad många arbetare har i månadslön.
Volvo och Ericsson ligger högt
Samtidigt är skillnaderna stora i toppen. Löneligans vinnare var AstraZenecas vd Pascal Soriot. Han plockade hem 42,7 miljoner kronor i baslön, bonus, förmåner och pensionsavsättningar 2018. Dessutom fick han 89 miljoner i långsiktig bonus – vilket bestod av aktier i företaget. Summan blev 132 miljoner kronor, vilket gav en månatlig ersättning på elva miljoner, eller drygt en halv miljon per arbetsdag.
Det brittisk-svenska läkemedelsföretaget AstraZenecas huvudkontor ligger i Cambridge och Soriot är fransman. Vilket delvis förklarar den uppskruvade nivån. Löneläget för direktörer är nämligen högre i Storbritannien, Frankrike och en rad andra europeiska länder än i Sverige. Särskilt Schweiz sticker ut med höga vd-ersättningar, vilket avspeglas i lönebeskedet till svensk-schweiziska ABB:s vd Ulrich Spiesshofer – knappt 76 miljoner kronor.
Men även företag med svenskt huvudkontor har öppnat kassavalvet. Lifcos vd Fredrik Carlsson, Hexagons Ola Rollén, Volvos Martin Lundstedt, Lundin Petroleums Alex Schneiter och Ericssons Börje Ekholm inhöstade alla ersättningar på mer än 40 miljoner kronor 2018. Och cheferna för Sandvik, Getinge och Assa Abloy hamnade inte långt efter.
Direktörerna drar ifrån
I fem av de listade storföretagen minskade utbetalningarna till vd:n. Anledningen var lägre bonus. För 15 direktörer höjdes däremot kompensationen – i en del fall rejält.
Jan Carlson mer än fördubblade ersättningen när han gick från Autoliv till det avknoppade Veoneer, Millicoms vd Mauricio Ramos fick ett påslag på 88 procent och Börje Ekholm kunde glädja sig åt en höjning på 49 procent. Och sammantaget ökade de 20 topprankade direktörernas totalersättningar med 16 procent jämfört med 2017. Höjningen kom främst i form av bonus, men även baslönerna ökade med i snitt 5,8 procent.
Enligt siffror från Novare pay consulting (”På tal om lön”) ökade totalersättningen för vd:arna i 324 börsnoterade bolag med 7,5 procent (i median) från 2017 till 2018. Det var betydligt mer än löneökningen för samtliga löntagare i privat sektor, 2,6 procent, men samtidigt mindre än ökningen för de allra bäst betalda direktörerna.
De som tjänade mest fick alltså störst påslag, både i kronor och procentuellt. Och så har utvecklingen sett ut i mer än tre decennier. 1980 motsvarade inkomsten för direktörerna i 50 storföretag endast nio arbetarlöner. 2017 tjänade en storföretags-vd 59 gånger mer än en industriarbetare, visar LO:s årliga rapporter om makteliten.
”Större lönespridning”
Ändå är det inte direktörernas mångmiljonlöner utan lönerna för miljoner arbetare och tjänstemän som arbetsgivarna vill hålla nere i den stundande avtalsrörelsen. Nästa år ska närmare 500 avtal omförhandlas, bland annat inom industrin. Och Svenskt Näringsliv har krävt lägre löneökningar generellt, eftersom ”de svenska lönerna har ökat för snabbt de senaste åren”. Samtidigt vill man se ”större lönespridning”, alltså större skillnader mellan höga och låga löner. En logik som LO ifrågasätter.
– Toppdirektörerna lever uppenbarligen inte som de lär, de lever i en egen bubbla, med helt egen lönebildning, säger Mats Larsson, utredare på LO:s avtalsenhet.
Direktörernas höga ersättningar ger samtidigt facket ett argument i förhandlingarna. Varför hålla igen på lönekraven när direktörslönerna skenar? Mats Larsson ser inte heller några samhällsekonomiska skäl att sänka ribban i avtalsrörelsen.
– Vår utgångspunkt är tvärtom att högre lön för vanligt folk är bra för Sverige.
