Det är lugnt och stilla vid fyratiden på eftermiddagen när Kajsa Lindqvist drar igång middagsförberedelserna. Onsdag är lika med sopp-dag och spenatsoppan med kokta ägghalvor går enkelt att dra ihop. 21 vuxna och 7 barn har anmält på hus-appen att de vill äta gemensamt. På fredagar brukar det vara betydligt fler, 80 middagsgäster är inte ovanligt.
Matlagen är kärnan och matsalen hjärtat i kollektivet. Alla måste vara med och laga mat fem gånger per termin, men man måste inte vara med och äta.
– Fem gånger är inte mycket med tanke på att man kan komma hit och käka fyra gånger i veckan. Man tjänar mycket tid på att slippa planera, handla, laga mat och diska. Ändå tycker vissa att det är en belastning, men det beror nog på hur ofta man äter här och vilka arbetstider man har, säger Kajsa Lindqvist.
Hon är 38 år och flyttade in i kollektivhuset Tre Portar när hon var 23 och höggravid med första barnet.
– Jag ville gärna ha familj, men i så fall i ett större sammanhang än bara kärnfamiljen. Jag ville inte leva så isolerat som jag själv vuxit upp med mamma, pappa och syskon i radhus, säger Kajsa.
Idag har hon fyra barn i åldrarna 2–14 år. De flesta i huset är runt 40, mitt uppe i livet med familj, jobb och karriär, och ser vinningen i det de får i kollektivet, menar hon.
– Det viktigaste är det sociala. Man får ett väldigt naturligt nätverk, jag träffar mina vänner och deras barn dagligen och mina barn har egna relationer till alla som bor här som jag inte är så involverad i. Det är guld värt, säger Kajsa.
Inga nackdelar
Just nu bor det ett helt gäng ungar mellan 0–10 år i huset. De gillar kuddrummet, som är fyllt av madrasser och kuddar och har ribbstolar på väggarna, mest.
– När ungarna goes bananas hemma säger jag bara: Ner i kuddis! Och de bara: Jaaa! Och så röjer de runt där, säger hon.
Kajsa kan inte komma på några nackdelar med att bo i kollektiv.
– Men att få ut något av det bygger på att man är här mycket och deltar i gemenskapen. De som flyttar är ofta i en annan fas av livet och får det sociala tillfredsställt någon annanstans, tänker hon.
Tangoafton
Eva-Kajsa Nordenborg har bott i huset flera år, men flyttade ut när hon separerade från dottern Mira-Lis pappa. De lottade om lägenheten och han fick bo kvar. Nu är Eva-Kajsa extern medlem.
– Jag är här ganska mycket, engagerar mig i huset och äter gemensamma middagar, säger hon.
Hon bor i en lägenhet i närheten och är inte säker på att hon skulle flytta tillbaka till Tre Portar om chansen kom.
– Det är dubbelt. Det är fint här och det finns ett fantastiskt nätverk av människor som är bra på olika saker, men det blir lite av en egen värld på gott och ont. Sedan jag flyttade ut har jag mer tid för andra relationer, säger hon.
En av hennes närmaste vänner på Tre Portar är Anna-Liisa Kivilahti, 90, som är äldst i huset. Hon flyttade in för 25 år sedan.
– Jag trivs så otroligt bra och har aldrig haft tråkigt här. Jag är äldst men det betyder ingenting. Ungarna kommer och kramar om mig, det är så fint här, säger hon.
Anna-Liisa äter i matsalen flera gånger i veckan, men lagar inte mat längre längre. Synen är dålig, men hon kan fortfarande dansa. Anna-Liisa älskar finsk tango och firades nyss på 90-årsdagen med stor fest och det tangobandet Darya & Månskensorkestern som spelade live i matsalen.
– De sjöng på finska och jag fick dansa, tra la la, med karlarna. Ja, herregud, det var fullt med folk, berättar Anna-Liisa.
”Vitt medelklassghetto”
Martin Wikström, 37, flyttade till Tre Portar när familjen behövde större lägenhet.
– Det är en idealisk boendeform, särskilt med barn. Det är också ett hållbart boende som spar energi och resurser och ger mer tid med barn och kompisar, säger han.
Trots att Tre Portar enligt Martin har en mer blandad uppsättning hyresgäster än kollektivet han bodde i innan flytten, menar han att hyresgästerna knappast är representativa för området det ligger i.
– Det bor en fantastisk blandning av människor från olika länder och kulturer och ur olika inkomstskikt i Skarpnäck, men det återspeglas inte i huset, säger han.
Kajsa Lindqvist håller med.
– Det är bedrövligt! Tyvärr är huset som ett litet vitt medelklassghetto mitt i förorten. Några familjer med annan etnisk bakgrund har flyttat in tidigare, men också valt att flytta ut. Jag vet inte vad det beror på, säger hon.
Det är inte helt lätt att få chansen att flytta in heller, så länge en attraktiv lägenhet att byta med saknas. Suget efter kollektivhusboende är stort, och förfrågningarna droppar in till Tre Portar varje vecka.
– Tack vare att det är kommunala hyresrätter är det ändå en viss spridning på de som bor här med både pensionärer, sjukpensionärer, ensamstående och barnfamiljer, säger Kajsa.
Framför allt är andelen ensamstående mammor hög.
– Man får ju en familj när man flyttar in här – om man vill, säger Kajsa Lindqvist.
