– Det finns inte några uppföljningar över hur det går för avhopparna över tid. Kommunerna har inget ansvar att följa upp vad som händer med de här individerna när de inte längre får stöd, och då är det ingen annan som följer upp dem heller. Därför vet vi egentligen inte vad som händer efter tio år, om personen återfallit i brott eller lyckats återintegreras i samhället, säger Anna Hedlund, lektor i socialantropologi vid Göteborgs universitet.

Behövs nationellt samarbete

Hon har på uppdrag av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) skrivit en rapport om avhopparverksamheten i Stockholm, Göteborg och Malmö. Genom intervjuer med de som arbetar med kommunernas avhopparverksamheter och genom att gå igenom tidigare forskning, drar hon slutsatsen att mycket görs och att engagemanget är stort i de tre svenska städerna – men att det även finns en hel del som behöver utvecklas.  

– Som det är nu skiljer det sig en hel del åt i hur kommunerna arbetar med avhopparverksamheten. I många mindre kommuner finns det till exempel inte något strukturerat arbete alls. För att stödet skulle bli mer likvärdigt behövs det någon form av nationell struktur.

Hon tror också att det behöver finnas nationell statistik. Både över hur många som får hjälp, och över resultaten av hjälpen. Det finns dock ambitioner om att införa en nationell samordning. Kriminalvården har tillsammans med polisen, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelsen tagit fram ett förslag på nationellt avhopparprogram. Förslaget presenterades för drygt två år sedan, men än så länge har ingenting hänt.  

– Det är komplicerat, bland annat eftersom kommunerna ju är självbestämmande. Ska det bli ett nationellt program så behövs nog politisk vilja, och sedan behöver myndigheterna samlas kring den här frågan och hitta en struktur för att det ska fungera.  

”Väldigt komplext”

Själva grunduppdraget – att få kriminella att lämna – är i sig komplicerat. Anna Hedlund påpekar att det behövs samarbete även inom kommunerna. Socialtjänst, polis, kanske bostadsbolag, behöver vara involverade. Samtidigt försvårar långa köer till psykiatrin, till exempel.  

– Det är en väldigt komplex målgrupp. Och det kommer alltid att behövas individanpassade insatser.

Ytterligare en svårighet att lösa är stödet till dem som är under 18 år. De ingår idag inte i målgruppen för avhopparverksamheten.

– Det är en jättestor utmaning. Kriminaliteten går ner i åldrarna, men när det gäller barn och unga finns det en massa regler och förhållningssätt att ta hänsyn till, som gör att det svårt att få med dem i avhopparprogrammen. Men klart är att även stödet till dem behöver utvecklas.