– Hej hej.
Maud Nycander tittar försiktigt ut från farstubron. Det är ett vänligt, kanske något trött ansikte som hälsar välkommen in till värmen i en gammal kulturkåk på Södermalm i Stockholm. Det är här hon sitter till vardags. I kontoret på bottenvåningen – huset delas av ett tiotal andra konstnärer och kulturarbetare – finns två skrivbordsplatser, ett par röda trasmattor, en stor datorskärm och en liten dagbädd.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Bokhyllorna i sin tur är fyllda med pärmar, papper, sladdar, tidningar, böcker, kassetter, kataloger, boxar som kanske innehåller laddare, objektiv eller batterier. Gissningsvis. Hon är ju ändå stillbildsfotograf i grunden, även om hon sedan 2001 ägnat sig åt rörliga bilder.
– Det blev för begränsat med stillbilder. Den första film jag gjorde handlade om unga killar som satt i häkte för första gången. Jag jobbade på ungdomsprogrammet Elbyl på den tiden, före mobiltelefonerna. Det var svårt att få tag på folk, man fick helt enkelt hänga ute vid en tunnelbanestation och vänta in dem. Där på häktet, instängda i en bubbla, hade de plötsligt tid att reflektera över sitt liv och ett behov av att prata. Det var ett bra ställe att göra film på, säger hon.
Därför valde hon bilden
Om steget från fruset till rörligt var kort och naturligt, särskilt när man som Maud Nycander är mer intresserad av berättande än av estetik, var brottet mot den akademiska familjetraditionen kanske större och mer oväntat. Pappa är Svante Nycander, närmast legendarisk tidningsman, chefredaktör på Dagens Nyheter 1979–1994. Farfar Gunnar och farmor Aina var psykiater respektive psykoterapeut, författare och lärare.
– Jag var närmast antiintellektuell i min ungdom. Bildning från böcker var något jag inte förstod. Man skulle lära av livet, träffa människor. Och så är jag dyslektisk, vilket var en stor anledning till att jag blev fotograf. Det är ett handikapp, att ha svårt att ta till sig böcker, information i skrift. De flesta med min bakgrund skulle väl ha läst vidare på universitetet, men jag hade dåligt självförtroende, kände mig korkad. Då är bild mycket enklare.
"Jag hade bara skrattat"
Å andra sidan har inte äpplet fallit särskilt långt från trädet. Hon är aktuell med dokumentärfilmen Citizen Schein, om kulturpersonligheten och dandyn Harry Schein, som hon gjort tillsammans med Kersti Grunditz-Brennan och Jannike Åhlund. Hon har Guldbaggebelönats för bland annat sin dokumentär om Olof Palme samt samlat på sig en mängd andra priser och nomineringar. Alla undersöker samhället vi lever i. Inte helt fjärran pappa Svante Nycanders journalistiska livsverk således.
– Hade någon sagt till mig när jag var 15 att jag skulle göra en film om svensk inrikespolitik hade jag bara skrattat åt det. Det var ju sådant som pappa höll på med. Men visst, jag hade ju samhällsintresset med mig hemifrån. Idag kan jag se det som en stor tillgång, på ett sätt som jag inte förstod när jag var yngre.
Filmer om samhället. En om Olof Palme. Nu en om Harry Schein. Bägge socialdemokrater. Tanken ligger nära till hands att det finns något ideologiskt i hennes val av objekt.
– Vad man väljer att berätta grundar sig i ideologi, så det är klart att det är ett medvetet val att lyfta flyktingproblematiken i filmen, att lyfta rasismen, men jag vill inte skriva någon på näsan. Jag vill att folk ska dra egna slutsatser. Det jag gör är att försöka förstå människan, hennes drivkrafter, beteende.
Både Schein och Palme var överklass och socialdemokrater. Vad tänker du kring det?
– Ja, det var ju inte gräsrötter precis. De klättrade väldigt snabbt båda två på ett sätt som inte varit möjligt för andra. De hade självförtroende, kunskap om hur man tar sig fram, hur man identifierar rätt personer att omge sig med, de hade det nog i ryggmärgen.
– Men jag är säker på att de var övertygade socialdemokrater. Harry Schein kanske blev något mer socialliberal på ålderns höst.
Vid sidan av dyslexin och samhällsintresset har nyfikenhet alltid varit en stor drivkraft för Maud Nycander. Komma ut i världen, träffa människor, komma in i nya världar, förstå komplexa samband. Som fotograf dokumenterade hon raggare, mc-åkare, hiphoppare.
– Och så är jag rastlös. Jag har alltid haft svårt för att ha långtråkigt. Jag tycker om när det händer saker.
När det gäller Harry Schein hade Maud Nycander en på gränsen till personlig relation till honom, om än ytterst ytlig och kort. Någon gång i 30-årsåldern hälsade han på i hennes föräldrars sommarstuga – hon var också där – och han stannade kvar på middag och sov över.
– Pappa hade köpt en Cutty Sark som Harry skulle dricka till maten. Han var känd för att han drack så mycket whisky. Jag minns honom som rolig och karismatisk, han stack ut. Men hade jag inte gjort en film om honom hade jag inte tänkt så mycket mer på det. En middag liksom, det var inte som att jag kom honom in på livet.
I filmen kommer det fram att han var just det, svår att komma in på livet. Kände du när du gjorde filmen att du kunde fått reda på mer?
– Vi hade en visning i Göteborg. Då var Eva Bergman där, Ingmar Bergmans dotter. Hon kände honom och blev väldigt berörd och tyckte vi kommit honom väldigt nära. Vi får se vad andra som kände honom säger när filmen kommer ut.
Vad som styr ett liv
Att skildra personer har varit hennes yrke sedan flera decennier. Nu sitter hon och blir intervjuad själv, och blir för en kort stund väldigt tyst och fundersam på frågan om hur hon själv vill bli beskriven.
– Jag tycker ju om att vara i bakgrunden. Samtidigt är det kul att få uppmärksamhet, det ska jag inte sticka under stol med. Det är viktigt att det skrivs så att filmen får uppmärksamhet och kommer ut. Men jag vet inte, när man skildrar andra människor handlar det om att ta reda på varför de blir som de blir, skildra livets komplexitet, vad som styr ett liv, sådant upphör aldrig att vara intressant.
