Situationen hemma hade blivit allt mer kontrollerande. När Samira var yngre upplevde hon inte samma strikta kontroll. Hon tror att pappan inte brydde sig lika mycket om hur barnen uppfattades. Han hade ett jobb då. När han blev arbetslös började han gå till moskén varje dag och fick en viktig ställning där. Han ville att familjen skulle bete sig ”bra”, men det gick aldrig att prata om vad Samira själv tyckte var bra.

– Jag fick inte leva som en svensk tonåring, inte träffa kompisar efter skolan, inte välja mina vänner eller spela fotboll som jag älskar att göra.

Jo, hon fick faktiskt prova fotboll i ett lag under en termin, men sedan sa föräldrarna nej.

– De gillade inte att jag kom hem med blåmärken efter träningarna. Då kunde folk tro att jag blev slagen hemma. Jag tror i alla fall att de tänkte så. Dessutom tyckte de att det var fult med blåmärken på tjejer.

Sa inte emot

Samira sa inte emot. Istället började hon leva ett dubbelliv. Lärde sig simma i smyg, träffade både tjej- och killkompisar i smyg. Bytte kläder i smyg. Men tog alltid på sig heltäckande kläder och slöja innan hon gick hem.

– Jag var ju rädd för pappa. Inte så att jag kände mig hotad fysiskt. Han skulle aldrig slå mig, tror jag. Men det är sättet han är på. Han kunde börja skrika och slå i väggen, precis bredvid mig – så att jag trodde att han skulle slå mig, men det gjorde han aldrig.

Skolan reagerade inte, uppfattade inte att det fanns en utsatthet.

– Varje gång vi hade utvecklingssamtal i skolan sjukanmälde jag mig. Det hade varit konstigt om jag kom med slöja, fast jag inte brukade ha det i skolan. Till slut sa läraren att jag måste komma på utvecklingssamtal. Då berättade jag för läraren att jag är tvungen att ha sjal för mina föräldrar, så att hon inte skulle ställa några frågor inför mina föräldrar.

Idag funderar Samira över varför läraren inte anade oro. Hon deltog inte i simundervisning, följde aldrig med på någon skol-utflykt och mådde inte bra.

– Hon frågade ingenting. Hon hade ju kunnat följa upp det här med att jag förväntades ha slöja, fast jag inte ville det. Jag mådde väldigt dåligt.

Bodde på gatan

Det hade inte hänt något särskilt den där dagen, sensommaren 2014, när Samira var 14. Inget särskilt bråk – hon sa ju aldrig emot. Hon kände bara att hon inte stod ut och rymde. Att det fanns en socialtjänst som hade kunnat hjälpa hade hon ingen aning om. Så hon bodde på gatan i tre veckor innan en polispatrull hittade henne. Tiden när hon var på rymmen vill hon helst glömma, ”den var vidrig”.

Men den ledde till att hon omhändertogs akut, för att utreda varför en så ung flicka rymt hemifrån. Trots att föräldrarna förnekade att Samiras liv var strikt kontrollerat blev hon trodd och behövde inte återvända hem.

Hur känns det att ha varit hemifrån i fyra år?

– Första året var ganska tufft, för jag visste inte – som 14-åring – hur min framtid såg ut. Första året ångrade jag mig, för jag tänkte att mina föräldrar tycker att jag har gjort fel, och det är klart att jag håller med. Men nu tycker jag tvärtom att de har fel och inte jag. Nu lever jag det liv jag vill leva, med frihet. Jag trivs.

Samira har idag skyddad identitet och bor i ett så kallat skyddat boende i en vanlig barnfamilj. Hon går sista året i gymnasiet, träffar kompisar, tränar nästan dagligen och sedan hon fyllde 18 går hon gärna på nattklubb med vänner på helgerna. Hon lever det liv hon själv valt, har stöd – men ändå är det inte lätt. Värst är känslan av tomhet som periodvis är väldigt svår och kan få henne att tappa känslan för tid och rum. Sömnproblemen har hon inte heller lyckats rå på, mycket sömn blir det inte. Men Samira ser ingen väg tillbaka till sin familj.

– Jag har bara träffat min mamma en gång under de här åren. Det var ganska jobbigt. Hon ville att jag skulle komma hem och bli som jag var innan.

Stegrande magsmärtor

Samira har knutit an till barnfamiljen hon bott med de senaste åren, nu är det de som är ”familjen”. En tanke är att kanske göra en tatuering med det datum hon flyttade in – för det var ju en vändpunkt i livet.

För några månader sedan, när socialtjänsten var på besök i familjehemmet, frågade de om Samiras framtidsplaner. Då uppfattade hon inte frågan som laddad och pratade om att skaffa ett jobb efter gymnasiet, så småningom flytta hemifrån, kanske spara till en resa med vänner.

Men hon fick snart ont i magen. Magsmärtor som stegrades och hon vände sig både till vårdcentralen och åkte flera gånger till akuten. Hon slutade träffa kompisar, inget kändes kul, allt blev liksom svart.

Det tog ett par månader, men så i ett samtal med familjehemspappan bestämde hon sig för att kämpa, och nu har det börjat vända.

Vill hjälpa andra

Samira vill så småningom vara aktiv i någon av de organisationer som kämpar mot hedersförtryck. En gång läste hon upp en text i skolan om sin egen situation, och efter det var det flera tjejer som kontaktade henne och berättade att de kände igen sig.

– Som jag kände det när jag var 14 år, var jag ensam. Det fanns ingen som hade samma problem eller som jag vågade prata med.

En av de tjejer hon började prata med i skolan är idag bortgift och höggravid, innan studentexamen. Samira vet att hon inte valt det själv, men hon kunde inte säga emot sin familj.

– Man borde tala mer om de här problemen, och säga tydligt att alla har samma rättigheter, oavsett var man kommer ifrån. Man borde prata om det i skolorna, så att tjejer kan börja tänka: ”Men hur har jag det hemma?”

Ur Samiras tal till klassen

Därför står jag här

Vem kunde tro för 3 år sedan att jag skulle stå här framför er? Vem kunde tro att jag skulle bryta religionens alla normer?

Mitt namn är Samira och nu ska berätta min historia för er.

För 4 år sedan bar jag slöja, var gömd i heltäckande kläder och fick inte ens ifrågasätta varför. Jag bad fem gånger om dagen, läste Koranen, fastade varje år och har åkt till Saudiarabien och gjort pilgrimsfärden.

Jag fick självklart inte träffa killkompisar, absolut inte bli kär, inte gå på en klassfest eller ens gå till badhuset på idrotten. Att åka med på klassresa var helt otänkbart.

Jag är uppvuxen i en muslimsk familj.

Mina föräldrar var kärleksfulla mot mig och ville alltid det bästa för mig.

Men jag trivdes aldrig med de religiösa normerna och kunde inte prata om dem. Jag levde alltid med kontroll och begränsningar.

Så jag började leva ett dubbelliv. Ena livet var jag pappas religiösa dotter och det andra livet levde jag som många i Sverige lever, med frihet.

Sommaren år 2014 bestämde jag mig att välja väg i livet. Jag valde att leva ett liv utan religionens normer.

Jag lämnade min familj och fick hjälp av socialtjänsten en månad senare.   

Jag fick kontakt med ett kvinnonätverk och det har jag hjälpt mig att följa mitt eget hjärta.

Jag har fått träffa många andra tjejer med samma problem som jag har haft och det har underlättat, jag inte är ensam.

Jag drömmer om en framtid, ett jobb och att fortsätta leva mitt liv i balans.

Fotnot: Samira heter egentligen något annat. Då hon har skyddad id får hon inte framträda med namn och bild.