Redan i statistiken från 2010–2014 sticker Region Mitt, där Uppsala ingår, ut med sin låga uppklarningsprocent för våldtäkter: 15 procent, jämfört med rikssnittet 20. År 2015 sjönk det till 11, och första halvan av 2016 är det ytterligare en procentenhet lägre.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Bara Region Stockholm ligger under.
Konkret betyder det att de allra flesta av de över 500 anmälningar som varje år görs i regionen läggs ner utan att någon gärningsman förhörs.
Och bakom statistiken finns människor – som Vera som år 2013 blev våldtagen på sitt rum i Flogsta. Det var en annan student som hade tjatat sig till att få följa henne hem efter en utekväll på nation, och när de kom fram tvingade han sig på henne och fick henne att släppa in honom i lägenheten.
– Jag sade nej i början, men han fortsatte ändå. När det sedan väl drog igång så gjorde jag ingenting, jag stängde av och förstod inte vad som hände.
Sökte upp henne på Facebook
När han hade gått grät Vera länge och duschade, men utan att förstå att hon hade blivit utsatt för ett brott.
– Jag mådde dåligt, men förstod inte varför.
Men det gjorde hennes vänner, som ordnade så hon fick komma till vårdcentralen för ett dagen efter-piller. Hon fick sällskap till Karolinska sjukhuset – Uppsala hade fullt – där hon blev undersökt. Blåmärkena på låren, från när hon hade försökt pressa ihop dem, fotograferades för att kunna användas som bevis.
– Jag tyckte att folk överdrev, minns Vera.
Den närmaste tiden sov hon hos vänner – särskilt som våldtäktsmannen hade sagt att han skulle komma tillbaka.
– Han sökte upp mig på Facebook och skrev att det ju var synd att jag hade gråtit så mycket men att "sånt är livet". Han skrev att han skulle komma hem till mig igen.
Vännerna lyckades övertala henne att polisanmäla, och medan resten av Uppsala firade Valborg för fullt tog hon sig till polisstationen. Att gå igenom hela händelseförloppet in i minsta detalj var hemskt, men bemötandet var bra.
– Det var en ung tjej, hon var toppen, jätteförstående och trevlig.
Efter någon dag hörde en åklagare av sig. Vera beskriver det som att det var nu "allting gick åt helvete".
– Hon var inte trevlig, frågade om jag verkligen var säker, om det inte hade varit på något annat vis egentligen. Det kändes som att hon ville ändra min berättelse.
"Kändes som jag var en börda för dem"
När åklagaren hörde av sig igen var det för att berätta att fallet lades ner, att det saknades vittnen och skulle vara hennes ord mot hans. Vera fick också veta att blåmärkenas placering och omfattning inte var tillräckliga för att det skulle kunna räknas som en grov våldtäkt. En sak åklagaren sade har etsat sig fast ordagrant i Veras minne:
"Du vet väl om att det lägsta straffet för våldtäkt är två års fängelse, och det tycker du väl ändå inte att han är värd?"
– Det var ett påstående, som att hon ville övertala mig. Hon sade också att jag kunde överklaga men jag satte mig bara som i en pöl på golvet. Det kändes som att det här inte var värt deras tid, som att jag var en börda för dem.
Åklagarens bemötande har satt spår
Åklagarens bemötande har satt spår, berättar Vera.
– Själva våldtäkten mår jag inte särskilt dåligt över längre, den har gått att komma över. Det är åklagaren som väcker de värsta minnena.
Skulle du råda en vän som blev utsatt för samma sak att anmäla?
– Nej, det blev bara värre. Jag ville ha upprättelse, att han skulle få veta att det han hade gjort inte var okej, men så blev det inte.
Sara Borsiin
Fotnot: Vera heter egentligen någonting annat.
