– Vi arbetar för sammanhållning mellan människor. För att Norrköping ska bli ett bättre samhälle att leva i för alla, säger Alexandra Björk, en av de aktiva i rörelsen Ett Norrköping för alla.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
På bordet framför henne ligger kavlar och klumpar av pepparkaksdeg uppradade. I dag ska de som kommer till rörelsens fika på ABF Bergslagsgården få baka pepparkakor, dricka glögg och spela spel. Just fikat har blivit basen i verksamheten. Under ett års tid har människorna som har organiserat sig i Ett Norrköping för alla träffats regelbundet för att fika och umgås. Mötas och samtala. Under en vanlig fikakväll kommer mellan 20 och 30 personer. Män, kvinnor, barn, nyanlända och svenskar. Mixen är det viktiga.
– Förutom att prata och lära känna varandra så blir det en hel del språkträning. Och det händer att vi hjälper till med information om hur olika myndigheter funkar, hur en kan hitta bostad och så vidare, säger Lulu Kosonen, som har varit med från starten i Ett Norrköping för alla.
Prisades av kommunen
Tidigare i december tilldelades Ett Norrköping för alla kommunens Fem i tolv-pris för sitt arbete mot rasism. Priset bestod av 5 000 kronor, välkomna pengar för den helt ideella gruppen.
– Vi är jättetacksamma för priset, men vi tycker inte att kommunen bara ska stå där och säga massa fina ord och dela ut pris. De måste visa att de gör något själva också, säger Alexandra Björk.
För Alexandra var aktivismen den enda vägen att gå för att inte hamna i politisk depression sedan regering och riksdagspolitiker hade kovänt i flyktingfrågan.
– Jag var tvungen att göra något. Att visa att majoriteten i samhället inte är för den här skitpolitiken, säger hon.
Nu börjar kvällens gäster bli otåliga i rummet intill. Barnen är ivriga och vill börja baka. Snart är alla platser runt bakborden upptagna av knådande händer. Mohamed Ayham Kabani bakar tillsammans med dottern Amani och sonen Talal.
– Att komma hit har hjälpt mig mycket i min språkinlärning. Jag har kommit hit flera gånger, säger han.
Mohamed Ayham Kabani kom till Sverige från Syrien för två år sedan. Men först för tre veckor sedan anslöt hans fru och barnen.
– Jag kan fortfarande inte tro att de äntligen är här. Jag kramar om dem av lycka varje morgon och varje kväll, säger han och spricker upp i ett leende som gränsar till tårar.
Barnen ler mot sin far, men släpper inte koncentrationen på bakningen. Med stor precision trycker de ut hjärtan och stjärnor i den utkavlade degen.
Lång väntan
Även Yahya Moazin kom till Sverige från Syrien för två år sedan. Han väntar fortfarande på att hans fru och sex barn ska få komma till Sverige.
– Det är mycket vänta i Sverige. Under tiden har jag lärt mig svenska på egen hand. Jag har deltagit på alla språkkaféer som finns i Norrköping, säger han och räknar upp dem på fingrarna.
Att aktivera sig är nödvändigt för att inte gå under av frustration över den långa väntan på uppehållstillstånd och sorgen över allt som har förlorats, menar Yahya Moazin. Själv kommer han från Aleppo. Av det han hade där finns inget kvar.
– Jag började på minus när jag kom till Sverige. Men jag är stark. Och här har jag hittat en ny familj och nya vänner, säger han och slår ut med armarna.
– Vi hjälper varandra här, men det viktigaste av allt är att vi bygger broar. Genom att mötas förstår vi varandra.
