BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
De möttes av en lång och kall höst på asylboendet Odengården i Röstånga, skånepartisten Harry Franzéns hemvist och ett av landets starkaste fästen för Sverigedemokraterna. Sedan augusti i fjol väntar Michael Morelli från Libanon, hustrun Anna från Ukraina och deras två gemensamma barn, Sarah, 15, och David, 8, fortfarande på svenskt uppehållstillstånd. Efter två avslag har ärendet nu överklagats en sista gång. Stämningen i den tillfälliga lilla tvårumslägenheten i Förslöv är uppgiven och pressad. När som helst måste familjen kanske abrupt lämna den lilla trygghet som de lyckats återskapa.
– Vi kan inte återvända, varken till Libanon eller Ukraina. Ändå tycker Migrationsverket att vi inte har tillräckliga skäl för att söka asyl. När vi skaffade fram de bevis som de krävt blev svaret att ”sådana dokument kan vem som helst fixa”. Det är som om varje möte är en kamp som måste vinnas. Juristen som hjälpt till med överklagandet tycker inte att vi ska hoppas för mycket, säger Michael och Anna Morelli.
En hårsmån från att bli våldtagen
Redan vid det första mötet på Odengården hösten 2014 berättade familjen om svårigheterna i sina hemländer och resan hit. Michael vittnar om problemen i Libanon med rädsla för självmordsbombare och att hizbollahs makt ökat. Att vara sunni eller shia har plötsligt blivit ett viktigt vägval i ett sekulariserat land som Libanon. Genom hizbollahs inblandning i Syrienkonflikten lever också motståndare till Assad-regeringen allt farligare och hotet från IS och fragmentariska miliser har ökat.
– Min familj arbetar med affärer och eftersom vi är emot Assads regim har vi hjälpt syriska flyktingar. Så fick jag problem via mina anställda på arbetsplatsen. En dag när jag promenerade i en park stannade plötsligt en bil och några drog vapen. Jag är tränad i karate och lyckades fly. Jag stannade kvar i parken hela natten. Under tre månader därefter bodde jag på olika ställen, en vecka i taget. Det var en fruktansvärd tid och nu lever jag med en hotbild. Jag tänker inte resa tillbaka och riskera att torteras som en hund, säger Michael Morelli.
I takt med att osäkerheten i Libanon ökade skickades hustrun och barnen tillbaka till hennes hemtrakter i Jalta på Krim. Men i Ukraina eskalerade problemen snabbt i samband med den ryska invasionen. I Jalta, berättar Anna Morelli, råder totalt kaos. Ett maffialiknande välde breder snabbt ut sig och personer ur folkgrupper som krimtatarerna försvinner systematiskt.
Att ha barn med utländskt påbrå väcker också många frågor. En dag överfölls den minderåriga dottern och någon bröt hennes näsa. En annan dag var Anna själv en hårsmån från att bli våldtagen.
– Alla med ukrainska pass har lämnat området och vi fick rådet att flytta till Kiev där min mamma och syster bor. Men det blev också problematiskt eftersom vi talar ryska. Även där har rasismen ökat och rysktalande möts med misstänksamhet. Det inte bra för barn att växa upp där.
Michael och Anna Morelli bestämde sig för att hitta en fristad i Europa. Men att smugglas ut via ”dödsskepp där kvinnor riskerar att våldtas och båtar inte når land” var uteslutet. Genom kontakter ordnade Michael Morelli istället med Schengenvisum, båttransport, flygbiljetter och nödvändiga mutor. Planen var att ta sig till Grekland via Turkiet och flyga vidare till Köpenhamn. Drygt 220 000 kronor kostade det arrangemanget. När familjen kom till Sverige hade de 400 kronor kvar på kontot. Det räckte till en middag på McDonald´s.
– Skulle det ha varit bättre om vi åkt med ett dödsskepp? Nej, jag skäms inte för att vi hade roligt tillsammans på vägen. Barnen visste ingenting, vi ville inte oroa dem, säger Michael Morelli.
Fortsätt läs på nästa sida: ”Alla var så vänliga”
LÄS HELA REPORTAGET I ETC HELG
Det här är ett utdrag. Läs hela artikeln i veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Alla var så vänliga”
Varken Anna eller Michael hade bestämt i förväg exakt hur och var resan skulle sluta. Att stanna i Danmark var ingen lösning. Där fick de veta att invandrare har det svårt. Slutstation fick därför bli Arlöv, strax utanför Malmö.
– Där fick vi ett fantastiskt bemötande, alla var så vänliga. Efter några dagar på flyktinghotell slussades vi till Odengården i Röstånga. Det var däremot ingen bra upplevelse, understryker Anna Morelli.
2014, året när familjen sökte asyl, tog Sverige emot totalt 80 000 asylsökande. 2015 har antalet asylsökande ökat till 140 000 personer. Redan när ETC besökte Odengården för ett år sedan framhöll Migrationsverket att bristen på ABT-boenden, det vill säga tillfälliga asylboenden, var stor. Under två månader delade hela familjen Morelli bland annat en campingstuga med ett annat par.
– Det var trångt och obekvämt. Vi sov med kläderna på och jag tvingades gå upp tidigt för att inte krocka med den andra kvinnan. Situationen skapade irritationer och missförstånd och barnen somnade för sent. Det gick ut över skolan, ingen tog den på allvar, minns Michael och framhåller att problem med trångboddhet, långsamma asylprocesser och brist på aktiviteter gör att många på asylboendena mår dåligt och tappar fart.
– Vi sov och åt mest hela dagarna. Det var deprimerande. Har man arbetat 16 timmar om dagen i hela sitt liv och tagit sig ända hit vill man snabbt lära känna nya människor, lära sig språket, arbeta och skapa sig ett liv.
Det är tidig eftermiddag och kvällsmörkret sänker sig snabbt över det öde landskapet utanför köksfönstret. Det lackar mot jul och nu har familjen bott lite mer än ett år i Sverige. Det var hit de slussades efter vistelsen i Röstånga. Lägenheten i Förslöv är fin. Men kanske något liten. Anna delar rum med dottern och Michael sover i vardagsrummet med deras gemensamma son.
Under samtalet kommer barnen hem från skolan. Föräldrarna berättar stolt att sonen David talar flytande svenska och att han redan har många vänner. För den 15-åriga dottern har det varit tuffare. Som enda nyanländ i sin årskurs har skolan valt att inte ge henne svenskundervisning. Hon har redan förlorat mycket av sin grundutbildning och har problem med att hänga med i undervisningen. Om familjen måste lämna landet tappar hon ytterligare ett skolår.
– Sarah är mer isolerad. Trots att hon talar utmärkt engelska upplever hon att det varit jobbigt att inte kunna kommunicera. Med det och allt annat som hänt mår hon ibland så dåligt att hon uttryckt självmordstankar.
Att bli tillfälligt kommunplacerad i Förslöv är inget som familjen själva önskat. Livet, tror de, hade nog varit enklare om de bott i en större stad. Anna ser trött ut, just nu har hon ont i ryggen och sover mest hela dagarna.
– Hon är deprimerad och det har blivit värre de senaste sex månaderna. Just idag ringde också Migrationsverket och insisterade på att snart kommer fler att flytta in här hos oss. Vi har redan inget privatliv och det tär på familjen. Jag förstår inte hur fler kan rymmas på 60 kvadratmeter, säger Michael som är orolig över hustruns hälsa.
Själv fördriver han sina dagar med att titta på TV och spela datorspel. Men det är bara oönskade tidsfördriv. Högst på önskelistan står jobb och möjligheten att lära sig svenska. Även om tidens värde försvinner när man drar upp rötterna och lämnar sitt land är det inte klokt, tycker båda. Sökandet efter jobb leder alltid till en återvändsgränd och ekonomin är kritisk. Köper de ett par strumpor till barnen är månadsbudgeten totalförstörd.
– Vi har svenskt arbetstillstånd och har hittat flera jobb som passar oss. Men antingen kräver arbetsgivaren att vi har de fyra sista siffrorna i personnumret eller kan tala svenska. De fyra sista siffrorna får vi först när vi beviljats asyl och SFI tar inte emot oss förrän vi fått våra fyra siffror. Båda talar vi utmärkt engelska, varför räcker inte det tills vidare? Är det det här som Sverige vill, att vi ska sitta här och göra ingenting?
* Anna, Michael, Sarah och David heter egentligen något annat. Namnen är fingerade av säkerhetsskäl
LÄS HELA REPORTAGET I ETC HELG
Det här är ett utdrag. Läs hela artikeln i veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
