På ytan är det inte helt lätt att se sambandet mellan mannen och hans arbete. Kalle Lasn är en vit, 71-årig man som bor på en gård i utkanten av Vancouver i Kanada, en av världens dyraste städer, i ett av världens mest ekonomiskt stabila länder. Men Kalles ilska har pyrt länge. Han var med redan 1968.
– Att sitta här och se ned över gränsen håller ilskan vid liv, säger han och pratar om lobbyister och tankesmedjor som driver USA till upprepade marknadskrascher medan vanligt folk har två-tre jobb men ändå knappt kan försörja sin familj. USA är inte ett land längre utan ett varumärke, anser han.
Tillsammans med kollegorna i den oberoende mediaorganisationen Adbusters utmanar och exponerar de med hjälp av visuell “subvertising”.
Inspiratör inte grundare
När jag antyder att Kalle ligger bakom Occupy Wall Street rättar han mig.
– Nja, säger han, i vårt globala Culture Jam-kooperativ brainstormar vi hela tiden om vad som är på gång och vid den här tiden var det den Arabiska våren – gatans makt hjälpt av sociala medier.
De ville ha en global vår. Att de som drabbats av absurditeterna på Wall Street skulle protestera så att det märktes. När Adbusters skrev om det i tidningen fick det respons. De skapade hashtaggen Occupy Wall Street, #OWS, en plansch och utlyste ett torgmöte.
– Om man pejlat av stämningen rätt så behövs det inte mer för att dra igång något stort, säger han och med OWS träffade de verkligen rätt.
Redan efter första mötet tog folket över. Adbusters hjälpte till genom att hålla mediarapporteringen igång och budskapen på de sociala medierna spridda men missnöjet var så stort och protestformen så tilltalande att rörelsen drevs av sig själv.
– Men när den gamla vänstern kom ut på torgen så visste jag att OWS var slut, säger Kalle.
De tog över något som hade utvecklats på egen hand. Han håller med den marxistiske sociologen Antonio Negris teori om att arbetarklassen själva kan påverka kapitalismen utanför övergripande organisationer, och att kapitalismen till slut kommer att implodera på egen hand. Det vill han hjälpa på traven.
– Vi måste kliva över liken av den gamla vänstern för att komma vidare. Den här kapitalistiska domedagsmaskinen som vanligt folks liv fastnat i kan inte störtas, den måste omkodas – dagens revolution ligger i händerna på ekonomistudenter, säger Kalle Lasn.
Började som reklamare
Men för Kalle Lasn var det i marknadsföring allt en gång började.
– Jag drivs nog av skuldkänslor, säger han och berättar om alla år han tillbringat med människor som saknar allt.
Kalles egen historia börjar i Estland i mars 1942. Pappan, som var baltisk mästare i tennis döpte Kalle efter svenske tennislegenden Kalle Schröder i hopp om att sonen skulle få ett lika framgångsrikt liv. Men de första åren blev minst sagt skakiga. När Sovjetunionen i slutet av andra världskriget etablerar sig i det baltiska staterna, flyr familjen och från två till fem års ålder lever Kalle i ett tyskt flyktingläger. Så småningom tar de sig till Australien där Kalle tar en examen i tillämpad matematik och arbetar ett par år med att skapa krigsspel åt flottan.
Mad Men-anda
Ressugen ger han sig av mot Europa men på vägen träffar han sin blivande fru Masiko i Japan där han drar nytta av 1960-talets ekonomiska boom och startar ett marknadsföringsföretag som drar in hundratusentals dollar om året. I sann Mad Men-anda krängs sprit, cigaretter och statusprylar på dagarna, och på kvällarna träffas kollegorna på någon bar för en drink men Kalle börjar ifrågasätta vad de håller på med. Han får rådet att inte tänka, bara göra som kunden vill och tjäna pengar. Det kan han inte. Desillusionerad säljer han företaget och det ger honom ”privilegiet” att i tre år resa runt i dåvarande Östeuropa, Västeuropa, Pakistan, Indien och vidare, att uppleva hur människor utanför i-världen lever. Hans ilska över världens orättvisor ökar men när 1968 exploderar i protester, ockupationer och strejker växer hoppet.
Kalle inser då gatans makt – att vanligt folk kan påverka världen de lever i. Kalle byter medium och tillbringar de nästa 20 åren som prisbelönt dokumentärfilmare i kanadensiska British Columbia.
Adbusters föddes
När paret Lasn kom till Vancouver 1970 var bostadspriserna betydligt lägre än nu men fröet till den mångkulturella stad det är idag fanns redan, med en speciell länk till Asien, och regionen var full av besläktade själar.
– Det är något magiskt med västkusten, säger Kalle. San Francisco, Portland, Seattle och Vancouver attraherar okonventionella, engagerade människor som skapar nya rörelser och företag.
Här växte den amerikanska miljörörelsen fram med Greenpeace i spetsen som införde ett drag av aktivism till miljöfrågan och det var också miljöfrågan som lockade Kalle tillbaka till marknadsföring – nu med ett helt nytt syfte. När han och naturfilmaren Bill Schmalz inte fick stöd för sitt kritiska 30-sekundersklipp om skogsaverkningen i British Columbia, samlade de själva in pengarna till sändningstiden. Insamlingens nyhetsbrev blev så senare till tidsskriften Adbusters.
– När miljöfrågan blev zeitgeist (tidsanda), gick vi vidare till andra ämnen som vi tyckte behövde uppmärksamhet.
Idag exponerar och underminerar Adbusters drivrutinerna i det etablerade kapitalistiska samhället. Förutom artiklar i tidningen, med stort fokus på det visuella, startas kampanjer som TV Turnoff Week, Buy Nothing Day och OWS. Det handlar om social snarare än kommersiell marknadsföring, och om culture jamming – att sätta käppar i hjulet för konsumism och kapitalism och försöka introducera vad som kan beskrivas som gräsrotskapitalism.
– Framförallt unga är idag oerhört förvirrade och i avsaknad av etiska värden blir varumärken ledstjärnor i livet. Liksom miljörörelsen arbetar för att hålla naturen ren, vill Adbusters rena samhället på ett mentalt plan, säger Kalle.
Rörelser kommer och går, varför tror du att Occupy-aktivisterna kommer fortsätta?
– De kämpar för sina liv, säger han allvarligt. Du och jag och tidigare generationer protesterade utifrån en känsla av global, social orättvisa. Den här generationen upplever själva effekterna av klimatförändringen och den ekonomiska härdsmältan, och tvingas marknadsföra sig som individer för jobb och pengar för sin framtid. De känner sig inte behövda, saknar framtidshopp och går på psykofarmaka, säger Kalle.
Han tror att de kan kämpa både för sig själva och resten av världen om man bara visar dem att det är möjligt, något som Occupy har gjort.
Men varför brinner han själv för detta fortfarande?
Han funderar. Kanske är det för att han och Masiko inte fick barn, att han istället lagt energin på arbetet. Kanske också på att han inte har någon tilltro till de äldre generationerna. Många av dem som stod på barrikaderna 1968 röstar nu med plånboken.
– Att bli konservativ när man plötsligt har bolån och pension att tänka på är naturligt, säger han, men de som är kvar på vänsterkanten är inte bättre, de har stagnerat i politisk ideologi.
Själv kallar han sig förvisso för vänster men är ointresserad av partipolitik, han är mera en pragmatisk filosof.
Bionomi och Psykonomi
Både kapitalisterna och den gamla vänstern måste ändra perspektiv och anpassa lösningarna för det samhällssystem vi lever i nu och inte för ett som inte längre existerar, menar Kalle.
– Hur kommer det sig att ingen av dessa ekonomer kunde förutspå den ekonomiska kris vi nu befinner oss i, utropar han frustrerat.
I hans nya bok Meme Wars. The Creative Destruction of Neoclassical Economics tar han upp hur politiker och forskare tenderar att fokusera på ekonomiska teorier som inte fungerar. Termen Meme, som introducerades av Richard Dawkins och står för en enhet av kulturell information spridd hos människor, såsom gener, är en term Kalle använder flitigt.
– Det finns en sorts ohelig allians som gör att de nya teorierna inte provas, säger han, istället gräver vi oss djupare ner med den här kapitalistiska domedagsmaskinen.
Så i Meme Wars vänder han sig emot en ekonomisk vetenskap såsom exakt och rationell, han vill istället ha en mer ödmjuk, samhällsvetenskap. Med hjälp av sina inspiratörer, Herman Daly, Joseph Stieglitz och Georg Akerdal med flera, introducerar han ett nytt ekonomiskt tänkande och termer, som ”bionomics” och ”psychonomics”, som tar med miljön och människors beteende i beräkningen.
Nya människor, nya metoder
OWS kritiserades mycket i nordamerikansk media för avsaknaden av ledare och tydliga krav.
– Ja, det där brottas vi fortfarande med, skrattar han och hänvisar till Adbusters plansch med orden ”What are our demands?”.
Men, säger han, nya tider och nya människor, kräver nya metoder. Bristen på ledare säger ju kanske också nåt om den individorienterade generation som träffas i relativt snäva intressforum i den virtuella världen. På motsatta sidan har vi ju anonyma bolagsstrukturer, opinionsjournalister och lobbyister som påverkar de folkvalda i kulisserna.
– Det är svårt att säga vad som kommer hända efter OWS men jag tror vi kommer att se tillbaka på detta som gnistan som tände elden, tror Kalle.
När den nya generationen insåg gatans makt såsom han gjorde 1968. Men det är upp till dem att forma sin egen protest. Den enda lösning han själv kan komma på är någon sorts revolution, det går inte att diskutera med de neoklassiska kapitalisterna, man hamnar bara i evinnerliga argumentationer.
Men eftersom problemen stammar från det ekonomiska systemet; miljöförstöring, klimatflyktingar, krig om naturresurser, dåliga arbetsvillkor i u-världen och arbetslöshet i i-världen, så måste det bekämpas på den arenan och eftersom nya teorier hela tiden sveps undan. Kalle tror att det är de unga ekonomistudenterna som måste koda om domedagsmaskinen. Kanske har det redan börjat.
Det vackraste han hart hört, var hur en hel klass ekonomistudenter på Harvard tröttnade på sin föreläsare Greg Mankiw, författare till läroboken Principles of Economics, som inte kunde ge dem en rimlig förklaring till den ekonomiska krisen så de reste sig och gick.
– Vissa dagar blir jag deppig men när man hör sådant får man tillbaka hoppet. Som det gamla ordspråket säger: ”Må du leva i intressanta tider.” Det tycker jag att jag gör nu.
Anna Larsson Berke
