Hemlösa Marusea Budi vill att hennes barn och barnbarn i Rumänien ska få ett bättre liv än henne själv. Att vara i Sverige och tigga är det bästa alternativet för henne.
Bild: Zanna Nordqvist
Dagens ETC
Stockholms hemlösa har blivit fler. Under vinterhalvåret lever de med en överhängande risk att frysa ihjäl. På Ny Gemenskap får de frukost, värme och en paus från utsattheten.
Tårarna rinner ned för Marusea Budis kinder medan hon bläddrar i kameraalbumet på sin telefon. De tre sönerna flimrar förbi innan hon stannar vid en bild på en kista. Inuti ligger hennes mördade dotter. Nu är Marusea Budi i Sverige för att tigga pengar till sina barn och barnbarn.
Vi sitter vid ett runt bord på Kafé Norrmalm, en lokal på Birger Jarlsgatan där den ideella organisationen Ny Gemenskap anordnar frukost för personer i hemlöshet. Rummet är fullt av stillsam aktivitet. Vid en bardisk delar personalen ut mackor och kaffe och bredvid står en julgran i plast. Utanför har snöslasket frusit till is.
Moise Kadap, som arbetar på Ny Gemenskap, hjälper Marusea Budi att tolka från romani. Genom honom berättar hon om sin situation, att det var när hennes dotter satt och tiggde hemma i Rumänien, som hon blev attackerad av en främmande man.
– Det tände till i huvudet, det var något fel på honom. Han misshandlade henne, rånade henne och mördade henne.
Orden bråkar med sorgen och det tar en stund att uttrycka sig.
– Jag hann inte sörja klart min far innan min dotter dog.
Förfrusna fötter
Nationella kartläggningar av hemlöshet genomförs av Socialstyrelsen var sjätte år. Den senaste, som gjordes 2017, visade att 33 000 människor runtom i landet var hemlösa – en siffra som har varit relativt konstant de senaste 30 åren.
Varje vinterhalvår lever hemlösa med en överhängande risk att frysa ihjäl, och de som sover utomhus måste hålla sig i rörelse för att överleva. Tove Söderlind är tillförordnad enhetschef för Stockholms Stadsmissions dagverksamhet och akutboende för kvinnor. Det är en extra utsatt grupp, förklarar hon.
– Det är inte så lätt att lägga sig på en bänk på centralen och sova. Man kan bli utsatt för olika saker. Eller så får man en sängplats hemma hos någon i utbyte mot någon slags tjänst.
Behovet av sovplatser är stort, fortsätter hon. När dagverksamheten öppnar står det alltid människor och väntar, och på akutboendet står mellan tre och fyra personer på kö varje kväll. 12 447 besök har de haft hittills i år, med ett snitt på 40 unika besökare per dag.
Under dagen behövs varm mat, varma kläder och en plats att vila eller sova.
– Folk kommer hit med förfrusna fötter och inga vantar på händerna.
Svullna fingrar
Marusea Budi befinner sig i Sverige tillsammans med sin man. De turas om att sitta utanför Coop och tigga. Om natten sover de under ett litet tak bakom mataffären. Hon saknar sina barn och barnbarn, men tycker att det här är den bästa lösningen för dem. Hon vill inte att de ska hamna i samma situation som hon själv.
Marusea Budi visar upp två nötta utskrifter på överföringar till utlandet. Det verkar vara viktigt för henne att inte bli misstänkliggjord.
– Jag är inte här för att bli rik. Jag vill bara att barnen ska få mat på bordet, tak över huvudet och kunna gå i skolan, säger hon, och förklarar att tiggandet är det enda sättet hon kan få ihop pengarna.
I Rumänien är det svårt för henne att få jobb och de arbeten som finns är underbetalda och farliga.
Men är det inte farligt att leva som hemlös och tigga?
– Vad ska jag göra? Jag vill bara att mina barn ska få det bättre.
Marusea Budi har reumatism, med smärtor från axeln till handen. Fingrarna är svullna. Och det blir värre av kylan. Ändå är det bättre att sova utomhus än på ett härbärge, tycker hon.
– När jag rör på armen knakar det. Men på härbärget finns det människor som stjäl.
På gatan händer det att folk slänger elaka kommentarer efter henne. Men hon bryr sig inte. Hon har sina kompisar, säger hon och ler med hela ansiktet.
– De är som syskon för mig, tolkar Moise Kadap, innan han avbryts av ett tumult borta vid smörgåsarna.
– Gå ut! Ingen får slåss här, säger kaféföreståndaren Jonas Stadling till två kvinnor som hamnat i konflikt med varandra.
– Fy fan för dig, jävla helvete! Jag är sjuk! skriker en av dem i protest.
– Jag måste ta hand om det här, ursäktar sig Moise Kadap och lämnar bordet.
Svårare för migranter
Ny Gemenskap förmedlar platser på härbärge till hemlösa EU-migranter, i samarbete med Stockholms stad och tre andra organisationer. De organiserar också Extra Kalla Nätter, ett projekt som går ut på att tillhandahålla församlingslokaler för övernattning när temperaturen understiger minus sju grader.
Isa Anton är projektledare. Han berättar utförligt om verksamheten, men blir irriterad av frågan hur situationen försvåras för hemlösa under vinterhalvåret.
– Hemlöshet finns inte bara på vintern. Varje år är det samma sak, du och andra journalister kommer och...
Han väger orden.
– Det är simpelt. Det är kallt på vintern, förstås.
Vad behövs från politiken?
– För vår målgrupp är det extra komplicerat, för vi jobbar med EU-migranter. Det finns projekt som Bostad först, med de är för svenska medborgare. Väldigt få av de vi möter har som mål att stanna här.
Bostad först är en metod som går ut på att erbjuda människor i hemlöshet bostäder på samma villkor som andra. Inga krav ställs på att man är ”redo för att bo”. Metoden har använts med stor framgång i USA och Finland, och implementeras nu på flera håll i Sverige.
Isa Anton poängterar att en generell lösning av bostadsbristen – som drabbar migranter såväl som inrikes födda – också skulle avhjälpa hemlösheten.
– Att hyran för en etta kan ligga på 10 000 – det är skamligt. Det är det stora problemet.
Dopaminkick
Vi sätter oss vid ett bord med Jonas Stadling.
Det blev bråk förut. Händer det ofta?
– Nej, väldigt sällan. Det var två kvinnor som började slåss, det har vi nolltolerans mot. Folk får komma in hur de vill, de får vara påverkade men de får inte ta något här inne och de får inte använda våld. Det brukar vara väldigt bra stämning annars.
På Ny Gemenskap kan personer i hemlöshet få hjälp med jobbsökande, språkträning och myndighetskontakter. Verksamheten har utvecklats över tid och det är individens behov som styr. Det är, säger Jonas Stadling, en ”dopaminkick av rang” att kunna göra skillnad på riktigt.
Vad är det svåraste med ditt jobb?
Jonas Stadling funderar. I bakgrunden spelar Elvis Presleys ”I can't help falling in love”. Lutad över bordet bredvid sitter en man och sover.
– Det svåra är att många är ganska besvikna på socialtjänsten. De vill inte ha något med den att göra. Ändå är det enda vägen att gå. Så vi försöker att hjälpa de som vill ha hjälp.
Klockan närmar sig tolv och slutet på dagens frukost. Marusea Budi syns inte längre till. Väderappen visar minus fyra grader.