Marie-Louise hjälper barn med krigstrauma

Det var när Marie-Louise ­Lundberg utbildade sig till psykolog i Los Angeles som hon först kom i kontakt med patienter med posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Där var det Vietnam-veteraner som ­behövde rehabilitering. ­Hemma i Malmö blev ­nyheternas konfliktzoner verklighet när ­familjer från Bosnien sökte skydd från krig och förföljelse.

Pratade inte rehabilitering

Marie-Louise Lundberg började arbeta i ett Röda Korset-team 1995. De startade en tillfällig mottagning i Malmö för krigsskadade familjer.

– Då pratade regeringen om återvandring inte rehabilitering, säger Marie Louise Lundberg.

Men teamet för krigs- och tortyrskadade (TKT) stod på sig och uppvaktade både politiker och psykiatrin. Till slut fick de flytta in i BUP:s lokaler och verksamheten blev permanent.

– Det kan låta förmätet men det här teamet hade inte funnits om inte jag hade slagits för det, säger Marie-Louise Lundberg.

I fjol tog de emot 2 500 besök av 400 patienter från hela Skåne.

Till mottagningen kommer barn som kan ha värvats som barnsoldater, barn som har sett sina mödrar bli våldtagna eller fäder bli avrättade. Hur man klarar av att gå vidare efter att ha upplevt ett sådant trauma beror delvis på hur man har haft det i livet tidigare. Om man har blivit illa behandlad eller redan har en psykiatrisk diagnos så blir behandlingen ofta längre och prognosen sämre. Medan om man kommer från en trygg och kärleksfull familj så kan det ge ett visst skydd även under traumabearbetningen.

– Vi kan aldrig ta bort minnena men vi kan få dem att göra lite mindre ont, säger Marie-Louise Lundberg och berättar om en kosovoalbansk pojke som inte hade pratat på ett år.

Hon börjar försiktigt så att barnet får känna att det är en trygg plats där det är okej att prata om vad de har varit med om. Ibland kan de leka fram orden eller rita vad som har hänt.

Stort engagemang

Många som arbetar på mottagningen har ett engagemang för flyktingar även utanför jobbet.

– Vi skriver debattartiklar och demonstrerar som ett sätt att stå upp för människorna vi möter och kanalisera den vrede och skräck som väcks av krigets fasor.

Själv orkar hon för att arbetet känns så meningsfullt även när historierna hon får höra är det värsta en människa kan vara med om.

– Vi berättar för våra handledare som berättar för sina handledare som berättar för sina handledare. Som dialys där orden blir lite mindre smärtsamma för varje rening och så bär vi det tillsammans, säger Marie-Louise Lundberg.

Balans mellan yrkes- och privatliv är också en nödvändighet. Hon både dansar och löptränar på fritiden för att rensa huvudet och orka finnas till hands för de egna döttrarna som hon beskriver som livets centrum.