Charlotta von Zweigberk beskriver en syn på fattigdom där utgångspunkten är att den fattiga gjort sig skyldig till sin egen belägenhet genom att vara lat och odisciplinerad. Såväl myndigheternas minutiösa kontroller av och villkorande av hjälp som omgivningens äcklade miner när en ekonomiskt utsatt person "kostar på sig" att äta på McDonald’s, röka eller bara skratta och verka glad är delar av denna ideologi där den fattiga ska "förtjäna" medlidande (men sällan solidaritet) genom att dels uppvisa ett oklanderligt leverne, dels en klädsamt lidande uppsyn.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Den brittiska regissören Ken Loachs senaste film Jag, Daniel Blake, som gick upp på svenska biografer vintern 2016 kretsar kring samma ämne. Titelns Daniel Blake är en medelålders man som slitit som snickare i hela sitt liv tills en hjärtattack gjort honom oförmögen till arbete.
Sjukskrivningen godtas dock inte och Daniel Blake hamnar i en karusell av byråkrati som snabbt bryter ner honom både ekonomiskt och psykiskt. Filmen är ett viktigt vittnesmål om arbetslinjens groteska konsekvenser och om hur sanktioner och kontroll snarare än solidaritet möter dem som begått brottet att vara fattiga och bli sjuka. Men det är ändå något som skaver.
Jag, Daniel Blake riktar ett rättmätigt anklagande finger mot dessa samhällets rigorösa kontroller av ekonomiskt utsatta personer men reproducerar samtidigt bilden av den klanderfria, "respektabla" fattigdomen. Hela filmen excellerar i scener som på olika sätt ska visa för publiken att Daniel Blake är av oförvitlig moralisk karaktär.
Hans hederliga, hårda arbete som snickare understryks gång på gång och kontrasteras dessutom mot hans grannes, en ung svart mans, "hustlande" med att sälja sneakers han köpt från Kina till överpris.
Grannen framstår visserligen som i grunden sympatisk, men bara i egenskap av en lustig biroll. Det är Daniel Blakes strävsamma och hederliga arbete som ska skapa identifikation, och framför allt medlidande. Han är dessutom ett under av hjälpsamhet och tar sig an en ensamstående mamma som liksom han själv står på bar backe.
Och för kvinnor i ekonomisk utsatthet finns det ytterligare förhållningsregler för att "förtjäna" medlidande. En kvinna i ekonomisk utsatthet som dessutom är förälder måste ständigt bevisa att hon inte är en slampa (om hon är ensamstående) och att hon inte är en Dålig Mor, vilket hon är så fort hon köper ett paket cigaretter eller en take away-kaffe för pengar som skulle kunna läggas på barnen. Och den ensamstående mamman Katie i Jag, Daniel Blake får betala för publikens sympati genom att i varje aspekt iscensätta Det Goda, Självuppoffrande Moderskapet.
Hennes tålamod är oändligt även när hon bokstavligt talat håller på att svälta ihjäl för att barnen ska få äta först. När hon måste börja sälja sex innebär det ett stigma som måste överkompenseras genom att ytterligare understryka hennes godhet och självuppoffrande moderskap, något som knyter an till en mycket lång tradition av litterära framställningar, från Victor Hugos Samhällets olycksbarn till Fjodor Dostojevskijs Brott och straff som fetischerar "Den Godhjärtade Horan".
Självklart är också Katies två barn bedårande charmiga. Pojken är visserligen i början "stökig", något som snart avhjälps av Daniel Blakes exceptionellt goda hand med barn, men flickan är nästan plågsamt lillgammal och självutplånande.
Resultatet av allt detta är en i slutändan ganska tam kritik av klassamhället som får mig att längta efter någonting mer obekvämt. Det går delvis att finna i Andrea Arnolds, en annan brittisk filmskapare, verk. Hennes American honey kom också 2016 och följde upp flera av de teman som hon utforskat i 2009 års Fish tank.
Båda är utvecklingsberättelser med unga flickor och kvinnor i huvudrollerna som lever i extrem social utsatthet. Fish Tank handlar om en tonåring i en förort i England som lever med sin ensamstående, olyckliga och inte sällan grymma mamma och en lillasyster medan American Honey är en rå road movie om en ung flicka som rymmer från syskonen och pappan som utnyttjar henne sexuellt och ansluter sig till en grupp ungdomar med liknande bakgrund som reser runt i USA och säljer tidningsprenumerationer.
Arnolds sviktar inte i sin strukturella analys men tillåter samtidigt sina utsatta karaktärer att vara "dåliga" och aviga. Huvudpersonerna i både Fish tank och American honey är kaxiga, arga och stundtals manipulativa. De visar ständigt ett långfinger mot det samhälle som skiter i dem men är samtidigt sårbara.
I egenskap av unga kvinnor är de extremt sexuellt utsatta men tillåts ändå njuta sexuellt och ta initiativ. Arnold nyanserar och gör plats för alla typer av skeva, ofullkomliga och hårt drabbade existenser, särskilt kvinnor. Här finns utrymme för såväl sympati med mamman i Fish tank som dricker, svär, skriker åt sina barn och har kärleksaffärer som den truliga lillasystern i American honey som sminkar sig och går omkring i cowboystövlar. På det hela taget ett mycket mer obekvämt och karnevaliskt universum än Loachs ganska tillrättalagda.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
