Maria, som egentligen heter något annat, vill berätta sin historia. För hon vet att hon inte är ensam om att känna sig illa bemött av socialen, säger hon när vi möts på ett café. 

Hon har tagit med sig Fatima, en ung kvinna som Maria har lärt känna på hotellboendet som de bor på just nu. 

– Hon går igenom precis samma saker som jag gjorde förut.

Marias historia börjar när hon kom till Sverige för elva år sedan. Det gick bra för henne. 

– Jag var en arbetsnarkoman och hade alltid minst två jobb. Jag kunde tjäna 30 000 efter skatt och skickade pengar till mina släktingar i hemlandet.

Men något förstahandskontrakt på en lägenhet hade hon inte. I flera år hyrde hon i tredje hand av en kvinna i Stockholmsområdet och betalade hyra varje månad. Plötsligt en dag i februari 2012 blev hon utslängd.

– Jag fick inte ta med mig mina kläder eller saker.

Sov i garage

Då hade också Maria precis slutat på sitt jobb som hon hade fått fysiska besvär av. Utan pengar eller kläder hamnade hon på gatan. Hon polisanmälde kvinnan men inget hände.

– I två månader sov jag i ett garage. 

Hon gick till socialen i den kommunen men eftersom hon var skriven på en annan plats bollades hon dit. Men där ville de inte heller göra något utan hänvisade tillbaka.

– Jag bad bara om lite pengar till mat. Sådant jag har rätt till. Men jag fick inte ens pengar till bindor. 

Tårarna rinner. Marias fysiska och psykiska hälsa blev dålig under den där tiden och traumatiska minnen från hemlandet kom tillbaka. Hon funderade på att ta sitt liv.

Hade du inga kompisar du kunde låna pengar av eller sova hos?

– Under den tiden jag arbetade hade jag kompisar, som jag ofta hjälpte ekonomiskt. Men nu var det ingen som ville ställa upp.

Lades in på sjukhus

Men det som har gjort mest ont är den behandling som hon utsattes för av den socialsekreterare som hon till slut fick träffa. 

Maria beskriver det som psykisk misshandel eftersom det kändes som att socialsekreteraren alltid gjorde tvärtom, var svår att få tag på, dröjde med att ge besked om hon skulle få utbetalningar och var otrevlig. Till sist lades Maria in på psykavdelning i en månad. 

Nu mår hon bättre och har precis fått ett arbete på det hotellboende som hon själv bor på. Det är där hon har lärt känna Fatima. Hon kom till Sverige för två år sedan, pluggar på SFI och gör praktik hos en frisör. Men pengarna hon får från försäkringskassan räcker inte till ett boende. Efter en natt på Centralstationen gick hon till socialen och bad om hjälp. 

– Socialsekreteraren tycker att jag ska använda pengarna till en bostad och frågar hela tiden ”vad är viktigast – mat eller lägenhet?”. Hon tycker också att jag ska sluta gå till skolan och istället söka bostad. Jag känner mig väldigt stressad. Allt jag vill är att få en chans att stå på egna ben.

Maria och Fatima kan ändå förstå socialsekreterarna.

– Det är ju inte de som bestämmer. Det är politikerna och de har tagit dåliga beslut. 

Nästa vecka får Maria sin första lön från sitt nya jobb. En del av pengarna tänker hon skicka till släktingarna för ”de har det fortfarande värre än jag.” Drömmen är att börja studera och själv blir socialarbetare.

– Det jag vill är att verkligen hjälpa folk. Jag älskar Sverige och vill göra det bra för alla.

Fotnot: Maria och Fatima heter egentligen något annat.