– En sak jag tycker att vi måste konstatera är det faktum att arbetaren i hög grad är en kvinna, samtidigt som arbetsmarknaden till stor del är organiserad utifrån män och mäns villkor. Mansnormen som vilar över arbetsmarknaden får förödande konsekvenser från vaggan till graven. Dels för verksamheterna, men också ekonomiskt med låga löner, ofrivilliga deltider och otrygga jobb som gör att kvinnors livsinkomster blir betydligt mindre, vilket i sin tur sätter sig i pensionerna. Det gör att vi producerar fattigpensionärer på löpande band, där en absolut majoritet är kvinnor. Det behövs ett nytänkande och en modernisering av hela arbetsmarknaden.

Förra valet pratades det väldigt mycket om Feministiskt initiativ. Denna gång upplever jag att det är lite tystare kring er?

– Vi har ännu inte sett hur det blir i valrörelsen, det hänger ju mycket ihop med opinionssiffror. Men om man tittar på läget för Feministiskt initiativ så är det bättre utgångsläge än vad vi hade förra gången. Vi har betydligt fler medlemmar än vad vi hade vid samma tidpunkt inför förra valet, och vi har lokalorganisationer på oändligt många fler platser. Det som skedde förra valet var en feministiskt våg under våren 2014. Nu har vi sett den i en annan form i metoo-rörelsen. Men det tar också tid för fler att förstå att det  är politik, eftersom de här frågorna som rör kvinnors utsatthet för våld i olika former i alla tider har betraktats som någon form av sidofråga och särintresse. Det tar tid att fördjupa diskussionen och att fånga upp metoo-rörelsens mycket berättigade krav på förändringar. Det är ett arbete som vi har att göra under valrörelsen. Frågorna måste in i politiken och det måste också visa sig, inte bara i uttalanden och fördömanden från olika partier, utan i satsningar och omfördelning av resurser.

På tal om metoo – medförde det någon medvind för FI?

– Jag tror att betydligt fler i dag förstår att det här är just ett stort samhällsproblem och att det inte handlar om enskilda kvinnor som råkar enskilt illa ut vid enskilda tillfällen, utan att det finns ett tydligt mönster i samhället. När man står inför strukturella problem måste man också lösa dem på den nivån, det handlar alltså om politik, om fördelning av pengar och satsningar som måste göras och beslutas på politisk nivå. Det är inte köksbordsfrågor, utan samhällspolitiska frågor. Den medvetenheten tror jag att alltfler börjar få.

Hur tror du att man bäst löser problemen som metoo-rörelsen framhävde?

– Förutom att man måste förstå att det här är arbetsmiljöfrågor och att det finns regler och lagar som måste skärpas, så tror jag att vi på stort allvar måste reflektera över hur det kunde bli såhär. Hur den här grandiosa självbilden av att vi kommit så långt med jämställdheten har lagt sig som ett lock över de berättelser som nu kommit fram. Vi måste ha ett samtal om hur vi förhåller oss till varandra, och det behöver vi avsätta både tid och pengar till. Det måste finnas utbildningar och tid och rum för reflektion på arbetsplatser och i skolan. Det här är otroligt viktiga frågor som man inte bara kan hafsa förbi.

– Det är också självklart med mer pengar till kvinnojourerna och att de under överskådlig tid ska vara något som ingår i den generella välfärden. Då måste vi föra diskussionen om hur vi ska använda de pengar vi har. Ska vi ha miljardrullning av pengar till det militära försvaret – eller ska vi satsa på säkerhet i vardagen?