Kumlaanstalten ligger bara tio minuters gångväg från tågstationen i centrala Kumla. På ett par hundra meters avstånd ser man fängelset torna upp sig. Raderna av stängsel och murar tar aldrig slut. Skillnaden mellan att besöka vilken klass 1-anstalt som helst och en Fenix-avdelning är att inpasseringen tar dubbelt så lång tid. Här passerar man inte en utan två murar med stängsel och taggtråd, och man går genom två säkerhetskontroller liknande dem som finns på flygplatser. Härifrån har ingen lyckats rymma.
– Det är ett fängelse i fängelset, förklarar en vakt när vi promenerar över innergården på väg till Fenixbyggnaden. Vi är små i relation till de sju meter höga murarna som omgärdar oss. Genom långa kulvertar och upp för en trappa hamnar jag till sist vid den sista inpasseringskontrollen där kroppsscannern, under överseende av sex uniformerade vakter, ger mig godkänt, även kameran kontrolleras på nytt.
För att förstå bakgrunden till detta superfängelse måste vi backa bandet till 2004. Inom loppet av nio månader sker fyra uppmärksammade rymningar från svenska fängelser, varav två från landets säkraste anstalter. Senaste gången någon hade lyckats rymma från en säkerhetsavdelning var 1991. Kritiken mot regeringen och i synnerhet justitieminister Tomas Bodström är massiv. Bland annat får Bodström svara på varför vakter inte skjutit rymmarna. Oppositionen kräver hans avgång. Ett par dagar efter den sista av de fyra rymningarna kallar justitieministern till en presskonferens där han klargör att han vill se ett nytt säkerhetsfängelse för landets tyngsta kriminella, som ”inte på något sätt är beredda att återanpassas till samhället”.
Justitieutskottets ordförande Johan Pehrson (FP) välkomnar beskedet.
– Jag har också pratat om en så kallad superbunker. Inte för att vi vill, utan för att vi måste. Verkligheten är brutal, säger han i en kommentar.
Att det här var en speciell tid, när kraven på hårdare tag var högröstade, syns även tydligt om man tittar på kriminalvårdsstatistiken. 2004–2005, utdöms flest antal livstidstidsstraff och flest antal fängelsedomar överhuvudtaget på decennier i Sverige. Varken före eller efter har den upphaussade hårda tag-debatten fått ett sådant genomslag i våra domstolar.
Den före detta rikspolischefen Björn Eriksson får i uppdrag av regeringen att granska de fyra rymningarna. I sin slutrapport föreslår Eriksson ett superfängelse med plats för 100–150 intagna där säkerheten ”prioriteras framför behovet av vård och behandling”. Kritiker till förslaget menar att kostnaderna blir för stora, att antalet högriskfångar inte är så många och att denna typ av fängelse går emot de grundläggande idéerna om vård och återanpassning. Från Kriminalvårdens sida tonar man ned behovet och flera företrädare för facken inom kriminalvården ställer sig tveksamma till planerna.
– Vi är emot att samla ihop de värsta förbrytarna på ett ställe och skapa en bunker med 50 livsfarliga fångar i. Det blir en väldigt dålig arbetsmiljö, både för de anställda och de intagna, säger Sven-Erik Larsson, Statstjänstemannaförbundets representant i Kriminalvårdsverkets styrelse, i en intervju i Svenska dagbladet.
Till sist beslutades att det ska byggas tre nya säkerhetsavdelningar med sammanlagt 72 platser på redan befintliga fängelser. Tidigare hade det allt som allt funnits cirka 30 säkerhetsplatser i hela Sverige. Avdelningarna får namnet Fenix. Under 2009 och 2010 invigs de nya avdelningarna på Kumla, Hall och Saltvik. Avdelningarna byggs som fängelser i de redan befintliga fängelserna. Med stängsel, taggtråd och höga murar, omöjliga att bryta sig ut från. Kostnaderna för byggandet uppgick till 750 miljoner kronor.
Daniel Maiorana, i media omskriven som en före detta ledargestalt i det kriminella nätverket Fucked for life, var en av de som rymde 2004. Han lyckades rymma från både Kumla och Halls dåvarande säkerhetsavdelningar, men blev båda gångerna infångad några dygn senare.
– När jag klättrade upp på muren och såg ut över Kumlaanstalten kände jag en så stark lukt, lukten av frihet. Lyckokänslan när jag minuten senare satt i bilen går nästan inte att beskriva. Jag rymde från tortyr. Man blev tokig där inne. En snubbe skar av sig örat i frustration för att han inte fick krama sin mamma.
Daniel Maiorana satt sammanlagt sju år på de gamla säkerhetsavdelningarna på Kumla och Hall. Han säger att han idag lever ett hederligt liv och att det är tack vare sin dotter. Han lider av posttraumatisk stress, han säger att han har förlorat en del ordförståelse och att han inte känner igen folk.
– Det är jävligt läskigt. När jag hade muckat och skulle bo med tjejen och bebisen i en trerummare fick vi låna syrrans etta, jag klarar inte av stora lokaler. Fett kåkskadad. Man kan inte utvecklas som människa där inne. Jag är som den pojke jag var när jag åkte in.
Han säger att säkerhetsavdelningarna trappar upp våldet.
– Ingen som suttit där eller vet hur det är där inne kommer att låta sig gripas och sättas där. Då skjuter man sig hellre fri och riskerar att dö eller dödas. Min kompis kom ut från Fenix och begick ett nytt brott. När han var på väg att gripas sköt han med Kalasjnikov mot poliserna. Jag tror inte han hade gjort det om det inte vore för Fenix. Man blir ett monster där.
DET HÄR VAR ETT UTDRAG.
VILL DU LÄSA FORTSÄTTNINGEN?
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret? Här kan du teckna en prenumeration.
