Melina går in genom dörren och ser sig om. ”Shit vad fint det är”, tänker hon. Det ser ut som ett 1800-talsslott. Hon ser sig om igen. Det känns okej. Här kan hon få lite lugn och ro.

De senaste månaderna har varit hemska. Hon är ensam, ledsen och rädd att tvingas gifta sig med någon hon inte valt själv. Sedan hon ringde socialtjänsten och berättade att hennes pappa hotat att döda henne har hon flackat runt mellan olika boenden. Ingenstans har hon fått hjälp.

Nu är hon här. Hon tror först att hon har hamnat på ett ungdomshem. Men hon får snart veta att hon befinner sig på Högantorp, ett av statens låsta hem för tvångsvård av unga flickor som har problem med missbruk och kriminalitet.

Snart förstår hon att det är långt ifrån ett slott hon hamnat på.

– Vi går upp en trappa och då kommer vi till mentalsjukhus de luxe. Det var vita kala väggar, jag såg ett gäng tjejer som såg helt drogade ut. Personal som var helt trött. Och så gjorde de en nakenvisitation på mig och då kommer jag ihåg att jag grät.

Avklädd får hon snurra några varv, lyfta på brösten, sära på skinkorna och hosta.

– Det var det vidrigaste jag varit med om. Det var som på film, alltså en dålig film, säger hon.

Sedan får hon sitt rum.

– Samma dag som jag flyttade in sa de till mig att jag skulle passa mig och sköta mig. Ju mer jag skötte mig ju snabbare skulle jag komma ut. Jag fattade liksom ingenting.

Inga strategier

Året är 2008, Melina är 17 år och i Sverige har frågan om hedersvåld slagit ner som en bomb några år tidigare. Två unga kvinnor, Pela och Fadime, har mördats i hederns namn och på minnesdagarna samlas människor i stora demonstrationer för att fördöma våldet. Politikerna håller brandtal om att inte en enda ung kvinna ska behöva sätta livet till.

Alla är överens om att de unga kvinnorna måste skyddas. Men hur skyddet ska se ut verkar det inte finnas några tydliga rutiner för.

– Fadime var socialtjänstens enda referens när jag berättade vad jag var utsatt för. De visste att Fadime blev mördad. Och då tänkte de att de måste låsa in mig. De hade ingen aning om vad de skulle göra med mig, säger Melina.

När hon tänker tillbaka på den här tiden är det svårt att minnas. Årtalen, hur länge hon var placerad på olika hem. Dagar, veckor, månader? Hon vet inte. Allt är en röra.

Men vissa saker minns hon glasklart. Namnen på socialsekreterarna. Hur de sa att hon måste förstå att hon låstes in för sitt eget bästa, för att skyddas. Att hon skulle ha tålamod. Att hon var en fin tjej och att det skulle bli bättre en dag.

I socialtjänstens anteckningar från den tiden går det att läsa sig till att allt hände på drygt ett år.

Hon placeras först på ett hem för flickor som utsatts för hedersförtryck. Men boendet ligger bara ett par minuter från familjens lägenhet och eftersom hon inte är tvångsplacerad finns familjen bara ett telefonsamtal bort.

– Det dröjde inte länge innan jag, som fick ha mobil och allting, ringde mamma och sa att jag ville komma hem, säger hon.

”Ingen bryr sig – vänj dig”

I dag förstår hon inte hur hon kunde släppas hem så lättvindigt.

– Jag kommer ihåg att pappa bara blev värre och värre de där dagarna. Och soc gjorde ingenting fast jag hade sagt hur illa det var hemma.

Till slut ringer hon själv upp socialjouren och säger att det var allvar. Hon behövde hjälp att fly.

– Pappa hade sagt att han skulle döda mig, säger hon.

”Kan du ta dig hemifrån?”, säger socialjouren i telefonen.

När Melina möter personalen från socialtjänsten på Sergels torg i Stockholm har hon fem väskor med sina tillhörigheter packade.

Till sina föräldrar hade hon sagt att det är idrottsdag i skolan.

– Där stod jag med massa väskor och bara ”nån kan se mig när som helst”. Soc ville att vi skulle äta lunch tillsammans och prata om vad som ska hända nu. Vi satt helt öppet i Kulturhuset och jag minns att jag var så himla rädd, säger hon.

Efter en kort placering i en jourfamilj hamnar hon på ett HVB-hem. Där får hon en egen lägenhet i en korridor, men det finns ingen beredskap alls för att ta hand om ungdomar som utsatts för heders­våld. De andra ­tjejerna på boendet är omhändertagna på grund av missbruk och kriminalitet.

– Det blev bara värre och värre för varje gång jag flyttades. Jag hade ingen som helst erfarenhet av kriminalitet eller droger. Jag hade bara pluggat och skött mig. Men tjejerna sökte sig till varandra och det dröjde inte länge innan man knackade på min dörr. Och jag var ju jättesugen på kontakt med människor, säger hon.

När hon söker stöd hos personalen får hon ett bemötande som chockar henne.

– Jag sa att jag behöver prata, för jag mår dåligt och är rädd. De tittade på mig och sa att det är ingen som bryr sig och du måste vänja dig vid det. Då blev jag skitarg och fick panik, säger hon.

Bråk och rån

I brist på andra personer att ty sig till börjar hon umgås med tjejerna på boendet. En kväll hamnar de i bråk med personalen och det slutar med att de rymmer och drar omkring på stan.

– Sen kom polisen och förde oss tillbaka. Då hade personalen på boendet packat mina saker och sa att jag inte var välkommen tillbaka. Polisen körde mig till arresten och där var jag i två nätter, säger hon.

Några av tjejerna har rånat personer som de stött på under natten. Melina säger att hon inte var inblandad, men hon blir ändå misstänkt. Efter två dagar i arresten får hon veta att hon ska flyttas. Hon sätts i en bil med civilpoliser och körd till vad hon nu vet är Högantorp, ett sis-hem i Södertälje. Där vårdas unga med missbruk och kriminalitet som behöver särskild uppsikt. Där placerades Melina. Formellt är förklaringen att hon skulle skyddas från sin pappa, men hon upplevde också att hon mer och mer blev behandlad som en kriminell trots att hon inte var dömd för något.

– På bara några dagar så gick jag från någon som behövde skydd. Till typ jordens värsta människa som alla skulle skyddas från, säger hon.

Ett år senare döms hon för delaktighet i rånet. Men då har hennes liv redan tagit en annan vändning.

Psykologpingis

Högantorp är ett behandlingshem med skamfilat rykte när Melina placeras där. Några år tidigare har det fått kritik för att personalen tvingat flickor att hoppa upp och ner utan kläder i samband med kropps­visiteringar.

Melina vantrivs. Varje dag blir tjejerna inlåsta en halvtimme för att personalen ska ha rast. Psykologen som ska behandla tjejerna ser hon till enda gång under sin tid på hemmet. Då kommer han dit och spelar pingis. Tjejerna får sällan gå ut och de tillåts inte prata med varandra utan att personal är närvarande. Hon placeras ofta i isolering.

– På tre veckor så gick vi på en promenad i 20 minuter. Då var det jag och fyra personal. Och en annan tjej och fyra personal, säger hon.

Melina mår till slut så dåligt av att vara inlåst att hon ljuger för att komma ut. Hon åker hellre hem till familjen än sitter inlåst här, trots att hon är rädd för vad som ska hända när hon kommer hem. När hennes LVU-beslut ska prövas igen i länsrätten säger hon att hon bara har hittat på hela historien om hedersförtryck för att hon ville ha mer frihet, kanske få en egen lägenhet.

Samma dag som länsrätten fattar beslut om hennes ärende släpps hon från sis-hemmet. Hon beskriver det som en overklig känsla.

– Det kom ett fax. De sa att jag var fri att gå, säger hon.

Dubbla känslor

Som 17-åring förstod hon inte riktigt vad som hände. Men när hon i dag läser domen klarnar det lite. Länsrätten hade gått på hennes lögn. Enligt rättens bedömning levde familjen sekulärt och det fanns inte något behov av skydd för Melina. Trots att socialtjänst­en menar att hon behöver fortsatt skydd från sin familj, och att hennes förklaring om att hon ljugit sannolikt är uppdiktad.

Hon lämnade boendet med dubbla känslor.

– Att sitta där var det värsta jag varit med om. Jag kunde inte föreställa mig att någonting som min pappa skulle göra kunde vara värre. Samtidigt visste jag ju innerst inne att det inte skulle sluta bra. Och jag hade ju rätt. Jag blev bortgift några månader efter att mitt LVU hade hävts, säger hon.

”Trodde någon skulle rädda mig”

En semesterresa för att hälsa på släkten i Turkiet. Så beskrev hennes pappa resan. Hon satte sig på planet med en klump i magen.

– Jag hade sagt på möten med soc att jag skulle till Turkiet. Jag trodde nog att vad som än händer så kommer någon och räddar mig. Så länge jag finns på jorden så kommer någon polis och kan gripa in. Men så funkar det inte i Turkiet, det fick jag förstå, säger hon.

I Turkiet möts hon av den som skulle bli hennes man, en kusin på pappans sida.

– Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag var 17, 18 år, men som ett barn i hjärnan. Jag kunde inte greppa tid och plats riktigt. Jag tänkte ”det här blir bra” och så följde jag med. Allt gick så fort. Jag kommer ihåg att jag alltid hade en hörlur i ena örat för att lyssna på musik. För att inte landa i vart jag var och vad som hade hänt, säger hon.

Snart är hon gravid, 18 år gammal och fast i Turkiet. Relationen med mannen är våldsam.

Hon upplever inte att någon gjorde något för att hjälpa henne hem till Sverige. En gång tar hon sig till ett internetcafé och larmar en kompis, men hennes pappa får veta och sedan blir hon ännu hårdare kontrollerad.

Till slut är det ändå hennes pappa som ser till att hon kommer hem, halvvägs in i graviditeten.

– Min man misshandlade mig så mycket att jag hamnade på sjukhus två gånger. De var tvungna att skriva in mig för övernattning med dropp och grejer. De använde en annan kvinnas leg och det höll ju inte. Så till slut sa min pappa att han hade bokat en biljett till mig. Jag kommer ihåg att jag var i chock. Vadå ska jag hem till Sverige? Och med ett barn i magen.

Pappan ordnar med alla papper och ser till att även maken kommer till Sverige. Barnet, en dotter, föds 2010 och Melina minns att hon från första stund känner att det är de två mot världen.

– Min man fortsatte att misshandla mig. Jag försökte lämna honom flera gånger. Men det var inte det lättaste när jag pluggade och hade min dotter i förskolan. Men till slut gjorde jag det och då fick jag hela familjen mot mig. Alla, säger hon.

”Skitmyndigheter”

Hon beskriver livet som ett pågående krig. Några år efter uppbrottet från maken vill han ta upp kontakten med dottern igen. Uppmuntrad av socialtjänsten släpper hon in dotterns pappa i deras liv igen, men hon är på sin vakt. När han ber att få ta med sig dottern, som då är åtta år, till ett bröllop i hemlandet över påsk säger Melina först tvärt nej, men ger sedan med sig.

– Jag sa okej, men då ska jag veta exakt var ni är och jag ska se era tur- och returbiljetter. Vi ska prata med polisen och ni ska bara ha ett provisoriskt pass som räcker för den resan. Jag försökte verkligen täta alla hål. Men det hjälpte inte. För sekunden de landade så stängde han av sin telefon. Och då gick jag raka vägen till polisen, och polisen sa till mig att jag får vara beredd att aldrig se mitt barn igen. Då bara bröt jag ihop, säger hon.

Där och då började en fyra år lång kamp för att få hem dottern. Det slutade med att hon själv, med fara för sitt liv, åkte och hämtade sitt barn. Hon känner idag inget förtroende för UD, polisen eller ambassaden.

– De gör ingenting. Det är som att jag hela tiden får nya erfarenheter av samma skitmyndigheter. Jag har verkligen noll förtroende för dem.

Hon lever i dag med skyddade person­uppgifter och har ensam vårdnad om ­dottern. Än i dag präglas hela hennes liv av att samhället svek henne för 15 år sedan.

– Först och främst är det ju mina föräldrars fel, helt och hållet. Jag själv har ju ansvar för min dotter. Men säg att jag får en psykos, eller blir knäpp eller vad fan som helst. Då måste ju min dotter ha någonstans att gå och berätta hur hon har det hemma. Hon måste kunna be om hjälp. Jag som mamma vill ­kunna veta att det finns en trygg plats för henne om det skulle hända. Jag kommer aldrig förlåta min pappa, men jag menar: föräldrar är bara människor, och tyvärr finns det inget skyddsnät för barn.

I dag är Melina vuxen och har utbildat sig till lärare. Hon berättar sin historia för att inte fler unga tjejer ska drabbas så som hon har gjort. Hon blir arg när hon läser att unga tjejer fortfarande vanvårdas och utsätts för övergrepp på sis-hem där de borde vara trygga.

Samtidigt är hon märkt för livet. Nyligen sökte hon jobb på ett sis-hem. Men när hon kom in genom dörrarna kom allt över henne igen. Det slutade med att hon sprang därifrån gråtande.

– Jag sprang därifrån utan att förklara. Aldrig att jag sätter min fot där igen. När jag läser berättelserna från tjejer som bor på sis-hem i dag så ser jag att det är samma skit fortfarande.

Fotnot: Melina heter egentligen något annat.