Att lämna en våldsam man betyder inte alltid att ofriden tar slut. Istället ändrar den karaktär. Det menar sociologen Linnéa Bruno i sin nya avhandling om ofridens villkor i välfärdsstaten, där hon har genomfört en mängd intervjuer med utsatta kvinnor, myndighetspersoner och skol- och förskolepersonal, och studerat över 200 domar i familjerättstvister.

– Det finns en allmän föreställning om att bara kvinnan lämnar relationen så tar våldet slut. Även tidigare forskning har visat att det inte stämmer, men nytt i min studie är bland annat att jag undersöker konkret hur det kan gå till, säger hon.

Till exempel handlar det om att använda ekonomin som maktmedel. Många gånger har mannen tjänat mer, och även om principen ska vara att familjen delar på tillgångarna blir det inte alltid så.

– Det finns många sätt att bryta ned kvinnan som har lämnat, till exempel genom att gömma undan pengar, men det kan också vara sådant som den lämnade mannen själv inte vinner på, som att ringa försäkringskassan och uppge att kvinnan har en ny sambo och därför inte ska ha bostadsbidrag, säger Linnéa Bruno.

Stor okunskap

När myndigheterna litar på förövaren bidrar de omedvetet till att hans maktutövning fungerar. Att det är så har även internationell forskning visat.

– På kvinnojourerna är de här taktikerna inget nytt, men hos myndigheterna är okunskapen för stor.

Hur vanligt det ekonomiska förtrycket är har Linnéa Bruno inte studerat, men enligt en statlig utredning från Australien med över 1 000 separerade hade inga fäder utsatts för ekonomiskt förtryck, medan en majoritet av mödrarna hade det.

Även när det gäller andra områden är professionellas okunskap för stor. Framförallt kan idén om att det viktigaste är att barn har tillgång till båda föräldrar, leda till felaktiga beslut.

– I grunden är det något positivt, att man utgår från att barnet behöver båda föräldrarna och att fäder har blivit allt mer engagerade. Men det gäller att kunna skilja mellan engagemang och kontroll, och att göra ordentliga riskbedömningar. Att förövare har fortsatt tillgång till barnen efter separation är en viktig anledning till att våldet kan fortgå, säger Linnéa Bruno.

Klass spelar roll

Hon upptäckte dock att domstolarna betydligt oftare lät pappan få umgängesrätt om han hade ett svenskklingande namn, än om namnet var icke-nordiskt.

– I flera fall fanns det inte ens uppgifter om våld, men en man som kom från till exempel Pakistan eller Iran fick ändå inte umgängesrätt, medan pappor med svensk bakgrund kunde få det trots att de hade dömts för misshandel eller våldtäkt. Mönstret är tydligt, vi är mindre benägna att se vita pappor som förövare. Det är en oavsedd konsekvens av en banal nationalism och en stark politisk önskan att skapa närvarande och jämställda pappor, säger hon.

Linnéa Bruno menar att det också handlar om klass.

– Förskolepersonal uppgav själva att de kunde lämna ut ett barn till en förälder utan umgängesrätt och att det kan vara svårare att stå emot högutbildade och resursstarka föräldrar. Det finns ibland en rädsla att stöta sig med ”fina familjer”.