Maria är en av många kvinnor som har utsatts och utsätts för hot och våld, oftast av en närstående man. När hon skilde sig från sin man började de stora problemen.
– Det var ett dåligt liv redan innan, han slog mig helt utan anledning. Efter skilsmässan lurade han mig och tog barnen.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Med samhällets hjälp fick Maria tillbaka barnen, med ensam vårdnad om dem. Hon kom till ett skyddat boende, men efter att en myndighet av misstag hade lämnat ut hennes adress fick hon besök av en man som misshandlade henne.
Nya identiteten röjdes
När hennes skyddade plats var röjd var det bara att flytta vidare, från en kvinnojour till en annan. Att ta barnen och sig själv till ett nytt boende, en ny skola, försöka skaffa nya vänner. Och det såg ut att gå bra. Så småningom fick de egen bostad, Maria fick ett betalt timjobb och kunde studera vidare.
Men även här röjdes identiteten. Den som letar aktivt och har ett stort nätverk kan i vårt sociala medier-samhälle även lyckas hitta en nål i en höstack. En dag berättade en kollega på Marias arbetsplats att någon hade frågat efter henne. Någon som kände till hennes nya identitet.
Bara att tänka tillbaka på den dagen är plågsamt för Maria.
– Jag ville inte tro det, inte erkänna att det hade hänt.
Så för ett par månader sedan kom Maria och barnen till en ny stad. Där möttes hon direkt av känslan att alla ville hjälpa henne, allt fungerade med boende, socialtjänst, polis, skola. Och så fick hon det besked som får ögonen att tåras – hon skulle få stanna här. Både hemkommunen och mottagarkommunen sade ja. Lyckan var nästan för stor för att vara sann.
”Personalen har blivit våra vänner”
Maria har fortfarande ett skyddat boende för sig och sina barn, men hon hoppas att snart få en alldeles egen lägenhet.
– Fast egentligen känns det redan som om vi är i vårt eget. Skyddat boende handlar inte bara om att få tak över huvudet, utan också om personalens bemötande, att få känna sig trygg och säker inombords. Det känns som mer än bara ett jobb för personalen, som om de är våra vänner. Barnen saknar dem om de inte ses på ett par dagar, säger Maria.
Och barnen är det som betyder allra mest. Från att ha levt ett liv som fick dem att tystna och sluta le är de i dag barn som skrattar och nästan inte kan sluta prata.