Den 30-åriga malmöiten Joar Andersén har arbetat som barnskötare på förskola i tio år. Som man har han ofta känt sig självmedveten när det skrivs om övergrepp mot barn på förskolan. 

– När något sådant blossar upp så känner man sig lite mer nervös den dagen. Men föräldrarna har alltid sagt att de litar på mig när vi har pratat om det.

Från chefer och kollegor har han aldrig upplevt negativa attityder, men det har hänt att föräldrar har varit misstänksamma mot honom för att han är man. Vissa har inte velat att han ska byta blöja på deras barn. 

– Det var en en pappa som sa: ”Du rör inte mitt barn.” Det var jätteobehagligt. 

”Tog på motivationen”

Joar Andersén är inte ensam om att känna sig obekväm som manlig pedagog.  Kvinnodominansen inom yrket är stark: bara fyra procent av de som arbetar med barn i förskolan är män och forskning visar att oron för att bli misstänkliggjord är utbredd. 

Per Eklund var nyexaminerad och jobbade på en avdelning för yngre barn när några vårdnadshavare klagade inför hans chef. De ställde sig frågande till varför han, som var man, skulle arbeta där. 

– Det kändes inte så jävla kul. Redan från början är man stöpt i en föreställning om att det är ett kvinnodominerat yrke. Och så går man en utbildning och så är det det första man möter. Det tog på ens motivation och moral. 

Idag är han 31 och har varit anställd av Stockholms stad i åtta år. Av rädsla för att bli misstänkliggjord har han valt att inte vara lika fysisk med barnen som hans kvinnliga kollegor. Därför har barnen lärt sig att söka tröst hos andra vuxna när de är ledsna. 

– Barnen går nog hellre till mina kollegor än mig, och det är lite sorgligt. 

Tvingades visa kameraalbum

Han berättar också om en före detta kollega som tog ett samtal i sin privata telefon medan han var i skötrummet och bytte blöja på ett barn. En annan pedagog såg honom och misstänkte att han tagit bilder på barnet. 

Chefen kontaktades, som tvingade kollegan att visa sin kamerarulle. 

– I ren frustration visade han alla sina bilder men i efterhand kände han att situationen var otroligt kränkande.  

Per Eklund har ett eget barn och har lätt att förstå föräldraperspektivet. Man lämnar ifrån sig det finaste man har och det är därför inte konstigt om man är orolig, särskilt när man har läst om övergrepp i nyheterna. Det är, som han säger, ”för jävligt varje gång”.

– Samtidigt känns det otroligt olustigt att bli misstänkliggjord. Man får väl ha två tankar i huvudet samtidigt.

Går ut över jämställdheten

Även Joar Andersén har förståelse för föräldrars oro. Men han poängterar att oron riskerar att gå ut över förskolans jämställdhetsarbete.

– Vad är det för samhälle om man ska tänka pedofil eller sexförbrytare om en person bara för att hans könstillhörighet är underrepresenterad i hans yrke? Det blir helt skruvat.

Ibland har han dessutom reagerat på att vissa kvinnliga kollegor pussar och kramar på barnen väldigt mycket. Hade en man gjort så hade det inte varit okej, resonerar han.

– Men eftersom det är en medelålders kvinna så är det accepterat – även om vi egentligen inte ska göra så. 

För Joar Andersén är önskemålet en grundläggande och jämlik respekt för alla människor som jobbar med barn. 

– Vi har ett väldigt viktigt jobb och jag ifrågasätter själv aldrig någons lämplighet att utföra ett yrke baserat på kön. 

”En konstig distans”

Max är 45 och har en 15-årig bakgrund som fritidspedagog för barn i årskurs 1–3. Sedan några år tillbaka jobbar han som resurs för några elever i fjärde klass. Som regel lyfter han aldrig upp några barn i knät på egen hand, men kommer ett barn och själv kryper upp så brukar han tillåta det. 

– Man kan hamna i situationer där man sitter med en elva- eller tolvåring i knät och tänker att det skulle se konstigt ut om någon såg. Ibland kan jag bli nervös och agerar lite mer reserverat. Då upplever jag att eleven märker det. Det blir en konstig distans, som ett mellanrum mellan oss. 

Många barn tycker att det är obehagligt att vara i omklädningsrummet. Därför är Max med i pojkarnas omklädningsrum efter idrotten, som extra stöd till dem som behöver det. Där är han alltid väldigt självmedveten. 

– Jag tänker hela tiden på vad jag gör och var jag tittar och vad jag säger och hur jag framställer mig. 

Anklagades för att ha tafsat

En erfarenhet beskriver han som extra svår. Det var i början av hans yrkesliv och en pojke berättade för en annan pedagog att Max hade tafsat. Chefen tog honom åt sidan, föräldrarna kallades in och de pratade igenom det. Det visade sig att barnet hade hittat på. Max hade inte kunnat göra det, för han befann sig på en annan plats vid tidpunkten då det skulle ha inträffat. 

– Det satte ganska djupa spår i hur jag tänkte en bra tid framöver. Det var flera gånger när jag upptäckte att jag var ensam med elever som jag valde att gå ut ur rummet för att slippa misstänkliggöras. Men jag jobbade bort det och kunde känna mig trygg igen efter ett tag.

Samtidigt poängterar Max att beröring är en viktig del i det pedagogiska arbetet. De manliga kollegorna har gjort det till en vana att kramas när de hälsar och de gör det framför eleverna så att de ser. 

– På så vis vill vi visa att det är okej för män att vara mjuka mot varandra.

Max heter egentligen något annat.