Skolkamrater och lärare från 90-talets Sölvesborg berättade i den att Åkessons minnen är falska. Det fanns inga hotfulla gäng med invandrare. Faktum är att det knappt fanns invandrare alls i det lilla samhället. Om någon grupp skapade oro, var det Åkessons klick, den högerextrema falangen, knuten till Sverigedemokraterna.

Resan till rasismen bagatelliseras av Åkesson, som menar att Sverigedemokraternas ungdomsförbund inte var det minsta mer kontroversiellt än Moderaternas, där han först gjorde ett trevande försök att engagera sig politiskt.

Det är historierevisionism. Det är bortom ignorant. Åkesson är inte dum, han kan partiets bakgrund och bevekelsegrunder. Därför måste hans svar i tv-programmet, och i den efterföljande debatten, karakteriseras som medvetna lögner.

Läs även: Rasismen som lockade Åkesson till SD

Dagens ETC har inte lyckats få en intervju med Åkesson. Varför skulle han ställa upp? Han vet att han ljuger. Han vet att hans generation, som nu leder partiet, har dokumenterade band till grundarnas värderingar, där högerextremismen ännu inte hade dolts bakom ”nolltolerans mot rasism”.

När jag läser partiprogrammet från 1994 ser jag samma martyrskap som SD sedan har fortsatt odla i två decennier. Det är ett självbedrägeri som är absurt för den som står utanför Sverigedemokraterna.

Ponera att, säg, Folkpartiets eller Miljöpartiets partiföreträdare skulle beläggas med att ha sökt sig till ett rasistiskt sammanhang, och att de sedan skulle vägra att erkänna det. Skulle medierna vara passiva då? Givetvis inte.

SD-martyrskapet handlar mindre om fientligt inställda journalister och mer om partiets oförmåga att göra upp med sin egen historia, och det handlar i sin tur om denna historia är synonym med SD:s enda budskap: rasism, övertygelsen att vissa är värda mer än andra.