Det finns en man som kanske mer än någon annan har befunnit sig i centrum av de senaste årens nätstormar. Hans namn är Joakim Wallerstein och har en i SD-kretsar udda bakgrund. Under många år har han målmedvetet jobbat sig upp i reklambranschen som digital marknadsförare för strumptillverkaren Happy Socks och modemärken som Acne och Hope.68 Wallerstein odlar tidigt myten om den upptagna kreatören som inte har tid att fundera på kläder. I stället fyller han garderoben med tio svarta jeans och mängder av matchande t-shirts. Karriärtoppen blir konsultjobbet på en prestigefylld PR-byrå, men han lever ett dubbelliv. Få i reklamvärlden känner till att Joakim Wallerstein i hemlighet har arbetat extra med kampanjer för Sverigedemokraterna. Det är inte helt okontroversiellt, särskilt inte i kreativa kretsar i Stockholms innerstad. Därför blir det uppståndelse i branschen när han hoppar av sin karriär och tar jobbet som SD:s nye kommunikationschef.

När Joakim Wallerstein anställs, 1 november 2012, står partiet vid ett vägskäl. Ledningen har putsat upp fasaden och tagit sig över fyraprocentspärren, men för att verkligen växa och framstå som regeringsdugliga krävs en kraftinsats mot de återkommande fallen där medlemmar ertappas med rasistiska uttalanden. Därför inför Jimmie Åkesson i oktober 2012 nolltolerans mot rasism och extremism för att ”städa upp i leden”. Den nya policyn ger också partiledningen makten att utesluta rivaler och oönskade personer. Järnrörsskandalen briserar kort efter att Wallerstein anställs. Det skadar bilden av partiet och två tunga framtidsnamn lämnar sina poster. Men partiet repar sig snabbt och fortsätter bygga två jämsides löpande organisationer. En anpassad för offentligheten och en dold verksamhet allierad med nättrollen.

Trollandet har fått sitt namn från en fisketeknik där betet släpar efter båten, och den digitala motsvarigheten är att kasta ut många provocerande krokar och se vem som nappar. Målet är att starta oändliga och poänglösa diskussioner. Det skapar helt enkelt ett osunt klimat som tröttar ut motståndarna tills de ger upp. Journalisten Alberto Brandolini kallar fenomenet ”den asymmetriska skitsnackarprincipen” och menar att ”den energi som behövs för att vederlägga skitsnack är i storleksordning större än för att producera den”. I Sverige är det, under början av 2010-talet, en förhållandevis liten skara ilskna nätkombattanter som gör en enorm skada när de hotar politiker och fyller varje större debattplats med argsinta kommentarer. Journalistkollektivet Researchgruppen avslöjar att de mest aktiva näthatarna är en grupp på 1 500 personer, varav 80 procent är medelålders män. Flera av dem visar sig vara högt uppsatta SD-politiker. Men den Sverigevänliga nätrörelsen ”var mer ’anarkistisk’ än toppstyrd, den var mer skapad underifrån än kontrollerad från ett kontor”, skriver Mathias Wåg från Researchgruppen. Han menar att kommentarskrigare och nättroll utgjorde ett dilemma för Sverigedemokraternas partiledning. ”Det var deras svans, men det var en svans som skakade på hunden. Partiet hade inte kontroll över dem.” De flesta svenskar upplever trollandet som ett samhällsproblem, men Sverigedemokraterna ser de fanatiska näthatarna som en värdefull politisk resurs. Planen blir att försöka tämja besten genom att plocka in trollen på kontoret.

När den nytillträdde chefen Joakim Wallerstein ska bygga sitt nya lag rekryterar han ett par unga män från den SD-vänliga nätmiljön. Han ser erfarenhet av nätbataljer och trollande på Flashback som meriterande. En av de nya rekryterna är Jacob Hagnell som bär Darth Vader-tröja, är aktiv i ungdomsförbundet och mer eller mindre har vuxit upp på nätforumet Flashback. Strax innan anställningen har han skrivit flera kommentarer på hatsajten Fria Tider av typen: ”Deportera packet till deras sophögar till länder.” Men det har ännu inte nått offentligheten. Joakim Wallerstein å sin sida vurmar för klassisk tysk nationalsocialism. I januari och mars 2013 är han inne på Facebook och gillar ett antal svartvita fotografier på vitklädda flickor med hakkors på bröstet. Bilderna föreställer Bund Deutscher Mädel, den kvinnliga motsvarigheten till Hitlerjugend. Han gillar också inlägg om att det pågår ett folkmord på vita i Europa. Denna dynamiska duo, Wallerstein och Hagnell, blir nyckelspelare i den SD-ledda nationalistiska nätoffensiven.

Medan kommunikationsavdelningen i det fördolda bygger upp en grupp av hatspridande nätkrigare fortsätter partiledningen att putsa på fasaden. Planen är att kamma till sig och lägga grunden för ett nytt konservativt block. Men för att det ska lyckas måste gräsrötterna disciplineras. I mars 2013 varnar partisekreteraren Björn Söder medlemmarna för att bete sig omdömeslöst på nätet. ”Det kan handla om att man ’gillar’ nazistiska partier, extremistiska tidskrifter och grupper med kränkande budskap”, skriver han. Även partitoppen Mattias Karlsson fördömer olika alternativmedier som ”ideologiskt avvikande” och påstår att sajten Fria Tider styrs av krafter som ”vill normalisera antisemitism”. Också sajten Motpol kallar han ”neofascistisk” och använder den som slagträ när partiledningen utesluter medlemmar de vill bli av med. Men bakom kulisserna har Karlsson själv medverkat på Motpol under pseudonym och gång på gång tipsat partikamrater om artiklar på sajten.79

Under valrörelsen 2014 fångas några partiföreträdare på bild med hakkorsarmbindel och andra skriver kommentarer om att ”judar kan endast livnära sig som en parasit”. Var tredje SD-kandidat med ett öppet Facebook-konto bryter mot nolltoleransen, enligt Expos granskning. Och den överlägset mest populära sajten att länka till bland medlemmarna är just Fria tider, trots att Mattias Karlsson dömt ut den som ideologiskt avvikande. Utspelen med pekpinnar från partiledningen görs samtidigt som flera Facebook-sidor, som i hemlighet styrs av partiet, delar hatiska inlägg och länkar till sajter som Fria tider. Och medlemmar som ledningen vill bli av med utesluts med hänvisning till att de delat material från samma alternativmedier.

I SD-kretsar är Facebook-sidan Våldtäktskartan mycket populär och får snabbt tiotusentals följare. Även sidan Nu får det vara nog växer snabbt och spottar ur sig hetsiga inlägg om invandrares brottslighet. I kommentarsfälten flödar hatet och sidan delar ofta artiklar från högerradikala alternativmedier som Fria Tider. Ytterligare en Facebook-sida som skapats för att motverka uppsvinget för jämställdhetsfrågor heter Granska Feministiskt initiativ. I ett inlägg påstår sidan att Gudrun Schyman vill sätta alla män i koncentrationsläger och ställer frågan: ”när ska Fi kräva utrotningen av män?” Men detta och flera andra inlägg om Fi visar sig vara fabricerade nyheter. Först 2015, ett år efter valet, kommer det fram att Sverigedemokraterna ligger bakom den falska kampanjen.

Under det så kallade supervalåret 2014 har SD kontroll över minst sju olika Facebook-sidor som med anonyma avsändare sprider desinformation och smutskastar politiska motståndare. När SD:s trollsidor avslöjas av Expressen och senare även Aftonbladet erkänner Joakim Wallerstein att partiet hjälpt sidorna med att köpa annonsering på Facebook, men förnekar att partiet skriver inläggen. Däremot ser han inget principiellt problem med att använda dold avsändare och medger att anonymiteten är ”ett lättare sätt att komma ut”.

Samma år får jag via en anonym källa tag på förhandsbilder av Sverigedemokraternas valkampanj med budskapet ”stoppa det organiserade tiggeriet”. När artikeln publiceras i Dagens ETC ringer plötsligt Joakim Wallerstein. Min första tanke är att han ska bemöta kritiken mot partiets budskap, men han vill att artikeln uppdateras så att det framgår att det är han som skapat kampanjen. Han är stolt över sitt verk och vill visa det för världen.

I början av sin politiska karriär i partiet är Wallerstein frispråkig och berättar i intervjuer hur partiet byggt upp en infrastruktur av kanaler där de kan ”pumpa ut” sina budskap under valrörelsen. Han talar öppet om hur de använder ”andra varumärken än bara Sverigedemokraterna, SD-Kuriren eller sådana som har SD i namnet”. I stället för att bombardera debatten med fakta om invandring är Wallersteins mål att ”smyga” in sina budskap i sociala sammanhang. Och de har redan nått framsteg i tiggerifrågan.

– För ett och ett halvt år sedan var det jätteprovocerande att säga att det pågick organiserat tiggeri – det har förändrats idag, säger han till Resumé. Det blir sista gången han offentligt berättar om de dolda nätkampanjerna.

Men tystnaden ska inte tolkas som att de stängt ner verksamheten. Tvärtom. Toleransen för rasistiska uttalanden är stor så länge personen har ett värde för partiet. Det blir tydligt när Jacob Hagnell, han med Darth Vader-tröjan, skriver hatiska kommentarer om att ”deportera packet” i sajten Fria Tiders kommentarsfält. När det kommer ut lämnar han posten som nämndeman och kliver av från alla politiska uppdrag, men får behålla jobbet på kommunikationsavdelningen. Det är en belöning för att Hagnell på order från partistyrelsen kartlagt framför allt partikamrater i Stockholms stadsfullmäktige. De ville få fram besvärande uppgifter om SDU-toppar som de vill utesluta ur partiet. Hagnell har visat sin lojalitet och är för värdefull för att kastas ut.

När Expo ett år senare börjar skriva om chefen Joakim Wallersteins gillande av nazistbilder på Facebook fattas samma beslut. Även han får vara kvar. Den offentliga linjen är att partiet ska rensas ut och bli regeringsvärdigt. Men bakom stängda dörrar är de beredda att ta till okonventionella metoder för att nå makten.