Mehdi Hosseini, 19: ”Vi blev sjuka, jag fick blod i avföringen”

Jag flydde till Sverige från Iran för snart tre år sedan, tillsammans med min fru och vår dotter. Min fru är också min kusin. Redan när vi föddes bestämde våra familjer att vi skulle gifta oss. Jag var 15 år vid bröllopet, 16 när vår dotter föddes. Vi fick inte bestämma något själva. Vi kom till Sverige för att vi inte kan leva som gifta, vi är inte kära i varandra. Men vi är bra vänner. I Sverige kan föräldrar ta hand om sina barn även om de är skilda. Så är det inte i Iran och Afghanistan. Om jag har vårdnaden om vår dotter får hon aldrig träffa sin mamma, och tvärtom. Men vår dotter behöver oss båda.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Många tror att bara flickor tvingas att gifta sig, men tvångsäktenskap är i stort sett lika vanligt för killar. Vi får inte skilja oss, det är en hederskultur. Min frus bror har sagt till min familj att han ska döda mig. Jag tror honom. Men Migrationsverket säger att våra asylskäl inte är tillräckliga, och nu har jag varit här på förvaret i Flen i över fyra månader. Jag har inte sett min dotter på en månad. När jag ringer gråter hon. Migrationsverket har tagit ifrån mamman deras boende och pengar, så de kan inte hälsa på längre.

Innan jag låstes in här brukade jag besöka Migrationsverkets kontor minst en gång i veckan. Jag och min fru har ansökt om skilsmässa, vi fick varsitt boende och delad vårdnad om vår dotter. När jag åkte till Migrationsverket för att ansöka om dagisplats eftersom jag skulle börja plugga, sa de att mitt ärende lämnats till polisen. De sa att jag inte kommit till ett bokat möte, men jag hade inte fått någon kallelse. ”Nej, vi vet det, brevet kom tillbaka till oss”, sa de. Jag förstår inte hur det kan ha gått till.

Jag har aldrig gömt mig, jag bodde på Migrationsverkets boende och träffade deras personal varje dag. Jag fick all annan post.

När jag väntade på bussen för att åka till polisen tog de mig. Nu ska de skicka mig till Afghanistan. Det är inte mitt hemland. Jag är född i Iran och känner mig inte som afghan. Jag kan inte sova, jag är stressad, jag mår inte bra. Jag sitter bara på mitt rum, ensam och gråter. Det är jättesvårt här. Mitt barn förstår inte varför jag är inlåst här på förvaret, hon är bara tre år.

Jag kom till Sverige för att kunna leva. I Iran sysslade jag med silversmide, men helst vill jag bli bilmekaniker. Jag önskar att vi fick stanna i Sverige.

För att komma hit gick vi till fots från Iran till Turkiet, vi hade knappt mat och vår dotter blev sjuk. Vi tog oss till Bulgarien, men skickades tillbaka till Turkiet. Efter en tid kom vi med en liten plastbåt till Samos i Grekland. Där sattes vi i ett låst förvar som helt saknade vatten. Vi blev sjuka, jag fick blod i avföringen. Efter några månader kunde vi fortsätta till fots till Makedonien, Serbien och genom Ungern. Från Tyskland till Sverige åkte vi tåg. Då gick det lättare. Innan dess var det väldigt svårt, många behandlade oss illa. Vi passerade många länder, men först i Sverige fick jag en bra känsla. Jag pratade med polisen och kunde inte förstå att de var så snälla! Det var en stor överraskning.

En polisman hjälpte oss att köpa biljetter, att växla pengar och förklarade vilket tåg vi skulle ta. Han var så hjälpsam. Jag bara tittade på honom och grät. Poliser i andra länder är våldsamma och aggressiva. Jag vet att jag är i förvar nu, men svenska människor är snälla. De är inte rasister, som i Iran och många andra länder. Här kan inte polisen ta mig hur som helst och låsa in mig tills jag betalar en muta, som de gjorde i Iran. Här är du en människa. Jag tycker så mycket om människorna i Sverige, och har förstått mycket av den svenska kulturen. Jag har bott i Hedemora, i Malmö, i Olshammar, i Örebro, i Laxå. På alla ställen har jag kompisar. Jag vet inte om jag kan överleva i Afghanistan, jag är väldigt rädd. Jag älskar Sverige.

Berättat för: Karin Holmberg