– Tänk om jag inte blir insläppt tillbaka in i USA. Andra universitetskollegor har råkat ut för gränsvakter som i Trumps anda fått för sig att utöva godtycklig auktoritet, säger Martin Hägglund när vi ses i bokförlaget Volantes lokaler i Gamla stan.

Han beskriver hur polariseringen i USA når allt mer oroande nivåer. Även personer i den politiska mittfåran som ekonomen Paul Krugman varnar nu på allvar för att landet står inför ett regelrätt inbördeskrig.

– Jag får känslan av att vi befinner oss motsvarigheterna till de sena stadierna av romarriket. Sprickor som alltid funnits blir större och krackelerar mer och mer. Nu ligger plötsligt grundläggande samhällsfrågor på förhandlingsbordet. Jag tror att det därför finns en större mottaglighet för min bok.

Började i kyrkbänken

Det är inte riktigt sant att boken tog fem år att skriva. Den är ett resultatet av 20 års arbete. Tankar om livets ändlighet finns redan i Martin Hägglunds allra första texter som är sprungna ur en kyrkbänk i Akalla. Han växte upp i det närliggande villaområdet Viksjö utanför Stockholm.

Pappa arbetade som ingenjör, mamma som komvux-lärare och tillsammans gick de i kyrkan nästan varje söndag. Hela släkten, som kommer från Höga kusten i Ångermanland, är troende men redan i de tidiga tonåren började han bryta med allt det där.

– Det som jag uppfattade som viktigt var de mellanmänskliga relationerna och den sociala gemenskapen i kyrkan. Det viktiga finns mellan oss, snarare än över oss. Jag kände att det var något som inte stämde, inte ens i musikalisk bemärkelse. Det skorrade fel.

Han började leta efter ett nytt sätt att tänka och ett nytt språk för hur vi ska förstå själen och meningen med allting. När andra 19-åringar kastade sig ut i friheten efter gymnasiet, åkte på festival eller backpackade i Sydostasien grottade sig den unge Martin Hägglund ner sig i fransk poststrukturalism. I fem år satt han i sin förort och skrev på vad som blev debuten, essäsamlingen ”Kronofobi – essäer om tid och ändlighet” som gavs ut 2002.

Samma år, då 26 år gammal, flyttade han till USA för att inleda en akademisk karriär. Landet var på väg in i Irakkriget vilket skulle bli höjdpunkten på den amerikanska krigsmaskinens makt men också början på slutet.

Murgröna på elfenbenstornet

Martin Hägglund kastade sig huvudstupa in i den akademiska världen. Han skrev flera hyllade böcker och tilldelades en professur i litteraturvetenskap och humaniora vid Yale. Universitetet ingår den exklusiva grupp som brukar kallas Ivy league för att det växer murgröna upp längs de anrika tegelväggarna. Det är där de rika och mäktigas barn fostras till att bli det amerikanska samhällets elit.

Finns det en risk att Yale blir ett elfenbenstorn där du betraktar världen ovanifrån?

– Den risken finns alltid. Men ju mer jag har vistats där desto mer har mitt tänkande blivit socialt och politiskt och tvingat mig mer och mer mot Marx. Den yngre generationen av studenter har också en stark känsla för den egna prekära framtiden men också för den planetära framtiden. Nu står elfenbenstornet öppet på ett annat sätt. Alla mina yngre studenter vill prata om de existensiella och politiska frågorna. Det är en annan effekt av att allt håller på att krackelera.

Big in the USA

Det finns inget svenska journalister älskar mer än när en landsman uppmärksammas over there. I Martin Hägglunds fall är genomslaget för hans bok däremot ett obestridligt faktum. Existentiella läsningar av Kierkegaard och bibeln som övergår i en nytolkning av marxistisk värdeteori har sin läsekrets, absolut. Den brukar däremot inte vara så hemskt stor. Men Martin Hägglund har, till sin egen stora förvåning, blivit ett fenomen och omhuldas inte bara av vänstern utan av såväl smakdomare i det tjusiga magasinet The New Yorker som världskända fotomodeller.

Hans filosofi har kallats harcdore-existensialism och bottnar i samma intuitiva känsla som skavde inom honom där i kyrkbänken i Akalla. Ett av nyckelbegreppen är ”sekulär tro” och ska förstås i kontrast gentemot de religiösa formerna av tro som innebär en ”nedvärdering av det ändliga livet till en lägre form av existens”.

– En vanlig missuppfattning är att jag delar in världen i religiösa och sekulära människor. Men jag gör en distinktion mellan religiös och sekulär tro. Väldigt mycket av det vi förstår som religiös tro eller religiösa praktiker kan bättre förstås i sekulära termer. Allt handlar egentligen om det mellanmänskliga och det sociala, inte det transcendenta.

Om livet är, som troende kristna anser, heligt och okränkbart för att gud har skapat oss, är inte det bara andra ord för det du säger?

– För att vi ska förstå varför det är viktigt att hålla livet för heligt, eller okränkbart i en normativ bemärkelse, måste vi verkligen förstå att det verkligen är kränkbart och sårbart i sin kärna. Ordet helig, betyder det hela, vilket inte behöver förstås som att det är oförstörbart utan som att du inte kan ta bort någon del utan att förlora det. Livet kan gå förlorat och det är därför vi kan hålla det för heligt. Det är en bättre förståelse av trons dynamik. Då behöver vi inte förstå vår bräcklighet som ett tillkortakommande, eller second best. Vi kan fullt ut äga det som är viktigt.

Den grundläggande frågan

Det andra Hägglundska begreppet är andlig frihet. Han menar att det som skiljer oss från andra djur är friheten att ställa den grundläggande frågan vad vi borde göra med vår tid.

– Den frågan ligger alltid implicit i bakgrunden. Vad håller jag på med, varför gör jag det här? Det innebär att du kan vara responsiv till att förändra någonting. Frågan är förståelig för dig just för att den är inbyggd i själva formen för vad du gör. Ingen orkar ta sig an den frågan hela tiden. Men även när du stänger ner frågan, blockerar den, är det ett sätt att svara på den.

När slösade du med din tid senast?

– Igår kväll. Förlorade mig i någon idiotisk diskussion på sociala medier.

Utifrån den existentiella grunden drar Martin Hägglund resonemanget vidare och pekar på de inneboende motsägelserna i vår kapitalistiska livsform och varför den förhindrar oss från att förverkliga våra ideal. Han kommer fram till att den demokratiska socialismen är den enda samhällsform som gör det möjligt att verkligen äga frågan om vad vi gör med vår tid. Vilket vi inte kan göra så länge vi måste underkasta oss lönearbetet, som enligt Hägglund bygger på en exploatering av vår värdefulla livstid.

– Det finns en fara i att glömma bort principfrågorna om den politiska diskussionen enbart uppehåller sig kring den praktiska frågan om hur idealen ska realiseras. I min egen tankeprocess är frågan om hur vi realiserar idealen fortfarande öppen.

Tappat makten över friheten

När världen rör sig åt fel håll har vänstern mest ägnat sig åt att borra ner hälarna i marken, sagt nej och stretat emot. Men så har det inte alltid varit. Karl Marx och de tidiga socialistiska utopisterna som kom före honom, var sprungna ur tankar om frigörelse och frihet. Frågan är varför liberalerna lyckats ta patent på frihetsbegreppet.

– Långt in på första världskriget var arbetarrörelsen fortfarande en explicit frihetsrörelse. Men efter första och andra världskriget, och under kalla kriget, lyckades liberaler ideologiskt lyckats stänga ner alla frågor om social frihet och grundläggande samhällsförändringar med argumentet att det leder rakt till Stalin. Hela frihetsretoriken förknippas med marknadens frihet. Men för den yngre generationen i USA finns inte spöket från kalla kriget på samma sätt.

Vålnaden verkar dröja sig kvar på Göteborgs-Postens redaktion. I en recension på kultursidan kopplar skribenten Hynek Pallas samman socialism med svält och Gulag. Han avfärdar Martin Hägglunds ”magiska tänkande som antar att socialismen kommer fungera bättre nästa gång”.

– Ironiskt nog har liberalerna gett upp framstegstanken. Så fort du påpekar de strukturella problemen så svarar den typen av liberaler, som du citerar, att alla alternativ är värre för att vi vet hur det gick på 30-talet. De väljer det minst dåliga alternativet och stänger ned frågan om möjliga historiska framsteg.

Koloniserar vår uppmärksamhet

Martin Hägglund menar att inga stater varit verkligt socialistiska, varken i praktiken eller ens i teorin. Den demokratiska socialismen som han förespråkar skulle förverkliga de principer som liberalerna själva bekänner sig till. Producenter i ett kapitalistiskt samhälle kan inte ta sig an frågor om vad är viktigt att producera, vad som är meningsfullt, vad som är hållbart. Därför produceras mobiltelefoner som går sönder tidigare snarare än senare. Därför används de smartaste hjärnorna i vår generation till att bygga sociala medier som koloniserar vår uppmärksamhet.

– Det är inte en slump att vi har ekonomiska krascher, arbetslöshet och en ohållbar relation till de ekologiska villkoren. Det är inbyggt i produktionssättet.

Är det därför vissa anser att det inte är lönsamt att rädda planeten?

– Vår produktion och konsumtion präglas av ett värdebegrepp som förvandlar våra naturresurser till medel för att skapa mer profit. Det är i sig själv irrationellt och visar så tydligt vårt ofria förhållande till produktionen.

Men äganderätten är en idé som fanns innan kapitalismen och ses av liberaler som en förlängning av den individuella friheten. Krockar inte den idén med ditt projekt om att ställa om produktionsapparaten?

– En viktig distinktion är mellan abstrakt och konkret ägande. Att avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen innebär inte att det finns en auktoritär stat som äger allting. Det innebär att produktionsmedlen inte kan användas för vinstsyften. Men poängen är att förverkliga idén om självbestämmande kooperativ och individuellt ägande i en konkret mening. Det handlar om att förverkliga idén om ägande i den meningen att du har bestämmanderätt över de saker som är viktiga i ditt liv. Det kan ställas mot en abstrakt äganderätt som innebär att du kan profitera på det du äger.

Han vill reformera staten till att ha en samordnande roll mellan kooperativ. Det ska inte vara staten som äger produktionsmedlen eller bestämmer vad som produceras. Givet de makt- och ägandeförhållanden som råder är knäckfrågan hur denna totala samhällsomvälvning ska gå till.

– En faktisk transformation skulle mötas av extremt mycket motstånd och involvera en väldig klasskamp. Det är helt givet. Jag vill förklara vad som är poängen med revolution. Och varför den kan rättfärdigas, inte bara i arbetarklassens intressen, utan också varför det handlar om det Marx kallade för mänsklig frigörelse.

Tror du att eleverna på Handelshögskolan som du ska föreläsa för (ikväll, 6 oktober) kommer ta till sig dina idéer?

– Det ska bli väldigt intressant. Jag har talat för Yale-ekonomer vilka ofta är stenhårda libertarianer. Det är viktigt att utsätta sig för andra synsätt och fördjupa argumenten. Men återigen. Precis som personliga kriser kan leda till möjligheter innebär också en kollektiv kris att vi måste börja ställa de här frågorna på nytt.