För två veckor sedan presenterade regeringen äntligen en överenskommelse efter veckor av både rykten om sprickor i regeringen och en öppen debatt där flera tunga socialdemokrater, miljöpartister och stora delar av civilsamhället framförde skarp kritik mot hur ungdomarna behandlats.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Överenskommelsen framställdes som en seger för oss som anser att det vore en skam att utvisa dessa ungdomar. Nu skulle de som registrerats som asylsökande barn före den 24 november 2015 och fått vänta mer än 15 månader få möjlighet till ny prövning. Det är bra, mycket bra. Det återupprättar något av rättssäkerheten i asyl­systemet.

Men överenskommelsen var snäv. Nu verkställs avvisningar av, vad vi tror, ett tjugotal ungdomar som för två veckor sedan nog trodde sig kunna räddas kvar till ett liv i Sverige. Det kan vara ungdomar som hamnat på fel sida om datumgränsen, som inte går i skolan, för att de helt enkelt har för mycket av flykt att bearbeta för att kunna delta i undervisning, eller kanske fått en prick i polisregistret för att de levt i en stökig miljö och hamnat i bråk.

Jag förstår det politiskt problematiska i att i efterhand gå in och justera, framför allt eftersom överenskommelsen var så hård på att ingen som begått brott eller inte går i skolan ska omfattas. Det skulle direkt framställas som att öppna dörrar för kriminella och de som bara dräller runt. Just därför var det fel att vara så hård, att inte kunna ge en individuell bedömning för alla som faller inom tidsramen.

Men kanske var det meningen, att kunna vända kappan åt båda hållen samtidigt. Både göra det logiska att ge möjlighet till en ny prövning för de ensamkommande och samtidigt visa sig hård mot de som inte gör vad som förväntas av den som vi bereder skydd i vårt land. Kanske, men då blir det Orwellskt. Verkligheten är mer komplicerad.

Den som är vän av principen att de med störst skyddsbehov ska få uppehållstillstånd är också vän av en reglerad invandring, och när våra myndigheter inte klarar av att upprätthålla det krävs just sådana undantag som regeringen fattade beslut om för två veckor sedan. Självklart måste ramarna för ett undantag vara tydliga, men de behöver faktiskt inte vara rigida. Det som sker när flygplanet med ungdomar lyfter mot Kabul är verkligheten, och en effekt av överenskommelsen.

Jag hade gärna sett ett mer generöst undantag för ungdomarna, men nu när överenskommelsen blev som den blev hade det varit smakfullt med en lite mer ärlig framtoning. Migrationspolitik är redan omgärdad av allsköns rykten, lögner och halvsanningar från högern. Vi behöver inte därtill en kompromiss med många undantag som framställs som en stor seger. Under mina många år i politiken har jag lärt mig att ärlighet varar längst, även om det inte ger applåder eller blir ett snyggt pressmeddelande.