– Jag har varit aktiv i 30 år, men aldrig varit med om ett så här oklart politiskt läge. Inte i Göteborg och inte nationellt heller, säger Ann-Sofie Hermansson.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
En faktor är de många osäkra väljarna. Partiet utgår ifrån att de har många möjliga röster att hämta, inte minst i nordost. Det innebär kampanjande, dörrknackning och maximal tillgänglighet. Det långvariga projektet med öppna luncher har fått sällskap av valkampanjen Soffan i soffan där göteborgarna kan träffa kommunstyrelsens ordförande i en soffa i Brunnsparken.
– Socialdemokraterna har tappat under ett par mandatperioder. Det är rätt att vara optimist – utan att låta som en Bagdad-Bob. Jag tror att folk längtar efter en socialdemokrati med självförtroende, framtidsvisioner och klassiska pragmatiska reformförslag för att bygga det jämlika samhället. Men vi har kanske suddat ut vår identitet lite grann. Den rödgröna koalitionen har varit väldigt bra och gagnat oss, men vi som parti har på ett annat sätt hamnat under det rödgröna paraplyet utan att så tydligt vara socialdemokrater. Det har vi förlorat på, säger hon.
Ann-Sofie Hermansson har under sommaren knappast uppfattats som suddig, utan snarare skarp. Det går inte att tala om hennes politik utan att komma in på sommarens stormiga debattläge. Och varför det blev så.
– Just nu är det viktigaste att värna demokratin. Det gör man genom att bygga ett jämlikt samhälle och det gör vi med alla olika insatser. Men vi har redan haft det här förfärliga terrorattentatet i Stockholm. Gud förbjude att det skulle hända något i Göteborg, men jag är orolig för det. I de värsta stunderna när det varit som mest bråkigt och man känner sig obekväm så har jag tänkt att ”tänk om det värsta händer och jag då vikt ner mig och inte tagit debatten för att jag tyckt att det var lite obekvämt”. Det blir personligt till slut, man måste kunna se sig i spegeln, säger hon.
För allmänheten började det med uttalanden om att det var rätt av tjänstemän att stoppa en paneldebatt som skulle hållas i våras i samband med en visning av filmen Burka Songs.
Därefter skrev Hermansson och nu lokala partikollegan Nalin Pekgul en debattartikel om att gränsdragningen mot extremism inte är hård nog och menade att såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet har band till extremister och autonoma grupper. Och på detta kom utspel om identitetspolitik som startade ytterligare diskussioner.
I bakgrunden till debattartikeln, som orsakade rödgröna gräl, finns frågan om att skärpa kriterierna för föreningsbidrag. Hon tycker inte att det arbetet kan vänta.
– Jag menar absolut inte att vi befinner oss som i nån sorts Parisförort, för så allvarligt är det inte. Men de senaste åren har vi fått problem med parallella strukturer ute i delar av stadsdelarna, där man inte tycker att man ska hålla sig till lagen utan har egna regler. Det är helt orimligt. När man pratar med socialsekreterare eller poliser så har vi den sortens problematik och det måste in som ett tillägg till de traditionella frågorna som skolan, jobben och bostäderna om vi ska klara av jämlikheten, säger hon.
Hennes skarpa ställningstaganden stammar i idén att politiska initiativ och signaler behövs för att driva frågorna framåt, samt att övriga partier, inklusive Alliansen, ville återremittera frågan om föreningsbidragen till efter valet.
Varför tog du den här debatten med dina samarbetspartier en månad innan valet?
– Vi står, i just de här frågorna, själva från Socialdemokraternas sida på ett sätt som jag inte riktigt varit van vid tidigare. Övriga partier vill inte se detta problemet. Det är viktigt att visa de mammor i Angered som på allvar är oroliga över att deras ungar radikaliseras att vi menar allvar. Man behöver inte provocera, men man måste dra en gräns och säga att här ska inte daltas med extremism – det spelar ingen roll i vilken form den kommer. Demokratin måste fredas, vi är inte vaccinerade mot odemokratiska tendenser. Lite tror vissa det, säger hon.
Hon exemplifierar med chocken över att synagogan brandbombades och nämner nazisternas demonstrationer, bomberna mot flyktingförläggningar i vilka en person skadades allvarligt, samt en radikaliserad vänster. Att den senare tussats samman med IS-resenärer och nazistiska bombdåd har också ifrågasatts.
– Man tar inte aktivt avstånd från Afa och deras våldsattityd som inte är acceptabel. Och om man isolerar socialdemokratin genom att skjuta frågan om föreningsbidragen till efter valet, för att slippa ha en jobbig diskussion, så vill jag naturligtvis tala om varför jag gör det här. Jag tycker inte att man ska relativisera, säger hon.
Då hon 2016 var ny på sin post talade hon i en intervju i ETC Göteborg om behovet av en utförlig jämlikhetsutredning för att nå roten i frågan om de ökade klyftorna.
– Förra veckan la regeringen fram ett förslag om en nationell jämlikhetskommission. Vi har haft klyftor i det här samhället och i andra europeiska länder sedan 90-talskrisen och de har växt oavsett socialdemokratiska eller borgerliga regeringar. Nu kanske vi äntligen kan få en gedigen samhällsanalys, säger hon.
Att få bukt med klyftorna ligger till grund för en rad politiska åtgärder. Lokalt ska familjecentralerna se till att alla barn får en bra uppväxt och ett av det tidigaste vallöftena var omfattande lägenhetsbyggnationer som inte bara ska avhjälpa bostadsbrist utan också trångboddhet.
Valet ska vinnas med traditionell socialdemokratisk politik. Ann-Sofie Hermansson citerar statsministern som kallar valet för en folkomröstning om välfärden och den stannar inte på lokal nivå.
– Alliansregeringens stora skattesänkningar knödde över kostnaderna på kommunen och underskotten i kommunerna är fortfarande stora. Regeringen har tillfört miljarder till välfärdssektorn, men att tappa det nu så att det ytterligare ska stramas åt och sänkas skatter... Vi behöver de här pengarna, i Göteborg och i resten av landet, säger hon.
Trygghetsområdet har fått en åtgärdsplan med 15-punktsprogram, med planer på att inte ha några så kallade särskilt utsatta områden om tio år. Trygghetsvärdar, särskilda insatser för äldre med mera. Jämlikheten och trygghet flyter samman och medan regnbågsflaggorna vajar utanför fönstret tangerar hon åter sommarens vilda debatter.
– Jag schabloniserar lite här, men jag tror att det är lättare att vara gay i Majorna än i Angered. Det finns strukturer i vissa av våra stadsdelar, där det är jättesvårt att vara öppen med sin sexuella läggning. Anledningen till att vi gått från ”bögknackarstaden” till det som vi kan vara stolta över idag handlar om att vi inte fört ett särartsidentitetspolitiskt engagemang där den ena gruppen bara kan företräda sig själv, utan alla göteborgare tyckte att det inte ska ske mord eller vara något förtryck. Jag tycker att delar av mitt parti och andra partier också gått fel, vi måste kunna företräda varandra. Det som byggde arbetarrörelsen stark var att göra gemensam sak. Det är vår styrka i kraftmätningen mellan arbete och kapital, att vi är många, säger hon.
Nu är hösten snart här och spurten återstår. Den fylls inte med något spektakulärt valfläsk, det ska inte behövas, menar hon.
– Vi behöver inte hitta på något nytt spännande och särskilt fränt utan det duger gott med det klassiska. Till slut är det ändå så att ett anständigt samhälle där den som har det sämst ändå har det skapligt – fan vad det är mycket värt. När första lönen trillar in på kontot kan man tycka många saker, men gud vad skönt att försörja sig själv.