– Att jag minns en hel grangeneration känns märkligt. Det känns fint att se en skog växa upp. Att sedan behöva vara med om att ta ner den känns lite som att förstöra ett livsverk. Men det är ju något som måste ske, säger han.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Carl von Friesendorff är andra generationen ägare till Silvåkragården och de 300 hektar mark som hör till. Han ärvde både själva skogen och intresset för den från sin pappa. Det han själv har planterat är sådant som hans barn eller barnbarn kan få skörda.

”Fint med döda träd”

Att promenera med Carl von Friesendorrff i den egna skogen är som att vandra bland hans minnen. En plantering hänger samman med minnet av när hans blivande hustru gick med och mätte trädstammar. En död och förmultnad trädstam kan få sitt frånfälle delvis daterat genom att ena sonen brukade leka på den när den fortfarande var färsk. Nu är den kraftigt förmurknad och gör genom det nytta för skogens liv av smådjur av allehanda slag.

– Det är fint med döda träd, säger Carl von Friesendorff.

Han är en aktiv skogsägare som ägnar dagarna åt att röja och gallra bland sina träd. Boningshuset och dess tomt är omgärdade av skogen. Under tiden vi går passar han på att rycka skott som är på väg att rota sig inne på tomten och berättar om sin dagliga jakt på mördarsniglar.

En del av det arbete han utför handlar om det rent skogliga, att göra vad som är bra för träden.

– Det går inte att plantera träd efter prislistan, för ingen vet vad som gäller den dag de är klara för avverkning.

Förknippar träden med fadern

Carl von Friesendorffs pappa var jägmästare och ägde en liten skog, som han drev som ett hobbyprojekt. När han närmade sig pensionen köpte han Silvåkragården och dess ägor för att få något mer rejält att sätta tänderna i. Sonen tog gradvis över både skog och hus i samband med att han gick i förtidspension.

I samtalet kring skogen förknippar Carl von Friesendorff vissa träd med sin pappa. Andra är sådana han själv har planterat. Till dem hör en ekplantering som fortfarande består av många meter höga men fortsatt slanka träd, där dess ägare plockar skott för att få stammen rak.

– De kommer inte att vara klara att avverka än på många år, så det blir kanske mina barnbarn som får ta hand om det, säger han.

Planerar för framtiden

I tankarna finns också förhoppningen om kommande generations­skiften, där det nu är oklart hur starkt intresset är.

– Mina söner, som är i 50-års­åldern, är mitt i livet och upptagna av allt annat. De är inte mogna för detta än. För dem hade det varit en katastrof om jag plötsligt gick bort nu, säger den nu 78-åriga skogsägaren.

Carl von Friesendorff tittar bekymrat på de skott hans ekar har flera meter ovanför marken. Det är skott som borde tas bort, men är utom räckhåll för honom. Skott som kan komma att försämra virket för den dag hans barnbarn eller någon annan ska avverka träden.

Att leva i nutiden och planera för något som ska komma långt fram i tiden är för honom inget besynnerligt. Det är tvärtom ett sätt att leva.

– För mig känns det helt naturligt, säger han.