I humorserien Dips följer vi ett gäng svagbegåvade tjänstemän på UD: den filterlösa pacifisten Fanny (Moa Lundqvist), den lata rikemanssonen Jens (Jesper Rönndahl) och den opålitliga handledaren Mimmi (Marie Agerhäll).
Agerhäll har också regisserat och skrivit manus till serien och är nu i full gång med en tredje säsong, som har premiär på SVT tidigt 2026. Men hur växte idén om att skämta om något så torrt som utrikespolitik fram? Har Dips äventyrat bilden av Sverige och hur mycket är baserat på verkliga händelser?
Ni hör ju: här fanns journalistiskt arbete att utföra, så jag tog en pratstund med Marie Agerhäll, som kommit att bli folkkär – åtminstone baserat på mina vänners känslor för henne.
När jag bad mina vänner om förslag på frågor till dig fick jag bara olika varianter av ”jag älskar henne” och ”fråga hur det känns att vara Sveriges roligaste kvinna”. Hur känns det att höra sådant?
– Men vad är det för otroliga kompisar du har? Åk hem och umgås med dem!
Haha, de är toppen. Tycker du att det är jobbigt att få, eller ta emot, beröm?
– Det är inte jobbigt, men jag tror kanske inte riktigt på folk när de säger sådant. Då får man ändå vara glad och smickrad. Men om man känner mig märker man nog att jag inte håller med, säger Marie.
Hur föddes idén till Dips?
– Vi ville göra en humorserie om ett kontor, men det fanns redan så många inkarnationer av The Office. Då insåg vi att utrikesdepartementet har allt vi drömmer om: ett kontor med vanliga tjänstemän, fast med exotiska spelregler. De och deras misstag kan i värsta fall äventyra bilden av Sverige. Det är dessutom väldigt tillfredsställande att skoja om Sverigebilden och vad det är att vara svensk.
Är Dips inspirerat av verkliga händelser? Jag tänker att ni kanske har källor på insidan.
– Ja. Och det har vi. Både några som jobbar där nu och några som har samarbetat med folk på UD. Och det är många som hört av sig och velat berätta om olika saker som hänt. En hög andel händelser är tagna från verkligheten.
Har ni orsakat någon diplomatisk kris, eller i alla fall sura miner på UD?
– Jag vet att de hade krismöte på UD innan första avsnittet sändes. Men nej, vi är ju lite av ett parallellt universum. Även om vi frossar i verkliga händelser säger vi aldrig namnet på utrikesministern eller så. Det skulle kunna vara vilken regering som helst, ingen ska känna sig personligt påhoppad. Då kan vi också vara lite elakare och mer gränslösa.
Ni verkar inte vara så hatade?
– Nej. Högt uppsatta personers pressisar har velat att vi ska ha med vederbörande högt uppsatta person som cameo i programmet. En statsministers pressekreterare har kramat mig och berömt serien. Frankrikes dåvarande ambassadör bjöd in oss på frukost för att prata om hur mycket han kände igen sig. Sedan spelade han Jens pappa i serien. Och Migrationsverket har döpt ett mötesrum efter oss.
Vadå, till ”Dipsrummet”?
– Nej, det heter Honolulu! I serien skämtar vi om att några ska ha ett möte i Honolulu, alltså mötesrummet Honolulu, inte riktiga Honolulu. Sen skickade Migrationsverket en bild på mötesrummet Honolulu. Men det var printat på ett A4 så det var oerhört provisoriskt.
Jag får kolla upp det efter intervjun.
(Efter vårt samtal kontaktade jag mycket riktigt Migrationsverkets presstjänst, som tyvärr inte hade koll på vad alla mötesrum heter. Men jag väljer glädjen, det vill säga: jag tror på Honolulurummets fortsatta existens.)
Sedan Dips hade premiär 2018 kan utrikespolitiken sägas ha gått från sömnig till stormig. Sverige har – efter många om och men – gått med i Nato och börjat rusta upp försvaret. I såväl Ukraina som Mellanöstern pågår krig, utrikesministern har varit i hetluften och stämningen har hårdnat.
Blir det svårare att skämta om UD nu?
– Jag tycker inte att det är läskigt att skämta om UD även om det är en ny spelplan. Men inom humor är ju allt en färskvara. Vissa skämt är som en halvlånglagrad ost, andra är som ostron: de är bra under jättekort tid, sedan blir de vidriga. Risken för oss är ju att vi skämtar om vapen och sedan sker det en terrorattack mellan inspelning och sändning, då får vi kanske stryka det.
Lite på samma tema: får man skämta om allt?
– Jag tycker det. Man kan inte gå omkring och akta sig så himla mycket. Det är alltid någon jävel som blir sekundärkränkt av något man säger. Sen kan ju skämt få oanade konsekvenser, men ingen kan ju bestämma om ett skämt är objektivt bra eller dåligt.
Sedan Marie Agerhäll dök upp som yrvädret Mimmi i tv-rutan 2018 har hon blivit en betydligt mer offentlig person än tidigare, då hon framför allt jobbade med tv-produktion bakom kameran. 2022 sommarpratade hon i Sveriges Radio, och hon har tävlat i – och vunnit – På spåret två år i rad. När vi pratas vid har det sista avsnittet av årets Bäst i test-säsong, där Marie är en av deltagarna, sänts.
Jag antar att det innebär att många har åsikter om henne och det hon gör.
Hur hanterar du kritik?
– Jag har inte riktigt varit med om det. Folk har varit otroligt snälla. Men en gång var det någon på DN som skrev att vi hade snott något från ”Veep”, och det kom åt mig. För det är det fulaste man kan göra som komiker, att sno saker rakt upp och ner. Och när vi då inte hade gjort det … Då kom det åt mig.
Vad var det ni påstods ha snott?
– Det var någonting om att Jens gav ett kinaschack i present till någon på besök från Kina och då tyckte skribenten att det var samma sak som att någon i Veep lämnat över en present till en utländsk gäst. Men en del av att vara diplomat och att vara på UD är ju att få officiella besök och att ge presenter. Det är inte jag som hittat på, eller ”Veep” för den delen! Du hör ju, jag blir helt till mig.
Marie säger ibland Jens och ibland Jeppe när hon refererar till Jesper Rönndahl och hans karaktär: Rönndahl, som även skriver manus till serien, är Marie Agerhälls man. Också han har arbetat med politikinriktade tv-produktioner, som när han var programledare för SVT:s satirprogram Svenska nyheter. Han lämnade dock programmet 2019 – för att han “är för ointresserad av politik”.
Hur ser ditt intresse för politik ut?
– Det är svajigt. Inför val är jag påläst, men jag följer det inte slaviskt. Det handlar ju så otroligt ofta om att politiker svarar i floskler, så jag blir för snabbt uttråkad. ”Alla ska ha det bra!” ”Nej till brott!” ”Carpe diem!”, så låter det.
Dips handlar trots allt mer om tjänstemännen än om politikerna, även om de verkar på en politiska arena. Marie Agerhäll berättar att SVT var osäkra på idén först, och att de ville ha med imitatörer för statsministern och andra centrala figurer, av rädsla för att ingen skulle vilja titta annars. Men det blev alltså aldrig så, och det fick Agerhäll att andas ut. Det är kontorsnissarna som är i fokus.
– Det dagliga snicksnacket tycker jag är tråkigt. Men det roar mig att välja ut en historisk politisk händelse och skoja om den genom att spela pingis eller stå vid en kopiator och svära.
I föregående säsonger har Dips skojat om vapenbolag, kidnappningar, dickpics och kulturkrockar, och har hyllats av recensenterna – även om upphovsmakarna fått viss kritik för att inte skildra makt.
Vad kan man förvänta sig av nästa säsong?
– Man ska kanske inte förvänta sig så mycket. Man kan ha förväntningar på andra grejer, som hur en ostmacka ska smaka. Det bästa är om folk bara slår på tv:n och frågar “vad är det här?”.
Det var faktiskt exakt så jag tänkte när Dips dök upp första gången. Men kom igen, något kan du ge mig?
– Vi planerar att ha lite pang pang och ögongodis i form av en sydeuropeisk location. Sen kan det ju bli superstopp i produktionen på grund av ryska provokationer som gör allt omöjligt och då kanske vi får spela in i Skärmarbrink i stället. Men man kanske kan locka folk med eld, folk gillar ju eld. Gunpower! Det är ett jättebra säljord.
Avslutningsvis: Vad drömmer du om att göra framöver?
– Jag vill göra långfilm! Nu har jag flera saker som är ute på olika streamingtjänstbossars skrivbord och marineras där. Vi får se vad som får vingar.
Dips säsong 3 har premiär på SVT tidigt 2026.
