Migrationsparadoxen

År 2000 gjorde Statistiska central­byrån en befolkningsprognos för Sverige under 2000-talets första 50 år och utsikterna var dystra. En åldrande befolkning skulle försörjas av allt färre människor i arbetsför ålder.

När prognoserna gjordes om från 2015 års horisont såg Sveriges demografiska framtid betydligt ljusare ut. Invandringen hade blivit större än SCB räknade med år 2000 och den hade haft effekter på Sveriges befolkningsstruktur.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Antalet människor i arbetsför ålder har ökat, vilket minskar befolkningens så kallade försörjningsbörda. Om detta skriver Bo Malmberg med flera utförligt i rapporten Invandringens ­effekter på Sveriges ekonomiska utveckling, som gavs ut av Delegationen för migrationsstudier i slutet av 2016.

EU har samma problem som SCB pekade ut för Sveriges del år 2000. Ett demografiskt underskott och en åldrande befolkning. Men diskussionen om den invandring EU faktiskt behöver ryms sällan i samma diskussioner som de om flyktinginvandringen.

Behöver 25 miljoner

Peo Hansen är migrationsforskare och professor vid Linköpings universitet. Just nu gästforskar han i Paris. I den nya antologin Hör detta och lyssna till det, där aktivister och forskare skriver om flyktingfrågan, skriver han under rubriken ”Välja och vraka – EU:s migrationsmelodi” om hur flyktingdebatten domineras av en bild att det skulle finnas på tok för många migranter och flyktingar i Europa. Något som kontrasterar till EU-kommissionens policyplan för arbetskraftsinvandring, som 2005 slog fast att EU fram till 2020 behövde en nettoinvandring på över 25 miljoner personer, för att bibehålla den arbetsföra befolkningen på samma nivå.

– EU-kommissionen, som har drivit det här med det ­demografiska underskottet allra hårdast, säger nu ingenting. Flykting­regimen och arbetskraftsregimen krockar. Det är en missmatch. Man pratar ju väldigt mycket om demografi fortfarande. Och man säger fortfarande att storskalig invandring är lösningen på problemet. Men man säger inte att den invandringen kan vara flyktingar. Det vill man inte, säger Peo Hansen till ETC.

Kakan blir inte mindre

Den demografiska situationen har i flera rapporter slagits fast vara ett hot mot den ekonomiska utvecklingen. Samtidigt kommer rapporter, från bland annat IMF, om hur flyktingmottagandet ­bidragit positivt till tillväxten. Men för EU är det fel slags tillväxt.

– Man utgår från åtstramningsregimen som säger att vi inte kan spendera, den invandring som kommer ska vara sådan att den inbringar inkomster via skatt, människor ska komma för att jobba. Jag har försökt visa att i grund och botten tänker vi på våra länder som ett slags hushåll och då tänker vi att när folk kommer in så blir kakan mindre åt alla. Det är ett helt felaktigt synsätt. När staten spenderar dyker pengarna upp på andra ställen i ekonomin, de försvinner inte bara.