Jublas det fortfarande över valresultatet i LO-borgen? Inte riktigt. Karl-Petter Thorwaldsson har förlorad mark att vinna tillbaka. Och en dröm att sprida. Dagens ETC träffar LO-ordföranden för ett samtal om arbetsvillkor, jämställdhet, Stefan Löfven, Sverigedemokraterna och alternativet till massarbetslöshet.
Han kom som ett yrväder en majdag för snart tre år sedan. Med sig hade han ett självförtroende som verkade oberört av den identitetskris som arbetarrörelsen då förlamats av. Det här var trots allt bara månader efter Håkan Juholts genanta, till viss del internt forcerade avgång. Socialdemokratin hade förlorat två val. Fackföreningsrörelsen hade satts under hårt tryck av den borgerliga regeringen. Han kom med löften om något nytt, Karl-Petter Thorwaldsson. Han talade som om LO-kongressen vore ett väckelsemöte:
– Hit men inte längre!
Thorwaldsson ville skärpa ”konfliktlinjerna”, lotsa en stukad socialdemokrati bort från politikens syrefattiga mittenspalt, sätta stopp för ”groteska” vinster i välfärden. Men han började:
– Makt. Det får bli mitt första ord.
Han återvände sedan till det 18 gånger. Makt. Värdet av, bristen på.
– Det som slutligen bestämmer relationen mellan en arbetsgivare och en anställd handlar om detta.
Applåderna, när han via sin egen familjs erfarenhet och uppmuntrande Tage Erlander-citat satte punkt för sitt första tal som ordförande, var längtansfulla. Om de hårt arbetande handflatorna förmedlade något: Äntligen!
”Europas väg – en katastrof”
Tiden går. En regering försvinner, en annan tar över. Nya utmaningar, nya möjligheter. Karl-Petter Thorwaldsson blir dessutom med bok, Ingen ska lämnas efter – en berättelse om solidaritet och vägen till full sysselsättning. Den är spunnen av drömmar. Vad vi alla skulle kunna bli om arbete var en rättighet.
”Politiker världen över: Ni bryter mot de mänskliga rättigheterna. För detta anklagar jag er. Till detta brott är ni skyldiga”, skriver han – eller berättar, hans tankar om det nya folkhemmet är nedtecknade av Mikael Romero, tidigare pressekreterare till Mona Sahlin.
Boken är ett manifest för stimulansåtgärder, för närvarande och ansvarstagande politik:
”Min människosyn är färgad av alla dessa människor som jag mött. Människor och möjligheter. Makt och vanmakt.”
Nu äter vi lunchsallad, jag och Karl-Petter Thorwaldsson. Högst upp i Borgen. Räkor till honom, grekisk till mig.
– Boken kommer efter valet eftersom den, i sina stycken, är väldigt kontroversiell. Politisk hänsyn, helt enkelt. Det hade varit en risk att släppa boken före valet, att skandalrubriker om att jag inte är överens med Magdalena Andersson skulle skymma sikten för sakfrågan. För boken handlar om hur politiken ska styras om för att uppnå full sysselsättning.
Tror du att den nya regeringen kommer att läsa och ta intryck?
– Ja. Kanske inte om LO varit ensamt om den här synen på ekonomisk politik, men Europas väg sedan 2008 har varit en katastrof. Det är akut att vi ska göra något annorlunda.
Magdalena Andersson har förklarat att läget är besvärligt. Hur tolkar du henne, är det åtstramning eller satsningar som väntar?
– Nu verkar alla tro att det handlar om åtstramning, men det var faktiskt inte vad hon sa. Andersson kommer in i en situation där Sverige lånar 80 miljarder kronor i år. Det behöver inte vara någon fara på taket, men det är ett problem att huvuddelen av underskottet beror på skattesänkningar som inte visat sig leda till högre tillväxt. Det gör henne bakbunden. Hade vi haft noll i underskott och intakta skatter kunde vi ha använt motsvarande pengar för offensiva satsningar, få upp tillväxten och skapa fler jobb…
Det låter som åtstramning.
– Anderssons budskap är att vi inte under denna mandatperiod, och kanske mer långvarigt, inte kan ha ett överskottsmål på 1 procent. Hon har startat den debatten. Det är ett starkt budskap.
Jobbskatteavdragen ligger fast, förutom för de som tjänar allra bäst. Samtidigt ska Sverige få lägst arbetslöshet i EU. Din målsättning är full sysselsättning. Är det möjligt om den nya regeringen inte vågar röra inkomstskatten?
– Det är inget snack om att vi måste höja vissa skatter, och det gör regeringen nu. Men jag tycker att vi parallellt måste titta på alternativa investeringsmodeller. Nu är vi vana vid att ta kostnader för investeringar i löpande budget. Men idag lider Sverige inte alls brist på kapital. Det finns en stor villighet hos dem som äger detta kapital att vara mer aktiva vad gäller investeringar. Det har ett pris, allt kommer då inte att ägas av oss gemensamt. Men jag tror att vi måste vara öppna för den diskussionen.
Övar på att träffa MP
Karl-Petter Thorwaldssons bok är utgiven på samma förlag som Daniel Suhonens, den som nu framställer socialdemokratins inre liv som svekfullt och karriärlystet.
– Jag har inte läst den, men jag kommer nog ha svårt att undvika den.
Han har däremot tagit del av utdragen som publicerats av medier.
– Jag blir sorgsen. Jag är väldigt glad att jag under den perioden inte var på insidan. Här är fackföreningsrörelsen annorlunda. Vi kan också bråka, men vi använder inte vad som sägs för att sedan hugga varandra i ryggen.
Men nu är du på insidan, du har en plats i verkställande utskottet.
– Ja, men jag är inte rädd för att säga vad jag tycker.
Kan debatten bli konstruktiv för Socialdemokraterna?
– Jag har väldigt svårt att se det, när själva utgångspunkten inte är konstruktiv. Och då kritiserar jag inte Suhonen.
Sverige har en ny regering. Vad betyder valresultatet för LO:s medlemmar?
– Det är glädjande. Vi har träffat alla de socialdemokratiska statsråden, och det är en väldig skillnad för LO, vi behöver inte lära Stefan Löfven vad arbetsrätt är.
Sverigedemokraterna avancerade i valet, så även bland LO-medlemmar. Sverige närmar sig Europa, konstaterar Karl-Petter Thorwaldsson.
– Det här är sorgligt och enormt svårt att göra något åt. Man får en misstänksamhet när man är ute på arbetsplatser och vet att ungefär var tionde – rakt över, alla branscher – röstat på ett främlingsfientligt parti.
Jag intervjuade din föregångare, Wanja Lundby-Wedin, efter valet 2010. Hon förklarade att nu skulle Sverigedemokraterna inte vinna mer mark hos LO-kollektivet. Finns det anledning till självrannsakan?
– Nej, egentligen inte. LO-medlemmar röstade likt befolkningen som helhet, och det är – sett till Europa – en rätt stor sensation. Men sedan går det inte att knyta näven i fickan av glädje när det ändå är 12,7 procent av medlemmarna som röstat på SD. Det är åt helvete för mycket.
Hur ser din analys ut? Handlar det här om LO-medlemmars oro för arbetslöshet och otrygghet? Eller handlar det om främlingsfientlighet?
– Jag vill använda begreppet tillit. Min mamma och pappa sa alltid till mig när jag var liten att statens kaka är liten med säker. När man till exempel blev sjuk fanns det en enorm tillit i att välfärden fungerade. Det är nyckeln, att ha den tilliten. Att rösta på SD är att proteströsta, det handlar om väljare som tidigare gått mellan blocken. Men man ska inte glömma att SD:s viktigaste fråga är invandringen. Det vore en otjänst mot hela frågan att bortse från det.
Han berättar om en promenad i Stockholm, om hur han sett två lägerplatser där människor sover direkt på den kalla gatan.
– Då blir jag ohyggligt arg, över ett Europa där fattigdomen breder ut sig, där Thomas Pikettys siffror inte bara är siffror. Jag gör min tolkning. Andra gör sin. Det finns en oro när samhället växer åt ett håll som man inte känner igen.
Utan tillit kommer den oron att växa, säger han.
– Full sysselsättning, beredskapsjobb istället för passiv arbetslöshetsperiod, trygga sjukförsäkringar, att man vet att om allt går åt helvete finns det alltid någon där intill som hjälper dig.
Ni på LO har träffat statsråden från Socialdemokraterna. Hur vana är ni att träffa Miljöpartiet?
– Väldigt ovana. Men vi har börjat träna, och vi har tillsatt en utredning för att ta reda på hur vårt påverkansarbete ska se ut framöver. I samma ögonblick som regeringen har gjort en överenskommelse kommer det vara svårt för oss att påverka, då är det ju redan uppgjort. Vi måste in tidigare.
Jag försöker föreställa mig att du sitter i en arbetslunch med Åsa Romson och diskuterar basindustrins energibehov.
– Absolut! I augusti bjöd jag både Åsa Romson och Gustav Fridolin till vår styrelse där vi hade en tämligen frank halvtimme. Jag blev väldigt glad över ett öppet och rakt samtal om de allra svåraste frågorna: Bromma, Förbifarten, tillväxten, kärnkraften.
Du kritiserade genast att den nya majoriteten i Stockholm vill göra sig av med Bromma flygplats.
– Där körde jag vår LO-linje, nämligen tillväxten.
Finns det inga fördelar med att lägga ner en flygplats?
– Nej, åtminstone inte till 2022. Ibland tror jag att vissa har ett intresse av att vi ska resa mindre, träffas mindre. Men i en globaliserad värld har vi inget val. I samma ögonblick som det blir svårare att ta sig till Stockholm än till motsvarande stad, då förlorar vi tillväxtpotential.
Vad tyckte du annars om plattformen som de rödgrönrosa lade fram för Stockholm?
– Det är radikalt, inga dutterier, utan breda penseldrag.
Hur påverkas relationen mellan LO och Socialdemokraterna av att partiet nu leds av Stefan Löfven, som kommer ur det fackliga, samma förbund som du, IF Metall?
– Mindre än vad man kan tro. Tittar man på de frågor som handlar om arbetsrätt och -miljö, alla den typen av frågor, det sociala protokollet, är det en väldigt stor fördel för oss att Löfven har LO-bakgrund. Han är oss närstående. Men han har samtidigt ett stort behov av att vara en statsminister för alla, han är vald på ett annat mandat, lika mycket av akademiker och tjänstemän som av LO-medlemmar.
Du sa i ditt första kongresstal att LO ska vara en ”kärleksfull och konstruktiv partner” till Socialdemokraterna.
– Just nu tycker jag att den viktigaste prioriteringen är att få upp tillväxten. Där är jag ärligt talat lite besviken. Av allt kompromissande som måste till tappar regeringen fokus. Kärleksfull kritik är att trycka på i tillväxtfrågan.
Regeringen har, tillsammans med Vänsterpartiet, nått en överenskommelse kring vinster i välfärden. Bu eller bä?
– Jag skulle ljuga om jag sa annat än att jag är väldigt nöjd.
LO har justerat sin syn på vinster i välfärden. Inte en enda krona ska gå till vinst, hette det först. Sedan skiftade ni till att förespråka förhandlingslösningar. Har ni linjerat med Socialdemokraterna?
– Nej, så fungerar det inte. Du skulle bli förvånad över hur lite vi har gemensamt. När jag kommer hit på morgonen funderar jag på vad 1,5 miljoner medlemmar tycker att vi ska driva för frågor. Ibland passar det bra med Socialdemokraterna, men inte alltid. Så var det med vinster i välfärden. Där var det länge uppförsbacke med Socialdemokraterna.
”Två gubbar i medelåldern”
Det var inte länge sedan som LO och Socialdemokraterna leddes av kvinnor. Nu är det tvärtom. Vad sänder det för signal?
– En väldigt gubbig, vi är två gubbar i den glada medelåldern från industrin … Nej, det är klart att det inte är en bra bild, det är det inte. Vi märkte det i våras, vi måste vara väldigt försiktiga med vilken bild vi sprider när vi är tillsammans, för det blir lätt väldigt manligt. Jag kan bara seriöst försöka göra något åt grundproblemen.
I början av 00-talet utredde du föräldraförsäkringen åt regeringen Persson. Du kan den frågan. Samtidigt har vi inte kommit längre en tredje pappamånad.
– Det kommer att dröja innan vi är i hamn med föräldraförsäkringen, men det är viktigt med en tredje vikt månad. Island har märkt att papporna då började ta ut mer även av den gemensamma tiden. Min lösning när jag utredde var att bygga ut försäkringen och dela den i tre delar om fem månader.
Karl-Petter Thorwaldsson blir upprörd. Han kommer in på något som är ”fanimig helt oacceptabelt”, nämligen att svenska föräldrar gärna väntar med dagis tills barnet är minst 18 månader, men att LO-föräldrar tvingas göra det mycket tidigare, när barnet är strax över ett år.
– De har inte råd att dryga ut försäkringen.
När kommer en LO-kvinna att få ut sin lön och känna att hon inte diskrimineras ekonomiskt på grund av sitt kön?
– Ja … Det kommer att ta lång tid.
I fjol kom boken Lönekamp med förhinder. Där säger du att dina erfarenheter från mansdominerad industri har fått dig att tvivla på att män faktiskt vill jämna ut löneskillnaderna.
– De har blivit feminister allteftersom, och det är viktigt, men att gå därifrån till att hitta en avtalsrörelse som faktiskt utjämnar … Vi gjorde en första med annan lönemodell, och det ser ut som att vi då åtminstone inte ökade skillnaderna, men effekten måste bli snabbare. Det handlar väldigt mycket om att få en acceptans bland de manligt dominerade förbunden.
”Det är en maktförskjutning”
Under valrörelsen presenterade Karl-Petter Thorwaldsson och Stefan Löfven ett program för ordning och reda på arbetsmarknaden. Alliansen svarade med att anklaga LO för att ha utestängande, närmast fientlig attityd gentemot utländsk arbetskraft.
– Alliansen ser arbetare som tjänstefolk, att de ska konkurrera med sämsta villkor. Vi har en sjuk lagstiftning idag. Ett svenskt fack kan kräva svenska kollektivavtal för svenska arbetare. Sedan i våras kan vi också kräva det om arbetaren kommer utifrån EU. Men om arbetaren är polack eller ungrare kan vi inte kräva mer än Lex Laval-nivå. Borgerliga vet att vi slåss för lika villkor. Men de framställer det som främlingsfientlighet. Jag blir förbannad!
– För att ta anden ur flaskan: Arbetsgivare kommer aldrig någonsin under några omständigheter betala mer till sin arbetskraft än vad vi tvingar dem att göra. Så är det. Den som tror att arbetsgivare är goda har inte förstått vad det här går ut på. Och nu måste vi lägga enormt mycket energi på att ta tillbaka förlorad mark.
Vissa insatser kommer från regeringen som åtgärdar både a-kassa (höjs) och Fas 3 (försvinner).
– Otroligt viktigt, ett väldigt bra förstasteg, säger Karl-Petter Thorwaldsson om a-kassan.
– Här ska vi nog skynda långsamt, inte helt lätt att med kort varsel ersätta med andra kvalitativa åtgärder, och det ska ligga nära den ordinarie arbetsmarknaden, säger han om Fas 3.
Arbetsmarknaden är föränderlig. Dagens ETC har granskat en tilltagande osäkerhet, med bemanningsföretag och sms-anställningar. Fast anställning har blivit en hägring för många.
– Det är en maktförskjutning, som har accelererat under de borgerliga åren, och speciellt efter att allmän visstid infördes. I det ögonblicket försvann hela vår rätt att förhandla om anställningar. Nu är vi uppe i 800 000 människor som inte har fast anställning. Sverige är ett av de mest liberala länderna i världen när det kommer till detta.
– Totalt sett har vi gått mot ett skitarbetsliv. Vi vill ta ansvar för det här, inte springa till lagstiftaren. Det kommer att ta tid. Men det finns ett byte att göra. Omställning mitt i livet blir viktigare, det har arbetsgivaren rätt i. Samtidigt betyder osäkerheten att ingen säger upp sig. Det är dåligt både för företagen och för våra medlemmar, som fastnar i jobb som är långt under deras potential. Men vem lämnar en fast anställning för att gå in på sex månader visstid? Ingen!
”Det är en mental resa”
Räkorna är snart borta från tallriken. Målsättningen om full sysselsättning, det blir sista frågan. Två–tre procent, det är en rimlig nivå för arbetslöshet i det bästa av Sverige, säger Karl-Petter Thorwaldsson. Då kan människor röra sig mellan jobb, alltid veta att det finns jobb. Idag avlägset men inom räckhåll. Även för den som av olika skäl inte anses vara attraktiv på arbetsmarknaden.
– Man måste se på det pragmatiskt, det kanske är omkring tio procent av befolkningen som inte platsar på den vanliga arbetsmarknaden. Varje gång jag är ute och reser lägger jag ett möte på den typen av aktivitetscenter för dem som står utanför. Där finns en väldig kreativitet.
Han nämner Återbruk i Umeå, där 200–300 personer dagligen arbetar med att exempelvis modernisera gamla datorer som sedan säljs till studenter.
– Staden tjänar 200 000 kronor per år på verksamheten. Samtidigt som hundratals människor får arbete och en roll i livet.
Han berättar om sin farfar, som på 1930-talet var glasarbetare utan jobb, men då fick bygga motorväg mellan Kosta och Lessebo. Det handlar inte uteslutande om försörjning, utan om mening, att få och kunna bidra. Ett kontrakt mellan stat och medborgare. Ömsesidigt förtroende. Tillit. Makt över tillvaron.
– På 30-talet var vi innovativa. Finns det inget idag som är viktigare än att bara betala kontantstöd till arbetslösa? Klart det finns! Jag tror på det här, att vi kan nå full sysselsättning relativt snabbt. Men det är en mental resa.
