Det vimlar av ungdomar i skolans korridorer. Musik skvalar från kafeterian, rop hörs från biljardborden. I några soffor sitter ett gäng killar och tjejer och samtalar med områdespoliserna Mattias och Peter. I dag besöker de skolan som en del av projektet Kärleken är fri. De pratar om hur de jobbar, och hur de kan hjälpa ungdomar i olika situationer. Men framför allt om kärlek.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Vi håller lektioner i klassrummet där vi ställer frågan om kärleken är fri. Och så diskuterar vi det. Det handlar dels om att prata om hederskultur, men vi vill inte bara låsa fast det vid det utan vi pratar om alla typer av kärleksproblem som man kan ha när man är ung, berättar Peter.
De har båda utbildats av Rädda barnen för att delta i projektet. Hur diskussionerna ser ut i klassrummen beror delvis på elevernas ålder.
– I dag när vi har pratat om detta så tycker de flesta att man får älska vem man vill, tills vi till exempel frågar om en kille får älska en kille. Då blir det diskussion, det är fel och konstigt för vissa. Då pratar vi om att det är okej att ha olika åsikter, men att man inte får nedvärdera varandra för det, om respekt och så vidare, säger Peter.
Berättar om rättigheter
På plats i dag finns även Louise Ricknert från Rädda barnen, som är delprojektansvarig för Kärleken är fri i Norrköping.
– Det främsta målet är att berätta för barn och unga om deras rättigheter utifrån barnkonventionen. Om vart de ska vända sig när rättigheterna kränks. Eftersom vi samarbetar med både polis, socialtjänst och ungdomshälsan får ungdomarna ansikten på de olika aktörer som de kan vända sig till, berättar Louise Ricknert.
Enligt henne är det många unga som inte vet var gränsen går, som inte känner till vad deras föräldrar får och inte får göra.
– Bortgifte till exempel. Fem procent av Sveriges unga mellan 16 och 25 år får inte välja vem de ska gifta sig med. Det är omkring 70 000 individer, men den undersökningen är från 2009 och troligen rör det sig om betydligt fler, säger Louise Ricknert.
Projektet diskuterar även könsstympning av flickor och kvinnor, myten om mödomshinnan och den dubbla roll som pojkar och unga män utsätts för genom att de till exempel tvingas att kontrollera sina syskon och andra familjemedlemmar. Ett av greppen som används för att ta upp dessa ämnen är teaterföreställningen Kärleken är fri?! med Örebros länsteater, som turnerar tillsammans med projektet.
– I den spelas flera olika livsöden upp, den tar upp en ung tjej som blir bortgift, ett syskonpar där pappan vill att sonen ska döda dottern för att hon anses vara en skam för familjen, vi har ett fall som tar upp hur svårt det kan vara att få vara homosexuell när du lever under den här typen av kontroll och begränsningar. Styrkan med teatern är att ungdomarna får se problematiken i ett utifrånperspektiv, säger Louise Ricknert.
Efteråt görs klassrumsbesök och eleverna får diskutera de olika problem som lyfts fram i teatern och vad man kan göra när något sådant inträffar.
– Det blir mycket frågor om vad som är okej och mycket frågor om sexualitet och hbtq-frågor. Vi märker att man genomgående måste jobba normbrytande i skolorna.
”Långsiktigt arbete behövs”
En reaktion på samtalen brukar bli att många hör av sig till stödchatten på hemsidan dinarattigheter.se.
– Stödchatten behövs verkligen. Och vi märker att ett långsiktigt arbete ute i kommunen behövs. Vi hoppas verkligen att projektet ska bli en del av den kommunala verksamheten även här i Norrköping så att arbetet kan leva kvar. Så som det ser ut i till exempel Linköping. Metod och material finns ju redan, men pengarna från arvsfonden som har finansierat projektet sedan starten 2014 tar slut nu under 2017, säger Louise Ricknert och lyfter även fram det positiva i att flera aktörer samlas i projektet, vilket har gjort att de får både inblick och viktig kunskap i varandras verksamheter.
För Baramsa Denaj i klass 8c är det glasklart vad ungdomar kan göra om deras kärlek inte får vara fri.
– Får man inte vara med den man vill kan man prata med sina föräldrar. Funkar inte det kan man prata med socialen, polisen eller skolans kurator. Man måste våga, säger hon.
