Året var 2012, en frusen kväll i slutet på november. Vid fontänen på Järntorget brann små ljus och framför en samling på ett 80-tal människor läste en person upp namn från en lista. Namnen tillhörde transpersoner som mördats runt om i världen under året som gått. Totalt uppgick de till 265 stycken, mer än en person varannan dag.
Det var första gången Transgender day of remembrance uppmärksammades i Göteborg och manifestationen hade organiserats på bara några dagar, berättar en av arrangörerna, Orlando Deya.
– Det var jättestarkt och väldigt spontant. Vem som helst fick hålla tal och folk klev fram från alla möjliga håll.
Under åren som gått sedan dess har arrangörerna försökt behålla samma känsla av gemenskap och spontanitet, säger hen. Ikväll är det dags igen och dagen upphör inte att vara aktuell; under det gångna året har 368 transpersoner mördats världen över, enligt organisationen Transgender Europes årliga kartläggning.
– Det handlar om värdighet och mänskliga rättigheter, att vi transpersoner måste få ha ett värdigt liv utan hot om våld, sexuellt våld och utan att mördas. Att uppmärksamma att vi blir mördade är ett sätt att visa hur illa förtrycket är, säger Orlando Deya.
Handlar inte om styrka
I sin kartläggning av mord på transpersoner konstaterar Transgender Europe att mörkertalet förmodligen är stort. Johanna Marseille, som också är med och arrangerar Transgender day of remembrance i Göteborg, tror det även gäller för Sverige.
– Men här samlar vi inte statistik på vem som mördas. Jag vet att en kvinna som inte ville komma ut som transperson mördades förra året. Det måste vi förstås respektera in i döden. Men om bara jag känner till fem mord som skett de senaste fyra åren så lär mörkertalen vara ganska betydande, säger hon.
Johanna Marseille berättar att hon själv råkat ut för fysisk misshandel flera gånger.
– Vid ett tillfälle blev jag sparkad så hårt att skallbenet sprack och näsbenet bröts. Så det här är verklighet för mig, det var tur att jag inte dog. Jag vet inte varför jag orkade resa mig och ta mig till akuten. Många av mina systrar och syskon dör.
Men bland det värsta Johanna Marseille vet är att få höra att hon är stark.
– Överlevare av våld och förtryck betraktas som starka. Men det handlar inte om det, utan om slumpen. När jag visar att jag behöver hjälp vill jag inte att folk ska vara imponerade över att jag fortfarande är vid liv. Det kan kännas så frustrerande. Titta på alla som inte överlevt, som inte orkat utan legat kvar och förblött eller hoppat från en bro för att de varit med om så mycket misshandel.
”Ett community i sorg”
Både Johanna Marseille och Orlando Deya säger att det är tydligt att våldet mot transpersoner drabbar olika grupper olika hårt.
– Transfeminina personer som är måltavlor för rasism och som försörjer sig på sexarbete är enormt överrepresenterade. Transfobin samverkar med kvinnohat, horstigma, sexism och rasism och slår därför extra hårt mot dem, säger Orlando Deya.
Orlando Deya tycker även det är viktigt att uppmärksamma den höga självmordsfrekvensen bland transpersoner. En svensk undersökning från 2015 visade till exempel att andelen transpersoner som försökt ta sitt liv under det föregående året var fem gånger större än i befolkningen i allmänhet.
– Det har varit påtagligt för mig under det senaste året, det är många som har dött. Jag har två vänner som är transpersoner som tagit sitt liv under den perioden, säger Orlando Deya.
Förra året valde arrangörerna av Transgender day of remembrance i Göteborg just att hedra de transpersoner i staden som begått självmord, berättar hen.
– Vi har ett community i sorg och chock. Förra året följde flera självmordsförsök efter att en person tagit sitt liv. Det finns med oss och det finns en rädsla inom communityt att fler ska ta sina liv. Facebookgrupper är en livräddare, där kan folk berätta att de mår dåligt och hjälpa varandra.
”Samhället skiter i våra liv”
Vreden över sakernas tillstånd är stark, både hos Johanna Marseille och Orlando Deya.
– Jag blir jävligt förbannad över att samhället skiter i våra liv. Tillsammans med mikroaggressioner gör det att många inte orkar mer. Folk kan tänka att det inte är en stor grej att felköna någon. Men när det inte finns någon i samhällets maktpositioner att spegla dig i så blir dessutom varje felköning, varje klumpigt uttalande eller fråga om dina könsorgan skitjobbiga, för det sker en avhumanisering. Det är det som får en att må dåligt. Det är inte en skitsak att särbehandla folk, säger Orlando Deya.
Johanna Marseille säger att det också är svårt att förklara hur komplicerat det är att vara transperson för någon som inte själv delar de erfarenheterna.
– När jag till exempel skulle söka socialbidrag efter att jag bytt personnummer 2016 var jag först tvungen att skapa ett nytt bankkontonummer, eftersom det skulle vara likadant som mitt nya personnummer. Samtidigt behövde socialen kunna se utdrag ur kontot sex månader tillbaka, men det gick ju inte.
Går inte att backa
När hon bytte personnummer var Johanna Marseille inte heller längre registrerad som barn till sina föräldrar och förälder till sina barn.
– Det tog mig ett halvår att lösa det. Komplexiteten och hur den utarmar ens liv är väldigt svår att förmedla.
Men transpersoners livsvillkor finns på den politiska dagordningen nu, konstaterar Johanna Marseille.
– Det är lite som en Pandoras ask, det går inte att stoppa tillbaka. Det känns inte som att vi är framme, men det går inte att backa.
Orlando Deya håller med:
– Vi lever i en tid då människor aktivt synliggör sin sårbarhet och smärta. Det har skapats utrymme för att göra det, vilket är ett steg i rätt riktning. Aldrig har förtrycket blivit synligare än när vi berättar om våra historier och liv.
