Marmarafängelset: ”En ökänd plats för politiska fångar”

Modernt och avskiljt

Många klagomål kommer från fångar som sitter just i Marmarafängselset, som består av åtta stora huskroppar med celler. Det finns både delade celler och isoleringsceller. Här sitter nu också Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoglu, som greps anklagad för korruption den 19 mars. Andra kända fångar är aktivisten och affärsmannen Osman Kavala, som är dömd till livstids fängelse, och människorättsadvokaten Can Atalay. 

På flygfoton breder fält ut sig runt fängelset, som ligger bakom höga murar, mitt ute i ingenstans. Fram till att Marmarafängelset byggdes var fängelset Bayrampasa det största i Istanbul. Det byggdes på 1960-talet och området växte med årens gång ihop med staden. Turkiets ledande politiker ville ha ett större, modernare och mer avskilt fängelse.

Invigningen av Marmarafängslet, som fram till 2022 hette Silivrifängelset, sammanföll med slutet på ett uppmärksammat och utdraget rättsfall, som gick under namnet Ergenekonrättegångarna. Ergenekon påstods vara en nationalistisk, sekulär rörelse som ville undergräva regeringens makt. Rättegångarna pågick i fem år, mellan 2008 och 2013. 

Organisationen fanns inte

Under de fem år som Ergenekonrättegångarna pågick dömdes 275 personer. Många arbetade inom militären, som journalister eller inom den politiska oppositionen. Många av de som dömdes placerades i just Marmarafängelset, efter att på lösa grunder ha dömts under anti-terrorlagar. 

BBC skrev 2013 att för många var Ergenekonrättegångarna en process för att skipa rättvisa – medan det för andra var en häxjakt på oppositionella. ”Inom loppet av fem år har Ergenekonrättegångarna förvandlat människors syn på den här regeringen från att vara en överlag progressiv sådan, till en som anses vara auktoritär”, enligt BBC. 

Tre år efter att rättegångarna avslutades skakades Turkiet av en militärkupp, som enligt många bedömare var startskottet på ett allt mer auktoritärt styre under president Erdogan. 

Samma år ogiltigförklarade Turkiets högsta domstol domarna mot alla som dömts i Ergenekonrättegångarna, bland annat med hänvisning till att man inte kunnat hitta bevis för att den påstådda organisationen existerade. 

Långsamt malande process

Att Dagens ETC:s reporter Joakim Medin har flyttats till Marmarafängelset kan vara ett steg i fel riktning. Samtidigt behöver det inte vara det, enligt Michael Sahlin.

– Nu är Joakim överförd till en mer långsamt malande turkisk rättsprocess. Man är bortom att det är ett polisiärt ärende som snabbt klaras upp. Jag känner en tilltagande oro för vart det här ska ta vägen. Men jag hoppas naturligtvis att det ska gå att lösa väldigt fort.

Den mediala uppmärksamheten visar hur unikt fallet är – intresset har varit stort inte bara i Sverige, utan internationellt. När BBC-reportern Mark Lowen greps veckan innan deporterades han efter 17 timmar. Ingen utländsk journalist har fängslats så som Joakim Medin har gjort. 

– Det har fått väldigt mycket internationell uppmärksamhet. Det är prestigemässigt besvärande för Turkiet, säger Michael Sahlin.

Antagligen ingen byteshandel

Också Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, menar att Joakim Medins fall sticker ut från mängden. Har tar upp flera tidigare fall där journalister med dubbla medborgarskap har fängslats och senare släppts, inom några månader upp emot över ett år. Det är därför svårt att förutsäga vad som kommer att hända härnäst. 

Att Turkiet har som mål att göra som Iran gjorde med den svenska diplomaten Johan Floderus tror inte Paul Levin är sannolikt. Johan Floderus satt fängslad i 790 dagar innan han utväxlades mot Hamid Noury, som Sverige dömt för mord och folkrättsbrott begångna i Iran på 1980-talet. 

– Jag är inte så säker på att Turkiet vill använda honom som en bricka i ett spel. Jag har svårt att se vad det skulle vara för något. 

I brist på uppenbara saker, personer eller eftergifter Turkiet vill ha från Sverige är det mer sannolikt att gripandet är personligt motiverat, tror Paul Levin.

– Joakim har varit mycket i regionen och skrivit mycket om kurdernas situation. 

”Oförutsägbar förhandlingspartner”

Vad det innebär för fallet och en snabb lösning är det desto svårare att säga. Turkiet är en ”oförutsägbar förhandlingspartner”, påpekar Michael Sahlin. 

– Det lärde vi oss av Natoprocessen.

Natomedlemskapet innebär att Sverige är allierade med Turkiet. Något som både kan ha positiva och negativa konsekvenser. Michael Sahlin kallar en av de positiva för möjligheter till ”institutionellt umgänge” – som under möten kopplade till Nato. Under Natoprocessen diskuterade Sverige och Turkiet sin olika syn på vad terrorism är, och ett slags ”format” för hur man samtalar tog form. Det skulle kunna vara till hjälp nu, menar Michael Sahlin.

– Men om vi inte hade varit med i Nato hade vi varit friare att öppet kritisera Turkiet. Om det sedan hade hjälpt Joakims fall kan jag inte svara på.

En anklagelserna mot Joakim Medin, som av hans chefredaktör har avfärdats som falska, är också direkt kopplad till den svenska Natoprocessen, den om att han skulle ha varit involverad i att en docka föreställande Erdogan hängdes upp i protest mot att gå med i samma militärallians som Turkiet.

– Anklagelserna känns som ett hopkok, säger Michael Sahlin.